Dolce Bambini

Den här brukar dyka upp i otaliga bloggar där någon sörjer och saknar och visst är den fin.

Det var en gång en gammal, gammal själ som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också.
Ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten.

För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade redan gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, förundran och tankar av alla de slag.

Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar.
Jag vill dit och ge dem den. Men din tid till sammansmältningen är så kort,
varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid,
ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.
Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå.  Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.

 

Så låt det bli som du vill, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen.
Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat. Det var den raraste unge som strödde glädje över den från den dag han föddes,
den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från evigheten.

 

Men har du inte väldigt kort tid kvar? viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla pojken. Tiden är kort, men glädjen är stor, svarade den gamla, gamla själen. Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte ens oss själva. Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.

Men pojken växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.

Men tiden var kort, även med människors mått var den kort,
och stunden kom då sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda.

 

För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död. Deras sorg var oerhörd, just som Vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädjen
och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt.

Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen,ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott.

Ur boken Jag saknar dig av Peter Pohl och Kinna Geith

På måndag är det dags. Då börjar Alvin i parken. Han skulle börjat för ett tag sedan, men både jag och parkledaren har råddat lite med kontakten till varandra. Men nu är det avgjort och klart. Måndag till torsdag, 10-14 skall han vara där så längre det inte är värsta ovädret. Jag riktigt älskar parken annars för det är så bra när man är hemma med mindre barn ännu, att ha de lite äldre där innan dagis-förskola. När Lova gick var det 11-14 men de har tydligen ändrat tiden lite. Men inte mig emot. Nu hoppas jag att han snart kommer in i sällskapet där och trivs med att busa ute några timmar med andra barn, 4 dagar i veckan. Nu är jag glad, det här behöver vi alla, fast det kommer att kännas konstigt att gå dit, mycket minnen efter Lova, hennes krok, rutchen, skogsbrynet hon gömde sig i då man hämtade henne, -mamma tuta när du åker ropet. men bara att bita ihop, för parken är kanon!

I min värld är det här hur häftigt som helst om man skall uttrycka sig coolt. Jag bloggade ju nyligen om portättmålning av andar (låter kanske konstigt för de som inte tror på sådant där, ungefär som jultomten för dem kanske) och via en bloggläsare fick jag fram ett namn samt en berättelse, men sedan googlade jag på namnet jag fick, kom in på ett forum och fick se en bild som en skribent där målat. Och ja, jag vet inte vad jag skall säga, men det går inte att missta sig för vem personen på bilden är. Man får scrolla lite, och läsa inlägg nummer 36 HÄR.
Nu skall här intagas frukost, ha en fin måndag kära läsare.

Apples grundare Steve Jobs har avlidit. I cancer. Och världen blev en uppfinningsrik människa mindre ännu. Ute är det värsta trista vädret idag, och Lova saknas riktigt riktigt mycket. Om jag blundar hårt så kan jag se hennes ansikte klart framför mig, och den bistra sanningen når mig snabbt när man igen öppnar ögonen. Borta. Obönhörligt och oåterkalleligt borta.

Igår kom jag in på en blogg vars skribent hade varit med sin kvinna på en seans där det var ett par som jobbade tillsammans som medium. Tydligen var mannen berättaren och kvinnan porträttmålaren. Någon som känner till dessa? Berätta gärna mer isåfall. En facebookbekant till mig hade tydligen varit på en likadan sittning av dem och fått en avbild av den som sökt kontakt, och den hade varit helt lik förstod jag, av den bortgågne släktingen. Dock hade hon glömt bort vilka de var som höll seansen.
Kvinnan jag läste om ovan hade fått en bild av sin mormor nermålad och då var hon helt övertygad tillsammans med allt det andra som sagts av mannen.
Jag tycker det lät så intressant. Jag menar, hur skulle en främmande människa veta hur ens mormor eller fast mormorsmormor sett ut då denne levde annat än den berörde som högst antagligen bara har fotografier hemma och kanske i minnet.


