Dolce Bambini

Log åt min bloggläsare och även Änglamamma Kias kommentar att jag inte skulle gå och halka omkull. Det var ju det jag gjorde igår till mer min kompis fasa än min, eller jag vet inte vem som blev mest skärrad men hursomhelst, jag klev på en minimal fläck och sen bar det av, dock reagerade jag snabbt genom att ta emot med båda händerna och fortfarande stå på fötter med häcken upp mot allmänheten. Allt gick bra tack och lov. Att gå försiktigt som en gammal gammal pensionär verkar inte alltid hjälpa.


Dock så var det här bara en bråkdel av händelserna som utspelat sig när jag varit i Mariehamn. På Luciakvällen var jag en vända in för ett annat ärende än att skåda Lucia som skulle komma just efteråt. Så det var många människor i rörelse till fots. Dock hindrar det inte en gubbe från att vild och galen gasa på med kopplingen nere eller något in på en liten infart som går genom en upplyst trottoar där folk går för jämnan. Nu hade jag hunnit 3 kliv fram innan han gasar in för fullt. Ja hade jag varit de där 3 kliven bak hade han sannolikt kört på mig. Och då kom han till bilen då jag nästans passerade så han verkar varit stressad värre.
Så summan är att jag håller mig hemma ute på landet och undviker onödiga stadsresor, dock har jag en inplanerad fika till helgen men jag har några papper jag skulle få som är av viktig karaktär så ja, jag lär bli tvungen att ta mig till city igen. Förhoppningsvis utan att halka eller nästans bli överkörd då man går på en trottoar.

30 dagars tema bloggandet idag dag 10 skulle handla om vad man hade på sig, men det är inte så intressant. Jag hade tunikan som på bilden och den blev blöt på magen då jag diskade så då fick jag ändå byta.

Nu kan jag känna bebisens sparkar på utsidan av magen, om jag lägger handen på magen just vid rätt tillfälle. Har försökt några kvällar men alltid varit för sent ute med handen. Men idag fick jag första kicken i handflatan. Och bara det förgyllde min dag lite extra. Nu borde maken också kunna känna med andra ord.
Denna vecka går vi ju dessutom in i vecka 22. Det är egentligen rätt otroligt, när vi låg på Bonken i Uppsala med Lova träffade vi en baby, visserligen hade den vuxit till sig, men mamman berättade att hon fick flickan i vecka 23. Tänk vilket litet mirakel som överlevde där med mot många odds. Själv hoppas jag dock på att få gå hela graviditeten som jag gjort med Lova och Alvin.

Nu är vi redan inne i vecka 21 med preggobellyn. Småsprattlet har blivit till sparkar även om bebis forfarande verkar vara en lugn liten krabat, men jag känner av h*n alla dagar.
Igår kväll vid läggdags kickade bebis på där inne så tänkte jag att nu skall jag smeka magen tillbaka. Så det gjorde jag med ett litet lättare mjukt tryck, när bebis slutat kicka så smekte jag magen, och efter en liten stund kom gensvaret med en par kickar, så slutade bebis, och jag smekte magen igen och slutade smeka, och efter en stund kom kickarna till svar. Helt underbart, att det redan går att ha lite kontakt med den lille därinne. Om dryga 2 veckor är det ju dags för ultraljud igen då det var lite svårt att få exakta mått av busbebben där inne. Så då får man en extra titt igen. Dagen före julafton till och med. Och före ultraljudet den 20 december har jag ett MVCbesök. Lite att se framemot igen.

Ville inte lägga ut en helbild idag, ser bedrövligare ut än vanligt då man varit så förkyld. Men magen ser ni ju iallafall och det är den som skall vara det intressanta i det här inlägget.

19 veckor med preggobellyn, snart 20 och det lilla miraklet därinne verkar nöjd med sin tillvaro. Nu går det nog inte att missta magen för en godis/bullmage mer.
Kickar därinne nu och då och hickar gör bebis också. Det är ju egentligen faktiskt helt fantastiskt. En liten liten krabat som växer för varje dag som går och som förhoppningsvis kommer ut frisk och stark och får leva ett långt och bra liv med människor som den älskar och håller av runtomkring sig. Det känns fint att få uppleva ännu en graviditet. Trots allt annat jobbigt som också rör sig i ens innersta.

Vecka 19 ( från Familjeliv )

Kroppen: Nu börjar du komma halvvägs genom graviditeten. Det kan vara bra att reflektera över sin livssituation och det som ska komma. Tanken förändras från ”nu är jag gravid” till att ”nu väntar jag barn”.

