Dolce Bambini

Ännu ibland undrar någon om jag inte vill släppa bloggen, det som hänt Lova som bok. Jag vet inte, på ett vis skulle det vara bra, "roligt" ,fint osv osv... Men jag har ingen aning om hur man gör sådant där. Jag vet inte om jag orkar/klarar av att börja läsa allt vi upplevt, dokumetera om det eller ja delar av det, skriva om och redigera så det passar i bokformat...Kanske med hjälp och mycket pepp men jag vet inte om jag har orken att gräva i allt nu. Men tanken finns där och den gror och jag tycker det skulle vara synd om någonting hände med bloggen så allt jag domumenterat försvann.


Jag vill inte trycka hela bloggen rakt av men delar av den i sådana fall. Och ingenting blir ju värre, de flesta har ju redan läst här, sjukvårdspersonal, som bekanta till obekanta. De flesta vet väldigt mycket om just min familj.
Lite som alla känner apan men apan känner ingen. Vet att man kan göra blokböcker, dvs bloggböcker men som sagt det är mer handlingen om Lova jag borde sätta mig ner, fundera över. Antagligen stannar det vid tankar som så mycket annat i ens liv. Men man skall ju förverkliga en del av dem sägs det.

Efter rubriken behövs knappast någon undertext heller. Vädret, det är lustigt. Sol ena minuten, mulet nästa. Upp och ner. Maken har avverkat en vecka av 4 semesterveckor redan. Sommaren kommer att försvinna fort känns det som. Även om augusti är en sensommarmånad så vet man ändå att hösten står inför dörren igen så småningom.
Hösten då Lova skulle fått börja i andra klass. Ibland när andra uppdaterar sin status på Facebook att deras barn fyller 6 år så tänker jag att Oj vad stora deras barn har blivit. Sedan kommer verkligheten ikapp en att jag har ju egentligen en storflicka jag med, och hon skulle fylla 8 år till julen. 8 år, då är man liten men inte lika liten som när man är 5-6 eller ännu mindre.


Jag har tänkt försöka ordna med bilder från min egen barndom i framtiden. Tanken har grott lite, jag har lite dagiskort och sådant från när jag var 5-6 år som kan vara roliga att se.

Jag bakar en såkallad "Tycka-synd-om-mig-själv-kaka" eller kanske snarare en "Jag-saknar-Lova-kaka" ikväll. En chokladkaka med pekannötter och färskostglasyr på. Nu får jag se om den är så där tröstande god som sådana kakor bara skall vara, när man är lite nedstämd. För just nu är jag i en nedåt-dipp igen.

Det blev ett ganska trevligt besök på barnavdelningen igår och att träffa Susan från Bonken. Lite fika, lite prat om allting. 2 timmar rusade iväg i ett nafs innan hon blev tvungen att gå och jobba vidare efter att blivit kallad att komma. En gång avböjde hon också att gå och det var ganska direkt vi kommit, att hon satt i ett samtal hon ogärna avbryter och att akutläkaren fick ta det.
Hon var väldigt förtjust i Lykke och tyckte att Alvin hade blommat upp riktigt och vuxit också. Hon har inte sett honom på mer än 1 år. Så sa hon att de ofta tänker på oss i Uppsala och att flera där pratat om oss och självklart att Fredrik också vill träffa Lykke så om vi får något ärende till Uppsala så var vi hemskt välkomna upp till deras avdelning och hälsa på igen. Jag passade också på att fota Lykke och Susan tillsammans, Alvin for runt bland leksakerna som en skottspola så han hade inte just tid med foton eller fika. Men jag lovade att maila Susan med bilderna jag tog. Och självklart fick jag maila henne om det var något som helst vi funderade på sa hon. Vi skildes sedan åt med kramar precis som då vi möttes när vi kom.

Jag och Alvin, Lykke och Daniel, (maken) skall åka till barnavdelningen här på Åland en vända. Susan från Uppsala är här just nu och vi skall åka dit och säga hej till henne eftersom hon sa då vi var på Bonken i februari att hon gärna ville träffa oss sedan och se vårat nytillskott som vid förra tillfället låg gömd i min mage. Nu är hon här lilla Lykke. Så nu är det av till en plats vi tillbringat allt för mycket tid på. Men i gott syfte för en gångs skull. Men ändock minnen såklart.