När jag läser runt på nätet brukar vissa skeptiker nojsa om att det och det "företaget" lovar mediumet en massa pengar om man bevisar att man gör något äkta och att man inte driver med människorna och att man gör det här när man blir kontrollerad så de kan fånga in bevisen. Men det faktum är ju att medium som jobbar seriöst får inte göra det, de får inte använda sin kunskap i syfte att ta betalt för egen vinning för att bevisa vad de kan, då deras förmåga kan "tas ifrån dem", har jag förstått. Det är nog därför dessa skeptiker får fortsätta vara skeptiker och att vetenskapen har sitt att lära de med ännu. Det är helt enkelt meningen att allt skall man inte veta ännu, oavsett forskning, vetenskap eller ej angående det okända. Men som sagt, vet någon något mer om dessa två parjobbande medium, där mannen berättar/förmedlar och kvinnan samtidigt målar av den döde som den såg ut då den levde, så maila gärna din story till Karlssonsfru@live.se om du inte vill skriva i kommentar. Tack!

Oliver Byström heter en kille som i september gick bort i samma tumörform som min dotter sPNET. Men denna fantastsika kille har sett till att en massa saker hänt efter hans bortgång. 
Till hans minne ordnades nyligen en gala som de kallade för Fuck Cancer och den drog in hela fantastiska 205.945 kronor till barncancerfonden. Inte nog med det så har grabben sett till att det finns mer Disney att titta på för de inlagda. Läs mer om det här. Jag har ganska nyligen fått "personlig" kontakt med Olivers mamma som också heter Anna-Maria på Facebook (vilket sammanträffande). Det är bara så synd att skaran med Änglaföräldrar som mist barn i barncancer växer, samtidigt är det enormt skönt att vi har funnit varandra. Och ju mer liknande upplevelser vi haft, ju närmre känner man sig med den drabbade. Och jag hoppas att verkligen Olivers summa liksom många andras kommer att hjälpa forskarna en god bit på vägen så att det verkligen blir en real Fuck Cancer en vacker dag.

Först ut, syskonkortet på Lova och Alvin. Bilden togs i november 2007 och Lova skulle fylla 4 och Alvin var c.a 7 månader gammal. Den andra bilden tog jag ikväll, på Lykke och Alvin. Och man ser ju likheter i dem alla 3. Fortfarande skulle det varit helt underbart fantastiskt om alla barnen varit med på ett och samma kort, och jag kommer alltid att få undra, hur skulle det ha sett ut. Nu är det säkert också lättare för andra att se likheten barnen emellan då de är nästans lika gamla på korten när de tagits, fast olika år.

Ännu en ny vecka har tagit sig fart. Nu närmar vi oss oktober med stormsteg. När jag tänker på vintern och förra vintern som var är snön inte direkt någonting jag saknar. den kändes så oändligt lång. Och det var den ju också eftersom snön kom tidigt ifjol och försvann ganska sent helt och hållet. Däremot hoppas jag på att julen blir lite trevligare i år för i fjol innebar den mest tysthet och sorg. I år kommer den ju också att innehålla sin del av sorg men också mycket glädje för det är Lykkes första jul som kommer emot oss. Och den andra julen utan Lova. Jag minns också den sista julen med Lova då 2009 i färskt. Det är minnen som alltid mer eller mindre kommer att finnas lätt tillgängliga.

Ni glömmer väl inte Lovas spargris hos barncancerfonden? Tänk om man skulle nå 60.000 kronor till hennes 8 årsdag den 4 december i år? Alla små mynt gör nytta åt forskningen mot cancer. Och vi som ser grisen växa blir glada vi också. Och gladast av dem alla skulle Lova vara om hon hört hur hennes egen gris med hjälp av just er läsare bidragit till att andra barn, en dag kanske får växa upp med sin familj, och kanske när de blir stora få bli just det drömyrket de hade. Lovas drömyrke var djurdoktor.


1994 upptäcktes Hamlet. Ännu forskar de för fullt om det ämnet som visat sig ha väldigt goda egenskaper hos just cancerceller. Men för att kunna forska ännu mer behövs pengar. Och inte bara till forskningen utan också för att göra barnens miljö trevligare på de sjukhus som har hand om dem. Olika evenemang, leksaker osv osv.


Läs mer om Hamlet HÄR!

Sing me a song med Return.

Ibland tänker jag att Ahhh det där måste jag blogga om. Men sedan drar jag mig alltid ur. Jag tänker alltid att vem vill läsa sådant är hokus pokus tönteri, är människan helt ko-ko osv så det slutar med att jag låter sådant vara helt.
Jag syftar alltså på sådana där oförklarliga ting, mediala saker osv som jag tycker är av intresse. Långt innan Lova dog har jag alltid haft något intresse för det ämnet, ja egentligen ändå sedan tonåren. Men det mesta håller jag för mig själv.