Blodvärdet sjunker och barnet behöver mycket järn. Nästan alla gravida kvinnor behöver ta järntillskott. Blodtrycket kontrolleras regelbundet på barnmorskemottagningen. Det är vanligt att det sjunker lite, eller stannar på samma nivå som tidigare. Om blodtrycket går upp kan det vara ett tecken på havandeskapsförgiftning.

Livmodern växer allt mer och magen börjar få en rund form i profil. Vissa kvinnor kan känna av foglossning omkring den här tidpunkten. Det kan yttra sig som en diffus värk runt bäcken och neråt låren. Under senare delen av graviditeten kan man få problem med ryggen, man kan till viss del motverka det genom allsidig kroppsträning som dessutom gör att man får bättre kondition.

Fostret: Små, ljusa hårstrån så kallade lanugohår täcker kroppen och till och med undersidan av fötterna. Det fina fjunet kan finnas kvar på vissa delar av kroppen efter födseln, t.ex på ovansidan av öronen. Ögonbrynen och ögonfransarna börjar markeras och på barnets fingertoppar finns helt unika fingeravtryck. Benen har nu kommit ifatt och är i rätt proportion till kroppen. Barnet ser ut som en färdig människa, i miniatyr.

 

 

 

 

 

 

Imorgon är det full fart på schemat, hämta makens inträdesbiljett till blogg galan från stan skall jag göra, till polisen efter passet och idbeviset inför Tallinnresan. Fixa det sista inför galan så jag slipper stressa med det sedan.
Köpa gigantiska julstjärnor, blomman vill säga. De hade mindre modeller i butiken här men jag vill ha sådana där frodiga dubbla stora, jag skall dessutom ha 2 stycken är tanken. Helt plötsligt tänkte jag att jag måste göra något åt det med den kommande julen så lite smått här och där blir det självklart, adventsstakar, stjärnor och gardiner. Men den där julen, den kom ju så plötsligt, inte kan det ju vara december alldeles snart? Tydligen.


Det innebär också att jag närmar mig halvtid med min preggobelly. Halvtid, omöjligt vi stod ju precis där med stickan i hand, den där varma augustidagen då solen sken. Och i samma andetag kom oron krypande, så som många gravida känner, missfallstankar, framtidstankar, tankar på vad Lova går miste om, ja allt möjligt! Men nu vid snart halvtid kan jag trots sorgen säga att det är också med mer gläjde vi ser framemot våren 2011, bara allting går bra. Glädje över det lilla barn som förhoppningsvis kommer till oss.
Sorg över det vi förlorat, hand i hand.

I sorgen finns glädjen i en och samma dag. Idag var vi till MVC igen. Och fått lyssna på bebisens hjärtljud och mätte magen för första gången. Den var förvånansvärt stor 19,5 cm i vecka 17+3 vilket gjorde att jag hamnade över översta kurvan på SF måttet. Därför ville ju läkaren ta om ultraljudet i vecka 22 då han blev osäker på hur långt jag gått,och hade lite svårt att mäta den ovillge bebisen i min mage.
Jag själv tror på det första datumet men vi får se. Allting var bra iallfall och det var huvudsaken.
Hjärtat slog så fint och vågen pekade uppåt på mig med, med den här farten kommer jag nog att få samma slutvikt som med Lova och Alvin.


Nästa besök till MVC blir 21 december och den 23 december har jag ju ultraljudet. Vi diskuterade också igen att jag skulle boka in ett förlossningssamtal på sjukhuset efter nästa ultraljud då mina förlossningar haft lite komplikationer på slutet så hon sa att begär ett samtal eftersom hon och jag pratat om det här förut, och är de bändiga så säg till mig så ringer jag dit och bokar tiden men det borde väl ordna sig, men det är skönt att ha backup utifall att. Jag är ju inte smärträdd så det är ingenting med det men barnen har varit så insnorda i navlesträngarna båda två, så de har inte varit fullt medvetande då de fötts samt att de fått navla av dom då huvudet varit framme. Därför anser hon och även en annan gyn, att det skall tas upp i samtal. Samt att jag får ju inte gå över tiden då jag har lite litet bäcken enligt röntgen. Hon ansåg helt enkelt att det är bra att ta det nu och inte i vecka 37. Så vi får se hur det går med samtalet sedan, jag kan tippa på att samtalet blir nästa år då det sedan blir julafton och nyår osv. Och det viktigaste är att de tar en på allvar och verkligen går genom allt.


Så mitt i sorgens dagar, ett halvår efter Lovas död, har man idag fått höra ett litet hjärta slå inom sig. Ett litet mirakel.

