Dolce Bambini

LykkeSmycke-Karamell och Karamellpojken. Jag har så himelens med bilder så jag borde framkalla igen. Ofta tar jag ju 10 bilder på raken, velar mellan vilka som är de bästa att framkalla. Och har man runt 1000 bilder sen att gå igenom är det ingenting man bara sätter sig ner och gör i ett nafs. Nej för att skapar album, som jag sedan framkallar, så jag kan få nån sorts överblick av allting. Och ännu mer att göra är om jag skulle sätta mig och få in foton i album. Också lite tidsgöra, men men...det är nog inte bara jag som ligger efter med framkallning och fotoinsättning i album va?

 

Ny vecka, och den sista oktober 2011. Det är sant, det kommer att gå fasligt fort nu, så är står vi nog med snön upp till öronen och huttrar och innan man reagerar eller något har vi 2012.
Dess innan är det julen och nyåret, gemenskapens tid. Och saknadens tid för många, saknaden som blir ännu mer påtaglig just då. Nästa vecka fyller jag år. Jag är ingen människa som gillar att fira med en massa kalas och sådant.


Och jag önskar mig aldrig egentligen någonting speciellt när jag fyller, i materiellt syfte. Men om någon matar Lovas spargris - insamlingsgrisen blir jag glad för det. Glad att ni minns Lovas kamp tillsammans med andra barns, mer än vad ni tänker på vilken blomma jag skulle föredragit eller om jag behöver en ny stekpanna eller kanske choklad. Så allt jag vill är att bara att Lovas gris växer, fast än med bara en fem krona eller tjugo.


Klicka här för att skänka en liten gåva i förskott.


Tack till er som som kan-vill skänka.

Jag var till tandläkaren i maj, då gick jag ut felfri där ifrån. Nu är det inte helt felfritt mer, för jag ser att en plomb håller på ger vika, har ett hål invid den. Så bara att boka tid till tandläkaren och se en par sedlar flyga sin kos, men jag vägrar låta det gå så långt att jag får tandvärk före jag går i väg. Jag sa nog redan i maj att plomben inte såg bra ut mer, men men, de vet väl sitt bästa att få in mer, så de skickade hem en ändå och bättre blev det ju icke.


Vi såg på Thor igår också på hyrDVD, det var trevligt och filmen gick väl att bra att se. Försöker se filmer på helgerna med maken. Förr om åren innan barnen hyrde vi många filmer varje helg, och sen kikade man på dem alla i sträck.

Jag tror jag skall ta en tripp till stan idag. Jag har haft det i åtanke men vi får se hur det fortlöper med den tanken. Igår var vi till talterapin med Alvin en vända men annars gjorde vi inte många knop. Jag bloggade således inte heller igår. Hoppas att ni andra får en trevlig lördag, vi skall försöka ha det här på ett riktigt höstigt Åland, men idag regnar det åtminstone inte.

Ibland undrar jag om jag kommer att lyckas nå målet få bli mormor, farmor. Kommer barnen att bli stora, kommer jag att få se dem växa upp, kommer jag att bli såpass gammal själv att de hinner bli stora nog själva.
En gång i tiden var det jag som var den dödlige som skulle dö först, den som var mest rädd att själv bli sjuk, dö från Lova och Alvin innan de var stora nog. Visst blev barn sjuka, men det var sådant man bara läste om, sådant som man bara hörde om, sådant som bara hände alla andra.


Jag hade den där "drömmen". Lova och Alvin och en liten sladdis när de två första börjat skolan eller så. Nu blev allt så annorlunda. "Sladdisen" blev Lykke och hon kom med kärlek till oss då vi behövde den som allra mest, mitt i den tyngsta sorgen. Jag måste personligen säga att det valet att satsa på barn så snart i sorgen var för oss bland det bästa vi gjort. Det har varit en riktig hjärtemedicin åt själen att se hur död och liv möts oavsett åldrar.


