BESÖKET
För så länge hon nämns, då finns hon ännu. Och tigs inte bara ihjäl.
En del vet inte vad de ska säga men det behöver inte vara mycket man måste säga. Man kan säga att man tänt ljus hemma för henne, besökt hennes grav, säga nåt om något fotografi som man ser, eller en teckning hon gjort.
Sånt, just såndant är det som är fint. Att folk vill minnas henne och pratar om henne MED mig.
Jag tänker alltid på Lova så fort jag ser en såpbubbla <3
Det är så viktigt att prata om barnen som du säger.Dom får ju inte glömmas bort.Vi ser då och då okända ljus,marschaller och blommor vid graven och det känns så bra.Då vet vi att Simon är inte glömd.Nu den 9 januari på hans födelsedag fanns det olika buketter av rosor och tulpaner förutom våra i släkten.Kram Kia
Jag tycker som du. Varför ska man inte kunna prata om våra barn. Det är hemskt och jag blir sårad när jag märker att Kittys namn undviks avsiktligt. Kram
Jag får alltid samma känsla av att läsa inlägg som detta, och jag blir lika förvånad varje gång. Förvånad över känslan alltså.
Känslan är nånting i stil med "oj... hon dog faktiskt. DEn här lilla flickan levde och var frisk och precis som vilket annat barn som helst, men hon blev sjuk och hon dog."
Det låter kanske konstigt men det är så svårt att greppa att sånt här händer, när man inte varit med om det själv eller ens haft någon i sin närhet som varit med om det.
Och det gör lika ont i hjärtat varje gång, och jag tänker på er föräldrar och på Alvin och Lykke och önskar så att ni kunde få eran Lova tillbaka. Jag ser på mina egna två barn och kan börja gråta av rädsla för vad som kan hända.
Vet inte vad jag ville ha sagt med det här, utom att dina ord berör!
O jag blir så glad när du lägger in kort på Lova <3
Glömmer henne aldrig o bär mitt hope-halsband varje dag,det minner mig om henne-en prinsessa jag aldrig träffat men sörjer ändå!!!