Idag ville Alvin fota mammas mage, bebismagen. Växer gör den. Blir rundare för varje vecka som går. Nu är vi i vecka 18.
Tänk att det närmar sig halvtid. Att man snart faktiskt gått halva graviditeten. Det känns som om det återigen kommer att vara magen och jag och inte tvärtom. På måndag är det dags igen för MVC. Blir besök 3 och så får man lyssna på hjärtljuden igen. Det är nog någonting av det mysigaste med MVC besöken, att få lyssna på dom.

Nu har det blivit diskussioner om huruvida bebisen i magen på mig är en flicka eller en pojke. Vi har valt att berätta det åt dem vi vill själva men jag har ännu inte berättat i bloggen.
Nu har jag fått höra att man ser att det är en pojke, och att läsarna är dumma i huvudet för det syns att det är en flicka av någon annan. Blir värsta sandlådan. Är det så viktigt vad vi väntar, vi väntar ett barn. Inte ett kön.


Bara för att visa att man inte ser någonting på bilden jag la ingår tänker jag bjuda på Alvins ultraljudsbild. Så ser ni att man ser NADA på bebisen i min mage. Det går inte att tyda kön på dessa bilder. Vare sig på Alvins bild eller bebisen i magen.
Fast vi visste vad Alvin skulle bli då redan också.  Därmed undanber jag mig att ni fortsätter tjafsa med varandra huruvida man ser att det är en pojke eller flicka jag väntar.

En bebis i magen, till synes frisk med ett tickande hjärta, lungor och njurar och allt där det skall sitta. Bebis var lite svår att mäta för ett mer korrekt beräknat datum så jag får komma tillbaka i vecka 22.
Nu så sa han att det är vecka 16+6 eller 16+3. Och 16+6 är ju det jag hade förut så, några dagar bak eller så är jag kvar där jag är nu och skulle således inleda min artonde graviditetsvecka imorgon.


Och till 70% vet vi vad för sorts kön bebisen har. Han skrattade då jag sa att är du 40% säker eller 70% då, när han frågade om vi ville veta, så sa han jag är 70%. Och jag tror nog att jag såg rätt själv med.
Bjuder på en liten bild på krabaten som gömmer sig i min mage.

 

Bebisen i profil men huvudet vänt så man ser bakhuvudet Och så skymtar en hand också.

Vad gör man i väntan på ett ultraljud, då det är mindre än 2 dagar kvar. Ja, man åker med en vän till stan , fikar och tittar på kläder och så kan man såklart inte låta bli att köpa ett litet plagg åt bebisen. I all den sorg man har får man se till att finna små trevliga glädjeämnen och hoppas de vara länge, länge. Själv hittade jag ett par benvärmare och ett par hmm de heter visst tights nu mer, men jag kallar dem strumpbyxor, i lite tjockare material så man slipper frysa häcken av sig. Jag fryser alltid så fort det blir kallare ute. Dock tänker jag inte visa bilder på mina kläder men däremot på bebbens. Helt vanliga små unisexkläder då vi inte vet något om vem som gömmer sig därinne. Och OM vi får veta på måndag så tror jag att vi vill suga på den karamellen ensamma.


Ett litet set i storlek 50. Ja, jag valde den minsta för mina förra 2 barn har kunnat ha 50 i över 1 månad trots att de varit 49 och 51 cm vid födseln. 56 har de haft först mellan 2-3 månader, så är det roligt med något som sitter snyggt på, som man slipper vika också faktiskt. Troligtvis ett litet ta - med - till BBplagg. Större barn än de jag nämt lär de knappast komma ut heller då jag inte får gå för länge över tiden. ( Litet bäcken konstaterat vid röntgen då jag väntade Lova ).


På tal om bebiskläder har ju KappAhl börjat med ett jättegulligt märke som de kallar Newbie. Det var även därifrån den stickade gråa dräkten kom ifrån som jag tänkte att bebisen kunde ha på den eventuella hemresan från BB.
Vi får se, när den dagen kommer. OM den kommer. Jag har svårt att lita på livet och glädjen fullt ut efter allt man gått igenom. Och ett av de värsta har ju hänt, kan säkert hända igen och ja, då får man väl fundera vad man skall ta för steg nästa gång.


Litet bildrace med bebisplagget.

Ju mer man känner den lilla därinne röra sig så mer uppenbart blir det att någon skall komma till oss. Jag har haft relativt lätta graviditeter med mina andra två barn men förlossningarna var småjobbiga men det är nog så för de flesta och barnen har båda fötts med navelsträngen runt halsen så de har fått klippa av dom innan hela barnet varit framme. Slumpen eller vad det är vet jag inte själv men det skall tas upp via samtal iallafall. Och sen får jag inte gå för länge över tiden då jag har litet bäcken enligt röntgen. Nu var Alvin en stor bebis i mina mått mätt. Jag är kort och liten med 152 cm och han var 3960 gram, nästans 4 kg. Han skulle väga 3 kg ungefär trodde dom. Lova var något mindre 3320 gram. Så det var samma med då, ingen längre övertid. Då skulle jag sättas igång. Nu har båda kommit igång innan det har behövts.
Vi får se hur det blir den här gången. MVC och GYN sa att jag kunde begära ett samtal just för att ta upp dessa saker med navelsträngarna som upprepats och övertiden osv vid ett samtal på sjukhuset sedan. Helst vill man slippa snitt eller något sådant men...