Jag har ännu den där drömmen vilandes att en dag kanske ha 3 levande barn runt mina fötter. Även om jag säkert då kommer att fundera hur livet med 4 barn sett ut eftersom Lova fattas för alltid, om den dagen kommer till mig/oss. När jag väntade Lykke så fick jag ju beviljat mitt planerade snitt. Jag sa att det kanske var sannolikt att det var sista barnet också, för att lätta till med beviljandet utöver förlossningskomplikationerna som förut uppstått. Samt allt det mentala med sorgen som vi levde med efter allt som hänt Lova.


Och då passade läkaren på  innan allt var punktat och klart att jag skulle snittas, fråga om jag ville "knipsa mig" samtidigt, eftersom det skulle gått i samma veva enkelt. Men där sa något stopp stopp stopp i mig. Jag fyller bara 32 ändå. Jag är inte helt superung i den meningen om man jämför med  en på 27 tex, och jag har fått 3 barn, men nej, att fatta ett sådant beslut skall inte göras lättvindligt. Man vet aldrig vad som händer i livet och vart vägarna bär av. Och även om jag sannolikt kanske är klar på den fronten så finns det i bakhuvudet att, kanske kanske ett barn. Längre fram, om några år.


Samtidigt är jag gift just nu med mannen jag lever med, vi har varit ett par i över 12 år, och har massor av upplevelser tillsammans i vårat bagagde, och vi har ju tänkt fortsätta leva tillsammans och gräsligt nog har vi redan en gemensam familjegrav utsedd där vår gemensamma förstfödda dotter vilar, (Undrar hur många i 30 årsåldern har sin gravplats utsedd och klar? Knappast många).
Men ändå har jag ingen spåkula som säger oss att det är ni om 4 år. Det är ni om 10 år. (Fast det är ju det man vill, fortsätta tillsammans). Så nej, min fertilitet vill jag behålla oavsett vad framtiden för med sig. Jag vill tro på oss och kämpa för det vi har, och ännu mer då jag hört att c.a 75-80% av alla par separerar inom 5 år när de förlorat ett barn.


Om jag kanske hade varit 37 nu när läkaren hade frågat hade jag säkert tänkt annorlunda, att det nog var smidigt, jag är klar nu, jag vill inte börja om med småbebisar nu, inte med någon annan heller eller så. Men nej, just nu vid knappa 32 (då 31), så känner jag mig inte 100% färdig alla dagar inte ens 50% klar. Även om det kanske är sannolikt. Man skall ju vara 2 om att vilja, allra helst, i ett förhållande.
För om det skulle komma sig så att det en dag igen visar sig att jag väntar barn, jag hade inte avslutat den graviditeten, om det inte fanns skäl för barnets hälsa till det. (Eller min, men då skall det vara riktigt illa). Nej, för mig är en sterilisering för slutgiltigt beslut. Speciellt när man förlorat ett av sina barn. Jag vill kunna ha kvar möjligheten att få barn "utan hinder" med min man. För det har vi i allafall haft med oss på våran sida, turen och lyckan att kunna få gemensamma barn tillsammans, hyfsat lätt.

Testade ett nytt pizzarecept idag. Helt klart godkänt. Kanske lite mycket olja i den men vad tusan, jag äter inte pizza 7 dagar i veckan och dessutom njuter jag av det goda. Mitt onyttiga fettintag kompenserar väl andras nikotinintag eller alkoholintag kanske istället eller vad en del förlustar sig med i "onyttoväg".. (Nyttjar inget av sistnämnda iallafall, äter knappt smågodis längre). Dessutom hade jag i havssalt från kvarn i degen istället för vanligt salt. Fy vad jag ÄR onyttig. Ser att det är dags att torka spisen nogrannare också runt plattorna. Hursomhelst pizzan fick godkänt av Alvin också som sa, att den var mycket godare än den som fanns i "butik". (Antar han menade pizzerian).

 

Receptet hittar du här. Och olivolja hade jag ej hemma så jag hade i vanlig ryps, men nästa gång måste jag nog testa oliv. Lite mer mjöl hade jag i också än ovanstående men man märker nog när degen känns smidig och ej kletig.