Någongång har man pratat lite med någon eller försökt men de flesta bekanta tittar på en som att- "Okej om du bor i "Grelle" men kanske du bor på fel plats där, att du borde bott dit nedåt sjön istället". (Mentalsjukhuset, men det skall ju flyttas bort men "Grelle" lär ju alltid förknippas med det mer eller mindre då många vuxna mumlade om det när man var barn typ). Så egentligen begränsar jag mig en hel del med bloggandet, det gäller många saker jag tänker på. Jag känner lite så där att, jag är konstig ha,ha. Man skall vara så där normal hela tiden och inte tro på någonting speciellt. Nå väl, det var bara svammel igen från mig. Jag blev och fundera mer på det där ämnet efter den där boken jag skrev om här om dagen. Vissa utdrag ur den var så välskriva .(ocn några mindre som det kan vara i många böcker). Som det om meningen med korta liv, intressant kapitel.

De små liven är alltid nästans glada. På bara någon vecka har Alvin utvecklats enormt. Han har mer ro i sin lilla kropp. Vet att mamma lägger Lykke ibland och måste amma henne lite i lugn så att hon kan somna, och att Alvin gärna får se lite på barnkanalen då, för det tar oftast inte mer än kvarten så är mamma tillbaka. Och till sovrummet hittar han alltid om det är någonting extra viktigt. Mer och mer blir han lik sin storasyster på så vis. Han har vuxit in i sin "storebrorsroll" väldigt mycket på sista månaden bara.


Jag tänker på Lova som skulle fylla 8 år nu till jul. Hur hade hon varit nu. Hurdant humör hade hon haft, hurdana vänner hade hon umgåtts med, vad skulle hon ha tyckt om i skolan, ämnen? Jag tror att hon skulle ha tyckt om bild och syslöjd eftersom hon var en pysselmaja av sig. Jag tror också hon hade tyckt om både svenska och skrivning då hon kunde hela alfabetet redan vid 4 år - att skriva om man läste upp bokstäverna. De stora alltså. Musik hade hon också tyckt om, det vet jag för vi sjöng alla dagar hemma och spelade med lite instrument vi hade i en låda.
8 ÅR, hade hon verkligen varit så stor redan? Hade jag verkligen haft en andra klassist...om inte!



Och så har vi ju vårat plåster, vårat extra tröstepiller och mirakel. Lykke! Som en gåva från ovan. Alvins ögonsten. Allas ögonsten. Tack tack tack för att vi fått ett så fint litet mirakel och plåster på våra onda ömmande hjärtan.

Och allt som allt. Har jag 3 härliga barn? fast på ett annorlunda vis. Gud vad jag önskar mig att det vore en verklighet att alla fanns HÄR!

Egentligen skulle jag kunna vara den där som skrev om allt möjligt. Men jag begränsar mig så. Håller mig kort, skriver mest små enformiga vardagsbetraktelser. Fullt förståeligt om man inte orkar läsa om det. Jag delgav ju er så mycket när Lova blev sjuk, stora delar av hennes sjukdomstid, under 10 månader. Hela första året efter hennes död skrev jag mycket. Sedan nådde jag en punkt där det i bloggen inte blev lika ofta, för jag hade verkligen skrivit skrivit och ältat ut en del i skrift. Inte allt med en del av mina tankar.


Lova är med mig alla dagar i tanken. Fortfarande skriver jag ju ibland men jag har nog tappat en del fokus på bloggandet. Det finns ju hundratals mammabloggar där ute, som är bra, som är bättre än min, som delar med sig ännu mer av deras liv, vardag, trots, bilder, fester, shopping, ja allt möjligt. Men min har liksom fastnat fast, jag kommer ingen vart nu just känner jag. Vare sig jag pausar av eller inte. Också att jag bloggade så öppet om Lovas tid hade sitt pris. Jag skriver bara samma saker för att jag egentligen är ganska stillsam av mig. Jag är en tänkare men jag skriver inte ner de andra tankarna här.


