VARFÖR KAN?

Varför kan 8 månader kännas som många många år har gått redan? Jag menar de 8 månader vi varit utan Lova.
Jag vill så hålla tag vid vart enda ett minne av henne. Bra som dåliga minnen, inget vill jag glömma bort. Vill förvara dem på hennes egna speciella plats i mitt hjärta.
Fast hon funnits med oss i 6.5 år så känns det ibland som om vart försvann hon, fanns hon alls? drömde vi allting? Ibland...
Fast hon har funnits det har hon, och hon finns fortfarande med oss, men så långt borta, att man inte kan ta på henne.


Känna henne nära. Hur jag än ibland försöker känna ibland, så är hon verkligen borta, på riktigt. Och bara den vetskapen hjälper till att göra det onda ännu lite ondare. Okej, hon har inte ont längre, och det kanske är "bra där hon är" men det är här hon skulle vara och inte ha ont och få ha det bra. Med oss, sin mamma, sin pappa och med lillebror Alvin. I början av hennes död kändes det mera som om hon var närvarande ibland, speciellt om kvällarna men sedan är det kanske ens egen längtan och saknad som sätter ens känslor ur spel, varför skulle hon annars bara närvarokänslan försvinna? Har vetskapen hunnit i fatt i mig riktigt på riktigt och insett att tiden redan var mogen för ens sörjande att ta in det overkliga verkliga, vår dotter är verkligen död, borta och det är slut på det korta jordeliv hon fick. Eller insåg hon bara en dag att nu behöver dom inte känna min närvaro som förut mer, dom vet ändå att jag "finns" någonstans.


8 tomma månader, de mest annorlunda någonsin i en förälders liv. Annorlunda än allt annat man kan tänka sig. Annorlunda allt sjukhusliv vi levde, annorlunda allt. Jag saknar min dotter fruktansvärt mycket och vill inte att hon skall ligga där i den kalla marken oavsett om det är hennes "skal" som nu ligger där i den rosa kistan, hon skulle finnas här, i värmen med oss. Levande, sprudlande och glad, full av bus och äventyr.
Jag vill inte tänka tankar om hur hennes kropp sakta förmultnas och andra tankar lika lite som jag hade kunnat förlika mig med tanken att kremera hennes kropp jag kramat, vårdat och burit inom mig till aska. Men det är också tankar som ploppar upp ibland, hennes varma lilla hand som snart inte ens finns mer annat än mull.


Idag är en sån där jobbig dag. Dom kommer och går, oftast hanterbara men ändock tunga fast jag "lärt mig" att inte visa utåt åt alla andra och försöka ta vara på det fina vi har nu. Andra skulle idag se mig som ganska normal. Jag pratar, skämtar, till och med skrattar ibland men det är så väl det stämmer, "Mina ögon kan glittra, min mun kan le, men sorgen i mitt hjärta kan ingen se".






Våra äppelträd, när de blommade som vackrast, och blommade som mest, strax innan somnade vår flicka in.

Kommentarer
Postat av: Kia

Jag tror A-M att alla vi som har förlorat ett barn till cancermonstret känner likadant som du beskriver din sorg och saknad.Vi är lättade för deras skull att vara fria från smärta och allt som sjukdomen har inneburit.Men,men och åter men,så här skulle inte våra liv se ut.Dom skulle vara med oss och ingen annanstans.Känslan av att det ibland känns om om det var längesedan och ibland känns det som om det bara var några månader sedan,den känner jag ofta av.Den 19 februari är det 3 år sedan Simon lämnade oss och jag förstår inte vart tiden tagit vägen.Blir så smått chockad när tjejer hälsar på mej ute och jag inte riktigt kan placera dom först,men sen ser jag,det var ju Simons kompisar.Det är bara det att nu går dom inte i sexan och är små tjejer längre.Dom är unga kvinnor som ska söka till gymnasiet i år.Det kan få mej att bli väldigt ledsen.Då kommer tankarna,hur skulle han vara?Skulle han fortfarande tävla i frisim?Skulle han?Frågor och tankar fullkomligt dunkar i hjärnan.Tänk vad bröderna skulle ha mycket att prata om nu osv.Det kommer antagligen vara så här fram och tillbaka.Visst skrattar jag och skämtar också,men jag tror att vi gör det på ytan för längst därinne gnager saknaden konstant.Sköt om dej,känner du för att maila ibland om saker,tveka inte,gör det.Kram Kia

2011-01-23 @ 17:38:20
Postat av: camilla

Hej!

Jag känner igen mig i det du skriver. Min lilla Tilda som somnade in för nästan två månader sedan. Oftast känns det som om hon är med oss här hemma men ibland känns hon långt borta och jag blir rädd för att glömma henne. Det är klart att jag inte glömmer henne, men minnena bleknar och ibland kommer jag inte ihåg hur hon var innan hon blev sjuk och ibland blir jag jätteledsen när jag minns hennes som frisk och sjuk och om vartannat. Sorgen gör verkligen en människa tankspridd och labil.



Vilket vackert foto på äppelträden. I nuläget tror man nästan inte att våren någonsin kommer att komma igen, men ditt foto ger hopp och samtidigt en påminnelse om hur allt bara fortsätter, trots att man själv ibland står stilla och betraktra allt på avstånd.



Många kramar till dig från Camilla

2011-01-23 @ 17:55:30
Postat av: ☆ ♥ Blivande hemmafru & Gravid ♥ ☆

Kikar in & säger hej!

Blir så ledsen när man läser och jag beklagar verkligen :( Vet inte hur det är att förlora ett barn men kan tänka mig hur jobbigt det måste vara, jag har bara gått igenom en "X" graviditet runt veckan 8 vilket tog hårt på mig när jag förlorade min äggledare.. innan det, samma år förlorade jag min bror, min andra halva endast 28 år gammal.. för min mamma var det de värsta hon gått igenom, att ens barn dör innan man själv dör! Så orättvist! :(



Du verkar vara en stark mamma, såg att du oxå väntar nr 3 :) som jag =D Önskar er all lycka i livet :)



Kram

2011-01-23 @ 18:23:44
URL: http://www.mellie.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0