Medans Alvin besöker ciruksen så passar jag och Lykke på att åka till våran egen cirkusprinsessa Lova med lite nya rosor och vattna och ta bort gammalt blomster osv. Fina lilla Lova, vi saknar dig så, du borde också fått gått på cirkus ikväll.

Den där stranden jag var till med Alvin igår... Jag var dit ifjol med en vända. Men det är nu så där att åren innan hade jag Lova med. Jag skriver ju inte så mycket om sorgen här i bloggen mer, och det tänker kanske ni läsare på också. Men det känns som jag då under min flitigaste period fick ur mig mycket mycket känslor. Allt från hennes sjukdomstid och hela första året efter hennes bortgång... Det var en så skön och bra terapi många gånger. Trots att det kom en del höns med elaka kommentarer.


Det var mitt sätt att få ut saker. En del går hos sina psykologer och knaprar sina piller. Jag valde att satsa helt på min egen medicin, skrivandet. Och det hjälpte mig att orka genom många mörka stunder. Tillsammans med kärleken från finaste Alvin. Han som fick mig och min man att ens orka stiga upp på morgnarna. Och att Lykke kom till oss alla, det var som en riktig skänk från ovan som en del säger. Hon är ett riktigt hjärteplåster. Men sorgen den finns där, men jag vet lite hur jag bär den just nu idag i skrivande stund. Den har funnit en plats i vårat liv där den lärt sig att inte smärta varenda en dag lika hårt fast den alltid får en att tänka på Lova, alla dagar tänker jag på henne, flera gånger om dagen.


Lova vill att vi minns henne som en glad och sprallig tjej, det vet jag och att vi fortsätter leva livet fullt ut. Men visst är det tungt vid speciella dagar främst, då mer än annars. Som midsommar tex och då man ser någon flicka i den ålder Lova skulle ha befunnit sig i nu. Speciella platser och sådant. Oftast så nollställer kag känslorna då jag besöker dessa "nya" (gamla) ställen. Ett av dem var Torget i Mariehamn. jag undvek torget och lekplatsen i 1.5 ÅR. Tills en dag då jag kände för att gå dit med Alvin. Dit där Lova älskade att vara och leka. Nu öär det Alvin och jag och Lykke som går dit ibland. Ibland när vi besöker Mariehamn. Och självklart minns jag en skrattande Lova just då.

Slumpen eller ödet eller ingenting märkvärdigt men ändock förbluffande hur det kan vara här i livet. Jag tänker tillbaka på då jag träffade min man för snart 12 år sedan. Att det var inte första gången vi träffades egentligen.
Han har berättat att han suttit i samma bänkrad på en begravning vi varit på 1996. Jag hade inte ens tittat åt hans håll men han hade funderat vem jag var som var där. Det kom ju sig som så att han hade frågat mig om jag inte varit på den begravningen då när det begav sig och jag sa att det stämde, det var precis då vi träffades 1999 det kom på tal. Men det var inte första gången heller han varit i kontakt med mig fast ändå inte direkt i kontakt.


När jag hade hem honom första gången till mitt föräldrar hem så sa han då vi kom ner en bit på vägen och han såg mitt barndomshem. "Här har jag varit förut". Va sa jag, har du? Jo han hade tydligen varit där och åkt grävmaskin med Lovas gudfar. Vi hade inte träffats då heller personligen men om jag drar mig till minnes minns jag att vi hade en grävmaskinist på besök men inte desto mer, för det här var någongång i början av 1990 talet. Således var jag kanske 11-12 år gammal.


Men nu till det mest coolaste. Också ibörjan av våran tid, sommaren 1999. Jag gav maken mitt bankkort och sa att kan du hämta ut pengar så väntar jag i bilen. När han undrade om koden så sa jag den och han stirrade på mig en stund sen skrattade han och sa det där är min gamla kod. Således hade han aldrig bekymmer med att minnas min kod om han någongång lånade mitt kort på min begäran förståss.