Lykke håller på att få sin första tand, det kliar, det kliar och kliar lite till och får man ta en titt kan man se att det snart snart kommer att komma upp en liten bissing i munnen. Nu är det nog bara fråga om dagar för det är inte mycket som skyddar över den lilla nykomlingen i munnen. Spännande.

Undrar när det hände sist, att jag enkomst bara beställde något åt mig själv i klädväg. Inte alls åt barnen. Svaret måste vara evigheter sedan, tills igår. Då jag hittade en ullkappa jag hoppas att passar hos H&M, en ny handväska i något fuskläder som kommer att lossa "skinn" efter en par gångers användning, en fånig?! pälsmössa i någon fuskpäls, som den hemska människa jag är (tänk på djuren, djuren som lider när det görs riktiga pälsar osv osv). Antagligen lär jag se ut som Tant Hulda 87 år ändå i dessa plagg. Jo, de slank med ett par såna där treggings, leggins, jeggins och snälla VAD är skillnaden melllan dessa byxor? Tell me. Men som sagt, jag hoppas kappan passar, mest av allt. Men högst antagligen INTE. Jag menar, varför skulle den, när man hittar en kappa på 50%.

Kapp Ahl har fått in härliga kläder med isbjörnsprint. Dessutom fick jag 25%. Alvin blev glad också. Och jag gillar rött, rött är snyggt på honom. En ny egen termos med giraffer från Sagaforms design har han också fått, den skall han ha i parken så han kan ha varm choklad eller varm saft i den, nu när vintern snart står inför dörren.

Inte helt perfekt, men den är iallafall finare än en becksvart eller ensfärgad vit åt vår änglaprinsessa. Mamma saknar dig så Lova. *Puss.

Ja nu kan man säga att helgen snart har nått sitt slut, ännu en gång. Ny vecka väntar. Vad har vi gjort denna helg då? Jag har bland annat hållit på fixat med en lykta åt Lova. Inte helt perfekt men nästans, den är finare nu iallafall. Och skall stå vid graven såklart.
Här är en liten skymt när den ännu bara var halvklar. Jag håller på lackar den för tillfället så. Och hela lyktan utvändigt har en nyans av rosa och lila och påminner lite om himmelens färger när solen lekt med dem. Lova du är så saknad, alltid i tankarna. Gårdagskvällen bestod av en film, Allt för min dotter. Tung film som berör när man varit så nära.

Oj som jag rännt på idag tillsammans med Lykke, återkommer till vad vi donat med sedan men jag gjorde ett fynd idag iallafall då jag dök in 2 minuter via Emmaus typ, för att låna toan där och slita åt mig en hemlagad filt med mommorutor. Lade den lite över vagnsleksaken sådär för att Lykke sov, så man ser den inte i sin fulla storlek. Men den är så mitchmatch i gamla kärran den bara kan bli. Och inte ens en femma kostade den. (€).

Är det nu man vill skratta ett hysteriskt bisterst skratt samtidigt som man rycker sina hårstrån. När sanningen i text boken från barncancerfonden- När barncancer inte fanns återigen lyser mot en med texten: Risken att ett barn får cancer är ungefär lika stor som att bli lottomiljonär.


Förövrigt så vet man HUR barn får cancer, på molekylnivå. Men man vet inte varför barn får barncancer. De tror också att det kan dröja så långt som till NÄSTA milleniumskifte innan inga barn alls får cancer längre. (En jäkla lång tid. Men innan dess hoppas man ju på att man kanske kan finna en ännu bättre "bromsmedicin", likt den HIV patienter får, som bromsar deras HIV så de kan leva ett liv ändå). Fast drömmen för alla drabbade och de som jobbar med forskningen är ju att en dag- helst redan idag finna gåtan, varför. Själv vill jag inte tro att vi måste vänta ännu flera genarationer på det stora genombrottet.


För att läsa om det här och mycket mer samt bidra till barncancerfonden kan du köpa denna bok här. Den kostar 150 kronor men är väl värd pengarna. Passa också på att kika på annat i deras butik, kanske hittar du dina julklappar där, nu när det snart blir dags att tänka på dem.

