DET SVARTA HÅLET
Jag har ett stort svart hål i mitt hjärta som äter och gnager och plågar en som någon slags outrotningsbar parasit.
Jag saknar Lova så väldigt mycket. Funderar mycket i perioder på hur hon hade varit idag, då andra berättar i sina facebookstatusar att deras barn skall gå till skolan, de har lärt sig simma osv osv. Allt det där ville jag att Lova också skulle få uppleva och göra.
Ibland blir det så svårt att vara äkta glad åt andras glädje just i sådana lägen, när de stolt berättar om sina jämngamla med Lova. Det är för svårt ännu, för tidigt. För allt jag önskade var ju att min flicka också fick göra allt det där. Visst kan jag le och säga, vad roligt, men den där genuina sanna glädjen har så svårt att infinna sig ibland. Då känner man sig bitter och besviken på livet. Inte på andra direkt men på sitt eget liv som gjort så här mot en. Det är ju ingens fel att Lova blev sjuk och dog, men ändå så kan man inte helt komma ifrån bitterhet ibland, besvikelsen, smärtan och sorgen som ibland äter på en så.
En del människor tycker att de som är bittra och besvikna är tragiska människor. Må så vara, men jag tror heller de aldrig gått genom något så tungt som det här, de har aldrig varit i närheten att smaka på den här kakan. Igår var en sån där disträ dag som gjorde morgonen tyngre efter att återigen fått drömma om en av de finaste man kände. Lova och Alvin tillsammans. Sittandes bredvid varandra som förr. Då gör det ont att vakna och veta att det där blir inte mer. Ingen storasyster och lillebror. Det är då man blir ledsen, bitter och känner sig snuvad av allt som borde ha varit.
Jag är annars ofta en person som upplevs som glad och trevlig men de där sanna känslorna har jag ofta behållit för mig själv. För man blir ju bara "anklagad" för det ena och det andra känns det som, att man skall vara tacksam för vad man har och inte sörja det man inte har osv. Folk tänker ibland tyst, och själv sitter jag och läser av dem med en inbyggd radare känns det som. Många av de som kanske tänker sådant är ju sådana som knappast upplevt djup sorg. Sorg har de flesta upplevt men jag menar riktigt djup sorg, den skärande, gnagande förlusten, den som inte går att fylla helt med någonting.
Må ingen mer behöva ha den där "outrotningsbara masken" i sitt hjärta, som flyttat in där, tagit sig plats och äter omkring. Ja, det har säkert flyttat in en i hjärnan med känns det som ibland. För ibland vet jag knappt vem jag är eller vem jag varit. Så är det bara. Tyvärr är det nu så att det visst finns en massa hål i en massa föräldrarhjärtan där ute. Föräldrar som vittnar i kommentarer, mail och bloggar, om deras förluster. Förluster efter barn i alla de åldrar.
Ibland frågar jag mig själv också varför man skriver sånt här. Till vilken nytta, de som aldrig upplevt det kommer bara en snudd vid känslan. De som upplevt det vet precis. Det är som att väga på en vågskål tills någon helt oförstående ställer sig på den skålen som bara snuddar vid orden, känslorna, så PANG så dimper skålen i bordet. Av oförstånd att kunna förmå sig försöka förstå, att förstå texten och orden man skrivit ned så klampar de in med några ord de knappast valt med välmening. Av tusen fina kommentarer sårar en sådan MASSOR. Ungefär som jag skulle säga åt någon som förlorat farmor på 85. "Men va då då, hon var väl gammal och gjort sitt" Klart den som mist säkert vet att det var en ganska naturlig ålder att dö i.
Men inte fasiken är det vad man vill höra ändå, just då.
Så jag brukar hålla mina tankar tyst för mig själv om folks sorg av äldre, jag skulle aldrig tänka tanken att förminska någons sorg direkt mot personen eller ifrågasätta den. Däremot är det tyvärr dessvärre sant rent biologiskt, 85 år- naturligt att börja dö, barn och unga vuxna- totalt underligt och "onaturligt". (85 år är nu ett exempel på äldre ålder bara, för någon skall väl häng upp sig på det också).
Nej jag måste nog sätta punkt här, det kan bli hur långt som helst annars. Och ofta är det alltså någon som bara ögnar igenom ens text och missförstår och kläcker ur sig nåt opassande.
Bara för att de inte kan förmå sig förstå eller orkat läsa texten ordentligt eller två gånger.
Nåja, det var det, var en tung morgon idag. Men så har man ältat av sig lite igen.
Det är så ,bra skrivit, sorg och mista ett barn---inget kan bli värre,!man ska gå vidare men varje dag är en påminnelse ,saknad förlust och ända med tiden blir man själv starkare men behövs så lite för att bli lessen,trött.
Gråter när jag läser ditt inlägg,för precis så här är det!!Ibland vill man bara gå sönder.Har märkt att nu när 3 år gått sedan Simon lämnade oss har man lite lättare att försöka att "undvika"vänner med jämngamla ungdomar.Med undvika menar jag att inte umgås när man har den där riktiga "neråt känslan"Det blir bara jobbigare.Ibörjan trodde vi att det skulle "stärka"oss lite grann,men tyvärr.Sen är vi ju olika.Under dessa 3 år har det varit väldigt mycket berg och dalbana.Känner igen mej i allt du skriver.Uppfattar dej personligen som en fin och väluppfostrad kvinna,men Anna-Maria du behöver inte i din vidriga situation lyssna och le åt andra mammors prat om sina barn.Du kan faktiskt säga att det är jobbigt att delta i pratstunden för tillfället,men hoppas att det kan bli lite bättre nästa gång.Att säga hej och gå därifrån.Tvinga dej inte att kämpa med din saknad samtidigt som du ska lyssna på vad andras barn gör som är i Lovas ålder.Vi vet som är i samma elände.Kram Kia
Vilket bra inlägg. Du beskriver det precis så som det är. Det finns inte något att tillägga mer än att det du skriver om skulle kunna bli till en hel bok. Kram på dig
Tänker på dig och din familj. Kram.
