PÅ HEMMAPLAN

Nu är vi hemma igen. Resan till Bonken gick nog väl bra. Denna gång körde vi ju egen bil och ingen sjukhustaxi eller vad man skall säga det. Att hitta dit var ju inga svårigheter alls, och vi som inte ens har en GPS. Vägen satt i ryggmärgen, likaså hem.
Att se sjukhuset var väl sådär. På ett sätt var det ju som att "komma hem". Uppsala är ju egentligen den enda plats i hela i Sverige jag själv känner till ganska bra ,sjukhusmässigt och centralt. Det är ju egentligen ganska lustigt. Jag kan och känner till Uppsala bättre än vad jag tex kan mina syskons boplats Södertälje.


Att komma till Bonken var annorlunda. Jag hade förväntat mig att reagera starkare, visst kändes jättekonstigt men ändå så hemtamt. Många nya sköterskor hade kommit till men också många bekanta ansikten dök upp och delade ut kramar och frågade hur vi mådde, gladdes åt magen min som växer och meningar om hur mycket de tänkt på oss.


Susan gav oss megakramar och Fredrik sken upp han med. De var dessa två vi skulle träffa och prata med.
De ville veta hur vi upplevt vården av Lova osv. Om vi tyckte att de hade gått för hårt fram med strålningen, då en del tydligen på sjukhuset sagt så åt dem, att de kanske borde varit lugnare. Men vi sa att vi var helt nöjda med allt som röde Lovas själva cancervård, det vill säga cellgifter, strålningen. Strålningen hjälpte ju Lova en hel del att hon inte hade så ont.


De sa också att fortfarande är Lovas cancer en gåta för dem och de kan  bara dra slutsatsen att hon hade sin syntumör men också den riktigt aggressiva obotliga sPNET tumören. För först trodde alla som jag många gånger skrivit, att Lova skulle bli bra, på sin höjd förlora synen. Men sen hade hon symptomer som aldrig någonsin inträffar med syntumör. Dvs nervsmärtorna i armarna och kramperna.
Vi "ältade" väl mest samma saker men sa också åt dem vilket nog lättade dem. Att vi var nöjda med deras beslut, man använde just då. Man gör det man tror är allra bäst just då. Och ger det resultat vill man inte sluta. Om än bara lindrande.


Ja, och innan själva mötet var jag och maken ner på stan och jag kan ju säga er att jag är inte direkt snabbfotad mer Och jackan går snart inte fast. Men det var trevligt att pina sig ner på en pizza hos Jalla där t.om försäljaren log igenkännande mot mig, så hon mindes nog att jag ätit där med Alvin förut.


Båtresan i sig var lugn. Det gungade knappt alls och det var lugnt med folk och det Rosella hade ju blivit riktig fin efter syn styling.


Kommentarer
Postat av: Moa

Vad skönt att mötet gick bra och inte var alltför jobbigt. Kram!

2011-02-22 @ 12:18:42
URL: http://legobit.bilddagboken.se
Postat av: RED

Vad skönt att det gick bra, det är alltid känsligt med dessa möten med människor som varit med när men genomgår det svårast man i livet kan uppleva.



Många kramar till er

2011-02-22 @ 17:05:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0