Dolce Bambini

Den där stranden jag var till med Alvin igår... Jag var dit ifjol med en vända. Men det är nu så där att åren innan hade jag Lova med. Jag skriver ju inte så mycket om sorgen här i bloggen mer, och det tänker kanske ni läsare på också. Men det känns som jag då under min flitigaste period fick ur mig mycket mycket känslor. Allt från hennes sjukdomstid och hela första året efter hennes bortgång... Det var en så skön och bra terapi många gånger. Trots att det kom en del höns med elaka kommentarer.


Det var mitt sätt att få ut saker. En del går hos sina psykologer och knaprar sina piller. Jag valde att satsa helt på min egen medicin, skrivandet. Och det hjälpte mig att orka genom många mörka stunder. Tillsammans med kärleken från finaste Alvin. Han som fick mig och min man att ens orka stiga upp på morgnarna. Och att Lykke kom till oss alla, det var som en riktig skänk från ovan som en del säger. Hon är ett riktigt hjärteplåster. Men sorgen den finns där, men jag vet lite hur jag bär den just nu idag i skrivande stund. Den har funnit en plats i vårat liv där den lärt sig att inte smärta varenda en dag lika hårt fast den alltid får en att tänka på Lova, alla dagar tänker jag på henne, flera gånger om dagen.


Lova vill att vi minns henne som en glad och sprallig tjej, det vet jag och att vi fortsätter leva livet fullt ut. Men visst är det tungt vid speciella dagar främst, då mer än annars. Som midsommar tex och då man ser någon flicka i den ålder Lova skulle ha befunnit sig i nu. Speciella platser och sådant. Oftast så nollställer kag känslorna då jag besöker dessa "nya" (gamla) ställen. Ett av dem var Torget i Mariehamn. jag undvek torget och lekplatsen i 1.5 ÅR. Tills en dag då jag kände för att gå dit med Alvin. Dit där Lova älskade att vara och leka. Nu öär det Alvin och jag och Lykke som går dit ibland. Ibland när vi besöker Mariehamn. Och självklart minns jag en skrattande Lova just då.