Dolce Bambini

Ibland stöter man på bekanta, eller ja mer ytligt bekanta också. Det kan vara någon gammal lärare, eller något affärsbiträde till exempel. Dessa vet ju att man har barn, så de kan glatt fråga hur ens barn mår och hur gamla de blivit.
Träffade på ett biträde i en butik jag handlat i sedan Lova kurade i min mage, liksom Alvin. Jag är in där ibland, nu stod jag lite med ryggen till då jag hörde ett vanligt, om jag behövde hjälp med något och sedan ett " Nej men är det du " och sedan kom frågorna, hur mår barnen osv av den intet ont vetande expediten.


Ja det är då man blir stel och famlar lite inom sig själv efter ord. " Ja, jo pojken mår bra men flickan lever inte längre, hon fick en hjärntumör och dog i maj ". Brukar jag svara ibland. Någonstans där brukar de tappa orden själva.
En del vet inte vad dom skall svara, andra ursäktar sig genast. Egentligen är det just då inte mig det är synd om som fått frågan även om det kan ta ont, utan dom, för de känner sig hemskt dumma just då, det vet jag. Man hittar nog inte ursäktande ord nog om man ställer en fråga helt ovetandes för att få ett så bedrövligt svar att ett barn dött.


I början när Lova var död ville jag undvika butiker, människor och bekanta. Jag orkade inte med frågorna om hur man mådde, även om det samtidigt var skönt att de ville visa medkänsla för de som teg var faktiskt ännu värre att uppleva. Men vissa dagar blev det för mycket oavsett. Jag orkade inte se andra små flickor första tiden, och ännu kan det göra hemskt ont att se flickor i 6-7 års åldern som påminner om Lova, små blonda som kanske har glasögon som Lova hade.


När vi reste till Tallinn i december så var det just en sådan liten flicka i tax freen som fångade min blick då jag stod i kassakön. Jag försökte föreställa mig hur Lova skulle varit just då och hur hon skulle sett ut, och att hon borde fått vara med oss och handla godis och tycka resan var rolig. Men Lova var inte där med oss och firade sin sjunde födelsedag, hennes kropp låg i den rosa kistan, nergrävd på en snöig kyrkogård. Kall och stel, ett skal. Och jag hoppas så ofta att hon någonstans är, där det är bättre än här. Alvin säger att hos Lova är det nog sommar när han funderar. Han tycker om att prata om Lova ibland på kvällar eller morgnar i sängen. Man märker hur han saknar någon att leka med hemma, det är hans storasyster som fattas honom såklart. De var sällan ovänner och de hade så roligt tillsammans allt som oftast.


Jag skriver kanske inte alla dagar i bloggen om Lova, sorgen osv nu. Men det betyder ju inte att hon saknas mindre, att sorgen är mindre. Jag andas för att jag måste, vi försöker finna en ny annorlunda vardag som blir omarbetad när den nya bebisen kommer. Alvin får axla rollen som både storebror och en ängels lillebror.
Vi får axla rollen som föräldrar till 3 barn varav en inte finns med oss här så vi kan prata och krama det. Och förhoppningsvis skall vi få ha två av dessa hos oss på jorden, och denna gång måste det bli rätt väg, inte begrava barn, utan barn skall begrava oss den dagen den tiden är inne. Gärna då de själva är vuxan.


Ni som följde bloggen i början av sorgen minns säkert Mor Märtas bön som jag skrev ner. Jag kände mig ibland som Mor Märta. Jag ville bli gammal fort och dö. Idag känner jag inte samma " dödslängtan ", för att hinna träffa Lova. Sorgeprocessen har rört på sig någonstans. Även om vissa dagar är hopplösa, så är varje kram och leénde från Alvin det som ger en ny styrka. Bebisens sparkar och längtan att träffa denne. Sakta sakta tar vi oss framåt allihopa. Men sorgen tar tid, för genom sorg finns inga omvägar, bara en väg rakt igenom. Och det är ingen skön väg att gå, den är snårig, mörk, vass och små små ljusglimtar syns ibland i den där mörka dalen.


Minnen som är fina rör en ännu till tårar, julen var jobbig och allt där Lova varit delaktig känns också svårt.
Fortfarande står hennes stövlar i hallen och hennes mössa i korgen.
Hennes kläder är vikta i hennes hylla. Det är sådant som vi ännu inte tagit undan, för så långt i sorgens process har vi inte nått. Snart har 8 månader gått. Tänk om man kunde få trolla tillbaka tiden lite, om än bara för ett dygn eller två, få krama henne igen, sjunga för henne, läsa för henne, måla hennes naglar och bara lukta på henne. Höra hennes skratt och se in i hennes milda ögon. Men istället får vi hoppas på att vi ses i drömmarna, på natten.