Det värsta jag kan tänka mig är att navelsträngsproceduren upprepar sig, och att det går åt helvete denna gång, att de inte får igång barnet igen och så har man förlorat 2 barn på mindre än 1 år. Men det är väl en slump att de snort in sig, det händer ju många men oftast inte två barn på raken. Vi får se hur det blir med allting som rör den kommande förlossningen sedan.

 

En liten kula...

 

 

Idag är det veckobyte i graviditeten och jag går in i vecka 17 och nu är det 6 dagar kvar tills ultraljudet. Så får vi se om jag får gå om någon dag eller stannar kvar eller får skjuts framåt.
Först och främst hoppas vi att allt är bra och sedan är vi lite nyfikna på vem som gömmer sig därinne, och om man får sig en titt. Själv är jag ingen naturbegåvning på att känna vad jag väntar fast med Alvin hade jag faktiskt rätt.
Men denna gång har jag inte fått sug efter något speciellt ens så jag kan inte gå på det heller som sist då jag gillade salt och flottig mat mer än jag gjort med Lova för då fixade jag ej salt och ville mest ha surt.


Synd att inte Lova är med och får känna på mammas magen och lyssna på hjärtljuden hos MVC som sist och allt annat som hör till.

Alvin har upptäckt att mammas systemkamera var väldigt rolig att använda. Mamma var favoritmotivet denna regniga tisdag. Mamma och magen. Jag vet inte hur många bilder han tog men han ville aldrig sluta fota " oss ".
Personligen känner jag mig mest " småplufsig " om magen de flesta dagar men fortsätter det i samma takt som med Lova och Alvin kommer jag att rulla fram i vår.

Jag har veckobyte på tisdagar i den här graviditeten och går in i min 16.onde graviditetsvecka idag och det vill säga fjärde månaden också.
Det låter ju som en bit på vägen onekligen även om april ter sig att ännu vara en bra bit bort såklart.
Jag vet nu inte hur mycket jag kommer att blogga om denna graviditet men har nog skrivit om de två tidigare då jag väntat men på andra portaler för jag tycker det var trevlig att läsa bakåt ibland ju mer tiden framskred.
Nu är det ju så många som läser här, och det känns som min blogg ramlat in i mönstret "sorgeblogg" och att det är det enda den skall handla om. Nej inte vet jag, jag har bara mina egna känslor och tankar ibland.
Jag borde ju egentligen strunta i sådant och skriva om det som ligger mig varmast om hjärtat utöver Lova och Alvin/familjen så är ju faktsikt graviditeten en del av vår familj på ett vis ändå just nu.


Det tog ett litet längre tag denna gång och ta till sig allt som komma skulle, att vi var gravida igen, att vi skall få ett tredje barn. Sorgen har bedövat många av ens känslor i början och alla graviditetshormoner man får på köpet men för varje dag som gått har det blivit mer och mer verkligt och någonstans runt 11-12 veckan började jag känna att Wow, det här är på riktigt. Nu har ju bebisen både gjort sig till känna via små sparkar och via hjärtljuden så det är definitivt en bebis som växer i min mage och inte bara en massa bullar och glass. Nu ser man framemot ultraljudet den 15 november då vi får se hur bebisen där inne mår, och det är en skrämmande bit det med, för tänk om något är fel på bebisen. Man blir så medveten om livets skörhet. Speciellt när man varit i ett riktigt helvete. Samtidigt blir man nojig just inför ultraljudets tider, och minuterna innan läkaren börjar prata i rummet om vad som dyker upp på skärmen, blir läkaren tyst för länge så vänder man per automatik på huvudet och tittar på denne, för att möjligen avläsa ansiktets uttryck.
Nå måtte allt gå väl bara. Med allting.

Jag vill passa på att Tacka alla läsare för gratulationerna till det lilla mirakel som växer i min mage och beräknas kika ut till vårkanten.
Nedan är ännu en bild på den mycket glada och stolte blivande storebrodern. Varje kväll säger han Godnatt Lova, vi syns i drömmarna, Godnatt bebben.
När han vaknar säger han Godmorgon Lova, Godmorgon Bebben. Han är så himla fin och rar den här grabben.