Vi upplever/har upplevt exakt samma fas.
Det är ohyggligt egentligen, men liknelsen synliggörs i samma stund jag läser din upplevelse om den outplåneliga parasiten som äter sig in i ditt hjärta: Likheten med den skenande tumören i våra vackra barn....Det räcker med hänsynslösa förgörare nu.
Och jo, även du/ni kommer att kunna glädjas åt andra barns "framsteg"...i sinom tid. Tills för bara ett par månader sedan var detta uteslutet även för mig. Men den förlamande sorgkrampen har så sakteliga börjat släppa....Den förlamande krampen, nota bene....
Massmis med
Niklas
Skulle bara vilja ge dig en kram... kram
Hej!
Läst ditt inlägg om och om igen och blir alldeles tagen.Man tänker hur sjutton överlever du/ni??men man har väl inget val..men jag blir ledsen när jag tänker på det du går igenom, att mista ett barn i cancer måste vara det värsta som
Kan hända.
Är kass på att kommentera men försöker bättra mig:)Läser alla dina inlägg sen långt tillbaka och tänker inte sluta om du fortsätter blogga och det hoppas jag verkligen.
Lova är helt säkert stolt över sin mamma på jorden och nyfiken på sitt nya syskon,blir såå spännande att se vad som gömmer sig i din mage.
Härligt med en sån stor glädje som ett barn ger en och Alvin blir nog en stolt storebror!
Beundrar dig Anna-Maria du delar med dig av det svåra och privata liksom glädjen över nya barnet.
Lilla söta Lova kunde inte ha en finare mamma.Jag känner dig inte privat men det är känslan jag får när jag läser bloggen!
Alla tummar och tår håller jag för nya bebisen!
Kram
Anna
Jag önskar så att det fanns tröstande ord, men finner dom inte. Kan bara säga att tiden förändrar, allt blir mindre ohanterbart med åren, men första tiden kände jag och min familj precis som du, bitterheten tärde och skrämde, för vem vill leva sitt liv i bitterhet? "Första tiden" skrev jag ... kan ju ärligt säga att jag inte riktigt minns hur många år det tog innan den tiden var över?! För det är ÅR av sorg och saknad, vem vet, kanske ett helt liv, man ska igenom innan man hittar den annorlunda vägen. Allt har sin tid, det kan jag nu se efter många år. Ingen är sig lik och ingen är kanske den som man från början var på väg att bli, alla blev märkta.
Förresten så minns jag även att man inte ens ville känna annorlunda, det skrämde att det kunde komma en dag när saknaden inte slog ner en, när tankarna sysslade med vardagliga småsaker. Tunga dagar kommer och går åtminstone i 11 år ... överjävligt tunga, de normaltunga saknadsdagarna blir vardag.Vi har 11 årsdag i år, fattar inte vart tiden vandrat?? Känns som igår vissa stunder ännu.
Kram!
Du skriver så kärlektsfullt och fint om Lova. Det är klart att man får vara ledsen och bitter över en sådan förulust som det är. Men man får ju också vara glad för det fina som ändå finns, som din fina pojke och ditt barn i magen. Minnena finns ju också, men det vore ju bättre om de inte var just minnen.
Jag har inte förlorat något barn, men mina farföräldrar är borta.
Sorgen när någon dör är väl alltid stor. Men personliga tror jag att sorgen inte blir lika stor och varaktig, när en gammal människa dör. När gamla farfar dör så visst sörjer man och är ledsen, men som sagt han var gammal.
Ett barn ska inte dö före sina föräldrar det strider liksom mot allt förnuft och känsla. Alla de med åsikter om din sorg, de har aldrig någonsin förlorat något som de höll kärt. Hade de gjort det så hade de tänkt igenom sina inlägg innan de klickade på skicka kommentaren.
Åh så vackert. Tack för att du sätter ord på det svarta hålet. Jag har kommit längre i bearbetningen då det gått snart gått fyra år plus att min sorgupplevelse och förlust skedde av ett spädbarn och inte pga av sjukdom hos en så "stor" tjej som fina Lova. Så min förlust är väl lättare på en del sätt även om jag kunde ge vad som helst för några dagar/år med min dotter i livet. Tack återigen för din fina text. Kram
Du beskriver så bra, även för en som jag som aldrig kan förstå hur det känns. Att känna sig bitter över att Lova inte får uppleva det andra 03:or nu upplever - det är inte det minsta konstigt. Herregud, du är en människa med känslor och tankar och har förlorat din dotter!
jag har ju bara förlorat mina mor- och farföräldrar och även om jag saknade framförallt farmor så visste jag ju att hon var 85 år och hade levt ett långt liv. det var naturligt att hon dog. jag vet att om jag skulle förlora någon av mina vänner idag skulle jag ta det betydligt hårdare än förlusten av farfar, farmor och mormor.
kram!
