Dolce Bambini

Snart har det gått 1 år sedan den där kvällen på Bonken, då Fredrik levererade beskedet åt oss. Lovas cancer skulle inte gå att bota. 1 ÅR sedan snart, Vi levde med vetskapen om att hon skulle dö inom kort.
"Någon vecka, eller månad" sa han då jag frågade hur länge han trodde. 2 månader orkade hon. Våran tjej, våran finaste Lova. 2 månader drygt efter dödsbeskedet. Under de två månaderna så sattes en massa nya metoder in, ny cellgift, strålning, allt i lindrande men också i ett sista ynkligt litet, pikkulitet hopp om bot. Förgäves.


Jag tänkte ikväll då jag tittade på hennes foto, samma som finns i headern här på bloggen, att den där klänningen var den sista klänningen jag köpte åt Lova. Just innan beskedet om hennes korta tid kvar på jorden. Efter det där dåliga beskedet trotsade jag mina känslor och köpte lite annat smått, en mössa hon hade kanske 2 gånger, en tröja, ja t.om med en baddräkt plågade jag mig själv att köpa fast jag visste att den aldrig skulle användas, som fortfarande ligger i sin påse. Om Alvin skulle få kläder skulle Lova också ha kläder, fast hon var döende. Och främst låg sängbunden.


Även om jag inte skriver så mycket i bloggen nu mera, så saknar jag henne precis lika mycket som jag alltid gjort. Jag saknar henne så otroligt mycket att det går inte att berätta. Tittade lite bland hennes kläder idag, hon hade så mycket fint i sitt skåp. Lova älskade kläder och främst klänningar. Hon var så noga med att färgerna skulle passa ihop och brukade fråga mig om det matchade samtidigt som hon ville ha halsband och sin armbandsklocka, hon hade också börjat att lära sig hel och halvtimmar på klockor och var alltid mån om att ha den på sig. En Hello Kitty armbandsklocka förståss. Vem som har den klockan på sig ännu i denna dag, någon annanstans är inte svårt för någon att lista ut.


Lova, familjens stortjej, tänk om jag bara kunde vifta med ett trollspö, få allt det hemska ogjort, oupplevt, jag hade mått mycket bättre utan att veta om hur det känns att haft svårt cancersjukt barn, se sitt barn dö, begrava det och sakna det dag ut och dag in. Ibland riktigt starkt, ibland halvokej, och ibland någorlunda dagar.
Även om jag säger, "Jo det är bra" om någon frågar så är det ju inte alls som det egentligen är.
Det är käpprätt åt helvete fel att det skulle bli så här, livet.
"Nu kommer ni inte att få mer otur, ni har haft ert" försöker snälla människor säga. Men jag litar inte på livet mer, vågar inte glädjas som förut, jag är avvaktande, uppmärksam och skeptisk. Även om jag kanske verkar glad, cool och stabil.


Livet då, livet nu. 2 olika liv i ett och samma. Och ingenting blir som förut. Aldrig mer.