Lite liiite stor var halaren. Men inte så vi byter. Hon har 68 på kläder nu och halaren är i 74, och den skall ju räcka ända till åtminstone april. (Om det blir en lika lång vinter igen i år).
Färgen matchade mössan, tossorna och vantarna och det blev väldigt rosa faktiskt. Men det är fint ändå.
För de som undrar finns samma babyhalaren i ljusblått också om man gillar den nyansen. Efter jag beställde denna kom jag att tänka på att Villervalla har väldigt fina de med, i diverse färger och i samma prisklass. För den som ville veta.

Dessa små sötingar kom i postlådan idag, så Lykke har nu den kompletta serien med mössa, tossor och vantar från höstens Elodie Details nyheter. Halaren har också kommit och min vinterjacka men posten råddade med paketen så jag skall åka lite senare idag och hämta ut dem. Spännande.

Huff, snart fyller jag år. Den 7 november är det tydligen dags för mig att återigen bli 1 år äldre fast egentligen känner jag mig ännu äldre än jag blir - ibland. Är väl livet som ibland gått hårt fram med en som får en att känna sig så.


Alvin tog en hemmadag idag. Han har städat och donat, han har sett på TV och fikat på mockaruta. Han har varit väldigt upptagen med andra ord. Men hursom, det har blåst ganska kallt ute ändå så. Vi åkte ju till parken men sen for vi hem igen, kanske lika bra för när vi kom hem hade den varma chokladen runnit ut i hela väskan och så hade den hunnit blöta ner hans älsklingsnalle också. Sicken otur men tur ändå då, att vi beslöt oss att åka hem.

Det blåser rätt bra ute idag. Jag väntar på att Lykkes vinterhalare (overall för er svenskar) skall anlända nu denna vecka samt min vinterjacka. Jag hoppas att jackan skall sitta bra på mig för jag är helt utan just nu. Kedjorna for slut på 2 jackor som gravid och jag tänker inte sätta mig och sy i nya, då man fick en anledning att köpa en ny jacka. De andra jackorna har ju dessutom några år på nacken.
Har nu fått ihop en komplett serie också med Lykkes rosa cotton Candy upplaga från Elodie Details, beställde vantarna idag. Så nu borde hon hålla sig lite varm iallafall om huvud, händer och fötter.



Parken igår ja, hur gick det? Jo över förväntan för Alvin. Han är där idag igen. Han hade haft roligt där och vi kallar parken för Alvins "jobb". Han är lika glad och social som Lova var och hade inga som helst bekymmer med att bli lämnad. Jag hoppas det håller i sig så. Han var helt enkelt redo nu tror jag. Dessutom är parken så bra som en mjukstart innan dagiset.


Det blir nog åtminstone en höst och en vårtermin i parken för Alvin för sen i vår blir han 5 år. Jag vill inte och vågar ej riktigt planera som förut men jag hoppas att alla får vara friska så att han kanske börjar på dagis till nästa höst, för då är han 5,5. Och det skulle vara helt perfekt för just oss och vår familj. Men som sagt, sådär tänkte jag med Lova med, och blev snuvad på hela konfekten. Så nu får vi passa på att njuta för dagen bara. Och med tanke på vad vi upplevt har vi ändå lyckats ganska bra tycker jag själv, vi andas, vi står på benen, och har tagit oss genom en svår händelse och förlust. Men den påverkar oss ännu dagligen mer eller mindre.


Och den här damen här nere, hon blir 6 månader denna vecka. Ett halvt år. Men det innebär också att Lova varit borta från oss i 17 månader.

Idag kom det, ett buzzador paket igen. Denna gång är jag med i en kampanj för Knorr fond du chef. Och det skall bli intressant och se hur dessa är, då jag är van med buljongtärningar. I denna kampanj får man testa 4 olika smaker, fisk, kött, kyckling och grönsak.