Jag har liksom gett så mycket jag orkat av min familj när vi hade det som svårast, så jag vet alltså inte längre hur man skriver vanliga intressanta grejer snart. Jag vill heller inte liksom blogga om en massa ämnen som skapar debatter även om jag gärna läser andras åsikter. Det är ju de bloggarna som också är intressanta mellan varven, att få läsa andras åsikter om vissa saker. Men jag är för "feg" för att ta upp en massa sådant. Även om jag säkert skulle lyckas få folk att sätta kaffet fel, eller pinka på sig av skratt eller bli så sura att dagen deras var förstörd för att de känt sig träffade. Nå det var lite om det, jag känner mig totalt så där blogg lost just nu.

"Och jag förgyller och glädjer alla med mina busiga leénden. Jag har nu lärt mig hur man vänder sig själv, jag kan vara lite svårflirtad men bländar av leénden som en strålande sol om man lyckas. Jag jollrar en del och griper tag i saker med händerna och för dem gärna till munnen för att undersöka dem. Och nästa vecka blir jag 5 månader.
När jag blir större kommer jag att nyfiket lyssna på det min bror och andra berättar om den storasyster jag aldrig fick lära känna".

Innehållet i denna text som denna kvinna gett en intervju om är så träffande. Inte det om forskningen utan allt det andra, smärtan, sorgen, tankarna, kämpandet, att leta sig till likasinnade/drabbade. Allt det. Det här är en kvinna som vet vad hon talar om i sin intervju, hon sätter orden precis på det vis jag försökt göra så många gånger i min blogg, och som så många andra Änglaföräldrar också gjort. Läs och begrunda. KLICKKLICK.

Blåbärsduo kunde och skulle ha varit blåbärstrio, barnen är lika varandra. Lova, Alvin och Lykke. Väldigt lika, jag har ju upplevt dem alla så nära. Därför blir man ibland ännu mer påmind om Lova, ibland när Alvin gör och säger vissa saker, ibland när Lykke skrattar så påminner hon i sin tur om Lova när Lova var baby.

Och till dig som undrade var Lykkes byxor kom ifrån som hon hade på sig på denna bild nedan, de är från Wilmis men finns inte kvar, men kan finnas på andra ställen ännu trots att det är förra säsongens byxa av märket Moonkids.

Ibland händer sådant som inte får hända tycker man. Idag fick vi ett brev på posten, från kommunens tandläkare.
Med en kallelse för kontroll av ett av barnens tänder... Lovas tänder. Men det finns ingen Lova att kontrollera tänderna på. Däremot måste vi ringa och avboka tiden och berätta för dem att Lova är d ö d. Död och borta. Oåterkalleligt borta. Och kommer inte att kunna komma på något besök till dem.

15 månader av saknad idag. 15 månader utan stortjejens sanna närvaro i mänsklig skepnad. Tiden går, sorgen finns där, men den ändrar skepnad, ofattbart nog gör den faktiskt det. Vi sitter inte fast i den brutalaste djupaste ångesten och sorgen nu längre- vi lever, ett annat liv nu än det då när Lova fanns, man får distans till sin sorg, men att sluta sakna eller längta och tänka och fundera, det gör man aldrig. Man bär alltid med sig minnena.
Lova, nu skulle du ha gått i andra klass i skolan. Vi tänker på dig alla dagar och pratar om dig minst lika ofta, för på så vis hålls du levande ändå på ett annat sätt. Du är alltid älskad, alltid våran stora tjej.

Igår fick Lova en "höstig" bukett.  Åtminstone hade den höstens färger med rödorange, brunt och gult och så lite grönt. Vackert. Svårt att få den lika fin på bild bara som den var i verklighet. Lova gumman, våran andra sommar utan dig har passerat. Tänker på dig alla dagar.

Jag och Lykke var till kyrkogården ikväll och vattnade, hade med oss blommor. Saknade, tänkte, längtade. Det är så overkligt ännu att gå dit till graven, fast hon varit begravd över 1 år så är det som att man hälsar på någon annan, det är svårt att vilja greppa att det är ens barn som ligger där. Så där skulle det inte bli, inte vara. Fel fel fel. Man vet men man vill inte förstå fast man ändå förstår.
Blomman jag köpte härom dagen har slagit ut lite nu och nallen på pinne var så fin där han satt i blomstret.