Jag undrar ibland hur i all världen det kan bli så här. Ödet, en slump kalla det vad man vill men nog är det med bankkoden lite roligt och förundransvärt, att en person man just träffat haft samma kod som man har, fast i ett tidigare skede. Visst att flera kan ha en kod, men knappast den man just börjat dejta. Sådant här kan jag också tänka på ibland då jag tänker på Lova, vad kan det finnas sedan? någonting eller ingenting? Man får helt enkelt bara "vänta och se". Egentligen har jag ännu ett exempel om en helt annan sak, men det kanske jag tar en annan gång.

Trollen finns visst i de flesta bloggar. När det blir eländigt skockas de och verkar gona och gotta sig genom oigenomtänkta kommentarer, gärna väldigt anonymt om det går. Det vet vi, de flesta av oss vet. Jag tänker på mig själv och de jag råkat ut för, nu mera får jag väl förlåta dem för deras dumhet. För det är ju vad de är , för dumma för att veta sitt eget bästa.
Jag har läst lite i en blogg ett tag där en mamma nyligen mist sitt barn i magen. Hon har 3 barn sedan förut och just nu är hon ju precis i den där fasen då allting är svart, man åker upp och ner i sorgen. Man är oerhört känsloladdad, svårt att se klart i sina tankar och känslor. Allt det där märker man i hennes text, kanske att man gör det ännu bättre då jag själv har sorgen efter Lova i färskt minne och ännu sörjer men sorgen förändras med tiden och ändrar skepnader märkligt nog. Det är en bearbetningsprocess som tar länge länge.


Då kommer trollen och trycker ner henne, mamman med sitt blödande hjärta, med sina sedvanliga ord. Att det finns de som har de värre, hon skall vara tacksam åt barnen hon har, de finns de som inte har barn sen innan och förlorar sitt barn i magen osv, allt för att de tror de hjälper henne att känna mindre sorg eller få ett perspektiv på sina känslor och tänkanden. Men herre min skapare, det går inte att få nåt vettigt perspektiv så snabbt om man mist någon, sorgen är ju oftast tung när man mister något som är en så nära, speciellt ett barn, och det som också skulle bli ett barn. Men bloggtrollen lär alltid fortsätta finnas. Där bakom sina skärmar, där de tror de är trygga och säkra, det verkar ju uppenbart.


Och de fortsätter i samma anda som de alltid gjort, med det de tror är välmenade eller bara det de vet att sänker den sörjande ännu mer. Usch, det är verkligen både hemskt och synd, när man gör så mot någon som blottlägger sig och delar med sig öppet av sina känslor, både för sin skull, för att få ord på det man känner, dela med sig av känslorna och kanske som jag också tänker och tänkte med min blogg, nå ut till andra som går genom samma saker.
Nu har jag ju själv ett tag sluppit dessa troll, och nu mer raderar jag bara deras kommentarer, ser jag vart de är på väg att bära med sina ord, raderar jag dem halvlästa och tänker bara, förlåt dem för deras dumhet. Kanske det är det bästa sättet på, att fortsätta försöka vara rak i ryggen själv och stolt fast man är lågt sjunken just då. För ingen har rätt att komma och förminska en annan. Speciellt inte en som sörjer.

Idag är det skolavlsutning i Lovas skola. Lova skulle ha slutat första klass idag. Hon skulle ha fått haft sin första skolavslutning idag. Jag tror hon skulle haft en somrig klänning, och sandaler, långt ljust hår som fått fladdra löst.
Kanske skulle någon tand ha saknats och ett plåster suttit på knä. Ögonen skulle ha glittrat av spänning och förväntan och så skulle hon ha fått sjunga sin första Den blomstertid nu kommer. Ha haft med sig blommor till fröken. Istället ligger hon i en grav eller om hon kanske verkligen är någon annanstans? Men det är ju här hon borde ha fått vara, och vara storasyster såklart. Idag har jag redan hunnit tänka på henne många gånger. Det hade ju varit en speciell dag, att få sluta ettan och inte längre höra till de minsta i skolan. I höst skulle vi ha haft en andra klassist.

Vi saknar dig idag med gumman, hoppas du tyckte om blomman du fick igår.