Som buzzador får du utan kostnad testa nya produkter och tjänster. Hur länge det dröjer innan du kommer med i din första kampanj kan variera från någon vecka till månader beroende på hur väl du passar in i de kommande kampanjerna. När det finns möjlighet att komma med i en kampanj så får du besked om det via mail.

Följ den här länken så det framgår att det är jag som har bjudit in dig (mitt användarnamn som buzzador är Dolce Bambini): https://www.buzzador.com/buzzador/index.php?file=u-regstep1&lang=SE&refstr=Dolce Bambini

Om du vill veta mer innan du bestämmer dig kan du följa den här länken: http://www.buzzador.com?refstr=Dolce Bambini&lang=SE



Ni som följer bloggen vet att jag testat både Natusan baby bath och olja och även Vanish. Så det är ofta trevliga kampanjer de erbjuder.

Den här trollgubben har just blivit lämnad i i parken för första dagen. Om alla lämningar går lika bra som idag så tror jag det här kommer att vara kanon för honom. Efter 20 minuter sa jag åt honom att nu åker jag hem en par timmar, diskar och sånt och han hade knappt tid att säga hej då åt mig. Han kom genast igång att leka med alla ute leksaker. det verkar alltså lovande fast det säkert kan komma något litet bakslag ännu.


För mig kändes det genast lite vemodigt. Lovas gamla väska hon haft där vittnade imorse om gamla tider, några gamla sandkorn fanns ännu kvar i väskans botten och påminde om en frisk tid innan allt det hemska började.
Men nu, nu är Alvin i parken, med Lovas gamla väska och leker där Lova lekt en gång. Personalen har ändrats något men "huvudpersonen" vet om vår bakgrund sen tidigare. Det känns bra.

Den här brukar dyka upp i otaliga bloggar där någon sörjer och saknar och visst är den fin.

Det var en gång en gammal, gammal själ som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också.
Ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten.

För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade redan gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, förundran och tankar av alla de slag.

Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar.
Jag vill dit och ge dem den. Men din tid till sammansmältningen är så kort,
varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid,
ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.
Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå.  Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.

 

Så låt det bli som du vill, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen.
Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat. Det var den raraste unge som strödde glädje över den från den dag han föddes,
den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från evigheten.

 

Men har du inte väldigt kort tid kvar? viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla pojken. Tiden är kort, men glädjen är stor, svarade den gamla, gamla själen. Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte ens oss själva. Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.

Men pojken växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.

Men tiden var kort, även med människors mått var den kort,
och stunden kom då sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda.

 

För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död. Deras sorg var oerhörd, just som Vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädjen
och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt.

Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen,ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott.

Ur boken Jag saknar dig av Peter Pohl och Kinna Geith

Har bakat mockarutor tidigare ikväll. Fick nån idé då jag läste om en som bakade äppelkaka och ville också baka. Däremellan har jag läst om sådant där som jag fått för mig att är ointressant för de som följer min blogg. Själar, gamla, unga, begreppet själ osv. Men nu skall jag logga ut från nätet helt. Höll på med en film och den slutar nog strax också, så blir det natten. Skall försöka skriva/blogga lite mer imorgon.

Idag fick man en alldeles fin kommentar, som värmer. Alvins talpedagog har ju lärt känna honom efter några gånger nu, och de jobbar själva i rummet medans jag strosar omkring med Lykke i korridorerna och väntar, pratar med folk och sådant. Ibörjan kändes det som om vi inte riktigt hittade varandra någon av oss men nu har de två funnit varandra helt. Jag tror också hon själv "lärt känna" Alvin på ett annat vis då de jobbar ensamma tillsammans för att jag tyckte det funkar bäst så, han blir inte lika ivrig och hispig, samt att efter idag sa hon att vi kan ta paus igen efter två gånger till. Hon tycker han pratar bra ändå nog. Och är lättlärd.
Iallafall, det hon sa om honom var...

"Han är helt underbar att jobba med". Och jag förstod vad hon menade för han är helt enkelt jätteskön att lyssna på. Han har så fin fantasi och vet så mycket ändå om verkligheten och att få blanda denna verklighet med lite fantasi så är så ljuvligt. Så nedan tänker jag köra lite helg fiilis bilder på just precis en höstglad grabb.


Och lite lite tänkte jag på att, jag borde fotografera mer ännu, inte bara en massa såna där hemmabilder här och där, utan som förut, mer ute bilder ännu, som de nedan, och på allt möjligt kul. För det var ju en hobby då när Lova levde.

 

Idag kom Alvins vinterkängor. Molo har tydligen börjat göra sådana också vilket jag missat och det skall bli intressant att se om de håller måttet alls. Annars är jag en sån där Kuoma mamma. Kuoma är nog bland det bästa finnarna kommit på att tillverka i skoväg.

Färgen på kängorna ovan har de döpt till "Grasshopper" och innerfodret är sådant där teddylurv., och de kostar endast 29.95€ vilket som sagt lär bli intressant att se vad de går för med tanke på det billigare priset. Men billigt behöver inte alltid vara dåligt eller tvärtom.

Jo ser ni, det här gäller som sagt fram tills den 23.10.2011. Bara att klicka på bilden och nominera en blogg eller 3 som du gillar, det sa jag här om dagen, men aldrig hur länge det kunde göras, jada jada. I år har de ju gjort egna badges så jag har klistrat in en jag med där till höger i menyn. Tjusigt.

Lykkes vintermössa och tossor kom idag. Vantarna har de ej fått in ännu men jag skall väl försöka beställa dem också sedan. Älskar den tuggummirosa färgen mycket och den lilla "rävtofsen" mitt på hjässan är ju lite pricken över i.et helt enkelt. Märket heter Elodie details och färgen kallar de för cotton candy och är nytt för hösten-vintern. Ni som ej känner till märket kan alltid kolla upp det, de har en massa annat trevligt också.

På måndag är det dags. Då börjar Alvin i parken. Han skulle börjat för ett tag sedan, men både jag och parkledaren har råddat lite med kontakten till varandra. Men nu är det avgjort och klart. Måndag till torsdag, 10-14 skall han vara där så längre det inte är värsta ovädret. Jag riktigt älskar parken annars för det är så bra när man är hemma med mindre barn ännu, att ha de lite äldre där innan dagis-förskola. När Lova gick var det 11-14 men de har tydligen ändrat tiden lite. Men inte mig emot. Nu hoppas jag att han snart kommer in i sällskapet där och trivs med att busa ute några timmar med andra barn, 4 dagar i veckan. Nu är jag glad, det här behöver vi alla, fast det kommer att kännas konstigt att gå dit, mycket minnen efter Lova, hennes krok, rutchen, skogsbrynet hon gömde sig i då man hämtade henne, -mamma tuta när du åker ropet. men bara att bita ihop, för parken är kanon!

Tittade till sonen mitt i all klädbeställning, amning och utfodring av barn, vad han hittat på för ny lek. Döm av min förvåning när han hissat upp sin gamla bobbycar, a´la domkraft. Där sitter han och bultar och skruvar, bland hundra andra utspridda saker. Och nu skall mor i huset dra ett varv med dammsugaren.

Har ägnat morgonen idag åt att beställa vinterkläder åt fröken lilla här hemma. En Lassie halare, och sedan har jag beställt en mössa och matchande tossor från Elodie details, men vantarna hade de ej inne ännu. Kanske jag finner dem nån annanstans.
Alvin väntar hem ett par vinterkängor också. Hans Travalle-halare var stor ifjol och passade ännu så det dansar vi och är glada för, för där sparade man in några blåa sedlar. Jag skall ordna med bilder senare.

Jo, jag vet att jag är lite bloggfrånvarande, men jag vet inte själv hur det kommer sig men jag har inte hunnit med den helt enkelt, fast jag egentligen inte heller varit så uppbokad. Men här är allt som vanligt, kokade mera soppa idag, köttfärssoppa blev det denna gång. Funderar över vinterkläder har jag hunnit göra och tänkt att jag skall lägga iväg en bokbeställning som aldrig verkar vilja bli av, jag vet ju inte vad jag vill köpa riktigt.