Idag har det varit den 5 juni. En fin sommardag. Inte vilken sommardag som helst. Utan det är alltså den 5 juni igen, och den 5 juni ifjol så begravde vi Lova. 1 år har gått sedan hennes begravning, idag. Jag och maken och Lykke har varit till graven en vända, Alvin sov hos farmor igår så han var inte med oss dit denna gång då han ej hunnit hem, men jag skall dit igen i veckan med nya blommor, då en del redan blommat ut.
Lykke hade således idag premiärvisit med båda sina föräldrar till sin storasysters grav. Så märkligt, att ett nytt liv "möter död". Sorg och glädje på samma ställe samtidigt. Vem kunde ana ifjol, den 5 juni att vi ett år senare skulle ha en fin Lykke.

Idag har det varit en riktig sommardag ute. Jag och barnen har haft besök idag av en vän som kommer att bli (är) Lykkes gudmor samt hennes barn idag, så vi har suttit ute med barnen, ätit jordgubbar och glass och haft trevligt i några timmar.
Imorgon är det studentkalas så vi skall åka dit en stund också.


Hur kan det ha hunnit med att bli juni redan. Det känns som att den här sommaren kommer att passera i rekordfart mot den alldeles hemska sommaren ifjol då Lova nyss dött. Det var ingen direkt rolig sommar, och vi kämpade så för att försöka ha lite skoj ibland, åka ut på sjön osv, men man blev bara mer påmind om förlusterna vad man än åtog sig, eftersom Lova oftast varit med på allt det vi kom på att vi kanske ville göra.
Det är ju ännu jobbigt, men man kämpar ju på och gör det bästa av allt, vi lever, vi överlever, och vi har Alvin och vi har fått en "ny" (en till) skatt att älska och ta hand om i lilla Lykke. Det känns som om någon däruppe ville oss lite väl efter allt det jobbiga, jag är så tacksam just för det. Och känner mig som vanligt supersentimental att säga det.

Alvin som kallar henne för allt från Lilla gumman till "Lykkebollen", undrar hur många små namn hon redan fått av oss alla, av kärlek såklart.

Någon undrade vad jag har för en kamera, jag har två egentligen. En Canon och en Nikonkamera. båda system.
Nikon är den jag använt mest det sista året. En 3000D.


Och sedan undrade en annan hur det kändes att Lykke påminner om Lova som bebis. Om det på något vis skänker tröst i sorgen. På det kan man säga att både Alvin och Lykke skänker tröst men de är egna personer, och även om det finns likheter i utseéndet mellan alla barnen, i olika vinklar, miner och personliga sätt ibland, så är de ändå helt egna små unika individer.



Och till sist. Ett försenat Grattis till Hannas pappas ängel Hanna som blivit 9 år. Hoppas du fick ett riktigt "himlakalas".

Okej, maken är kanske inte lika van att skena runt med kameran som jag är, men det är ändå ett trevligt foto trots skuggan.

Jag brukar inte alltid bry mig om en massa "måsten" och "borde", men det är ändå en aningens förargligt då de alltid hänger efter en. När man fått en sak avklarad så vet man att det alltid finns något mer.
Jag tänker främst på sådant som rör hus och hem. Men bara det viktigaste är gjort är man ju nöjd, disken diskad, tvätten tvättad, dammsuget osv. Fast de senaste dagarna har jag varit kreativ vid spisen, lagat safter och den där sirapen och igår innan läggdags så kokade jag rabarberkräm som Alvin gladde sig åt vid frukost imorse.
Ett måste jag verkligen skall ta tag i nu är då de fått stenarna raka vid begravningsplatsen i Jomala som jag bloggade om tidigare i våras, är att föra blommor till mina föräldrars grav. Och sedan skall vi som sagt ringa prästen snart, det nalkas förhoppningsvis dop för Lykke i sommar. Och det om något klingar mycket trevligare än begravningen vi var med om förra sommaren.

Lykke, som kom som en skänk från ovan då det var som tyngst för oss, mamma, pappa och Alvin. En sann glädjespridare som Alvin är jättestolt över att vara storebror till.

Jag brukar surfa mycket runt i bloggar där människor mist barn. Hur de mist är inte alla gånger så viktigt just nu. Inte som precis i början då jag drogs som en magnet mot de som förlorat sina skatter i barncancer.
Jag läser dessa för att på något vis har vi en sorts samhörighet. Någonstans är känslorna och tankarna ganska lika.
Som änglamamman som funderade på hur länge det tog innan hennes älskade barn bara var ett skelett i sina kläder där i graven. Och att det kändes hemskt såklart.