Imorgon är det onsdag redan och bara det är skrämmande nästans, jag hinner inte med veckorna heller, de är ny dag hela tiden nästans. Sen mitt i allt tycker man det går långsamt igen. Men jag skall skärpa mig, jag skall blogga, snart!

Kvällste, det var länge sedan man drack det. Men just ikväll händer det. Tillsammans med en rostad smörgås och några mariekex utgjorde det kvällsvarden hemma hos oss, för mig.

Ja, det är dags igen. För bloggprisetgalan 2011 i Helsingfors. Ifjol var jag där som en av de nominerade, eftersom mina kära läsare hade sett till att jag fick såpass många röster att jag råkade bli uttagen. Även om jag inte vann var det en trevlig resa till Helsingfors. Så... då kör vi. Nominera 3 stycken bloggar du tycker om som hör till Finland.
Klickklick.

I min värld är det här hur häftigt som helst om man skall uttrycka sig coolt. Jag bloggade ju nyligen om portättmålning av andar (låter kanske konstigt för de som inte tror på sådant där, ungefär som jultomten för dem kanske) och via en bloggläsare fick jag fram ett namn samt en berättelse, men sedan googlade jag på namnet jag fick, kom in på ett forum och fick se en bild som en skribent där målat. Och ja, jag vet inte vad jag skall säga, men det går inte att missta sig för vem personen på bilden är. Man får scrolla lite, och läsa inlägg nummer 36 HÄR.
Nu skall här intagas frukost, ha en fin måndag kära läsare.

Idag har jag och Alvin letat mask, till slut kom grannen-släkten med äppelkaka åt oss och sen en flaska hemkokt svartvinbärssaft och sen gav hon maskar från sitt morotsland också, de hade mer mask än de små vi hittade. Alvin skulle försöka meta idag med pappa men nån fisk ville ej nappa, ingen mört blev det åt katten.
Själv har jag haft nackspärr idag men annars har det varit en helt trevlig söndag med uteliv, fisksoppskok och tvätt och bara varit varit varit och tagit det lugnt.

Alltså den här måste vara en bland de godaste skapelserna i mineralvatten-saft väg som går att frambringa för en kräsen typ som mig. Olvi blodapelsin. Så härligt sötsyrlig och läskande.
Ber om ursäkt för den dåliga bilden men nu har ni noterat det tipset iallafall.

Helg igen då. Hoppas att ni alla får en skön och trevlig sådan. Här har det kommit en rejäl regnskur idag som till och med innehöll en dos hagel! Ser inte framemot snön alls. Inte ens Alvin har längtat efter snön, men sen då den väl är här lär en stämma ljuda, skall vi åka snöskoter pappa...

Oj oj snart är jag ett halvår gammal. Om nästa 6 månader går lika fort som dessa har gjort så kommer jag snart att springa omkring på egna ben.

Apples grundare Steve Jobs har avlidit. I cancer. Och världen blev en uppfinningsrik människa mindre ännu. Ute är det värsta trista vädret idag, och Lova saknas riktigt riktigt mycket. Om jag blundar hårt så kan jag se hennes ansikte klart framför mig, och den bistra sanningen når mig snabbt när man igen öppnar ögonen. Borta. Obönhörligt och oåterkalleligt borta.

Igår kom jag in på en blogg vars skribent hade varit med sin kvinna på en seans där det var ett par som jobbade tillsammans som medium. Tydligen var mannen berättaren och kvinnan porträttmålaren. Någon som känner till dessa? Berätta gärna mer isåfall. En facebookbekant till mig hade tydligen varit på en likadan sittning av dem och fått en avbild av den som sökt kontakt, och den hade varit helt lik förstod jag, av den bortgågne släktingen. Dock hade hon glömt bort vilka de var som höll seansen.
Kvinnan jag läste om ovan hade fått en bild av sin mormor nermålad och då var hon helt övertygad tillsammans med allt det andra som sagts av mannen.
Jag tycker det lät så intressant. Jag menar, hur skulle en främmande människa veta hur ens mormor eller fast mormorsmormor sett ut då denne levde annat än den berörde som högst antagligen bara har fotografier hemma och kanske i minnet.