Tänk vilka tunga tankar som faktiskt hinner passera i våra huvuden. Tankar vi inte alltid vill säga högt men som envisas med att dyka upp ändå. Det kändes på ett sätt skönt att läsa hennes ord och tankar som kunde varit mina i bloggen här. Att man inte tänker så tokiga tankar ensam. Jag vill nog bekräfta för mig själv att jag tänker och funkar normalt i sorgen och märker att det nog så är, tack och lov.


Jag har så full koll på Lovas dag, varje månad den 22.a att jag i år t.om han "glömma" att min pappa varit död i 10 ÅR i onsdags. Annars glömmer jag aldrig bort årsdagar. De brukar alltid vara med en. Precis som när andra fyller år. Så får jag minnas bägge sorters dagar, födelsedagen och dödsdagen. Om man får vara sentimental och tänka knasiga saker kanske man kan tänka sig att den dagen man dör, kanske det är/blir ens nya födelsedag där till Någonstans. (Jag gillar det där Någonstans efter Leifs uttryck). Man kan väl iallafall alltid få hoppas så.

Ville passa på att tacka alla som skänkte pengar till Lovas spargris i barncancerfonden, då på hennes 1 års dag sedan hon lämnade oss. Det känns fint att ni uppmärksammade det.

Ett år av saknad. Ett år av längtan. Ett år av Varför. Ett år utan Lova. Vi älskar dig oändligt mycket Lova och saknar dig lika mycket.
Glöm inte bort Lovas spargris idag. Hjälp barncancerfonden att forska framåt och även att kunna ge barnen på sjukhusen en trevligare vistelse.

Alvin, fina lilla gubben. Han tänker stort, han tänker och vet sådant andra barn inte just tänker på när de bara är 4 år gamla. Oftast inte i vanliga fall.
När vi myste och pratade och jag sa att jag tycker om honom jättemycket och vad skulle jag göra utan dig som är så fin.
På den frågan brukade Lova ibland svara "Ingenting", då innan vetskapen för någon av oss om att jag/vi en dag verkligen skulle bli utan henne.
Alvin svarade att jag skulle nog sakna honom och få klappa en tavla. (Foto menar han nog). Sedan la han till, "Jag tänker dö när jag blir en gammal gubbe".
Annars pratar Alvin inte om döden och frågar inte om döden, han vet att man dör om man blir svårt sjuk och inte kan bli frisk fast doktorn försökt, ibland händer sådant, eller i olyckor, men oftast när man är gammal.
För Alvin är man gammal när man blir som ett russin sa han. (Han tänker nog sig ganska skrynkliga/rynkiga gamla människor).


Snälla snälla den som bestämmer över ödet, låt det bli så. Låt Alvin få bli en gammal rar russingubbe som får uppleva livet fullt ut, få vara barn, tonåring, bli vuxen, kanske få egen familj, barnbarn osv.
Låt också Lykke få uppleva allt det.
19 maj idag, den 22 maj närmar sig. En dag som ännu är den som verkligen för alltid förändrade en barnfamiljs liv.

Lovas dag närmar sig, 1 årsdagen då hon dog. För ett bra tag sedan så startade jag ett evenemang på Facebook.
Tänd gärna ett ljus för Lova den 22 maj till hennes minne. Här kan man visa att man deltar.
Förövrigt så har jag inte velat känna efter vad jag känner just nu. 1 år? Vad har man gjort under ett år utan sitt älskade barn hos sig. Med vetskapen om att de följande åren kommer att bli ungefär likadana.
3 barn men bara 2 hos mig. Lycklig för de barn jag har, olycklig för vad som hänt, men likväl kämpar vi på ändå, för att vi måste.
Vänner som har 3 barn får mig att undra hur det känns att ha 3 barn i huset. Jag vet bara om hur det är att ha 2...det är så fel när man fött 3 barn och lärt känna dem, kramat dem, älskat dem, uppfostrat dem...Ja allt sådant som en förälder gör. Jag brukar säga att händer något barnen nu igen, jag kommer nog att bli tokig då. Ja så känns det... Blixten slår aldrig ner på samma ställe 2 gånger sägs det, men vem vet. Man tar ju ingenting för givet.