När jag läser runt på nätet brukar vissa skeptiker nojsa om att det och det "företaget" lovar mediumet en massa pengar om man bevisar att man gör något äkta och att man inte driver med människorna och att man gör det här när man blir kontrollerad så de kan fånga in bevisen. Men det faktum är ju att medium som jobbar seriöst får inte göra det, de får inte använda sin kunskap i syfte att ta betalt för egen vinning för att bevisa vad de kan, då deras förmåga kan "tas ifrån dem", har jag förstått. Det är nog därför dessa skeptiker får fortsätta vara skeptiker och att vetenskapen har sitt att lära de med ännu. Det är helt enkelt meningen att allt skall man inte veta ännu, oavsett forskning, vetenskap eller ej angående det okända. Men som sagt, vet någon något mer om dessa två parjobbande medium, där mannen berättar/förmedlar och kvinnan samtidigt målar av den döde som den såg ut då den levde, så maila gärna din story till [email protected] om du inte vill skriva i kommentar. Tack!

Är man svanslös (och född sådan) så kan det vara bra att ha annat att vara stolt över som katt. Till exempel riktigt långa tjusiga morrhår. Och att balansera på staket och klättra i träd har aldrig bekommit denna kissemjau trots att en av de viktigare detaljerna och styrmoment saknas.

Idag har jag lyckats finna en halare som vi kallar det här och i åtminstone Svenskfinland, ingen vinterhalare utan snarare en "mellansäsong", en sådan man kan ha nu innan vintern, samt då när det är tidigare vår. Jag blev dessutom glad åt det fina skicket, att det var en märkeshalare- Brio och priset. Endast 8€. Sonen sa att vi skulle köpa den, då jag funderade kanske lite väl länge och det var bra av honom att säga att vi skulle ta den, att han ville ha den. Den är lite för stor ännu men den kommer att räcka i vår då och säkert nästa höst med. Helt perfekt för vår lille-stora arbetargrabb.

Oliver Byström heter en kille som i september gick bort i samma tumörform som min dotter sPNET. Men denna fantastsika kille har sett till att en massa saker hänt efter hans bortgång. 
Till hans minne ordnades nyligen en gala som de kallade för Fuck Cancer och den drog in hela fantastiska 205.945 kronor till barncancerfonden. Inte nog med det så har grabben sett till att det finns mer Disney att titta på för de inlagda. Läs mer om det här. Jag har ganska nyligen fått "personlig" kontakt med Olivers mamma som också heter Anna-Maria på Facebook (vilket sammanträffande). Det är bara så synd att skaran med Änglaföräldrar som mist barn i barncancer växer, samtidigt är det enormt skönt att vi har funnit varandra. Och ju mer liknande upplevelser vi haft, ju närmre känner man sig med den drabbade. Och jag hoppas att verkligen Olivers summa liksom många andras kommer att hjälpa forskarna en god bit på vägen så att det verkligen blir en real Fuck Cancer en vacker dag.

För första gången i Lykkes liv hade vi den första rejäla skriknatten inatt. Idag har det brutit ut en rejäl förkylning hos lillfröken. Nu vilar hon och bekämpar bacillusker som intagit hennes lilla kropp. Tur att det bara är en vanlig höstförkylning, även om hon frågande gråter och snorar sig. Men med kärlek värme, god bröstmjölk och en supp ibland skall vi mota bort denna oinbjudna gäst också. Även storebror har haft sin släng av förkylningen, men han är ju lite större och förstår ju på ett annat vis varför man hostar och är trött och nyser.

Först ut, syskonkortet på Lova och Alvin. Bilden togs i november 2007 och Lova skulle fylla 4 och Alvin var c.a 7 månader gammal. Den andra bilden tog jag ikväll, på Lykke och Alvin. Och man ser ju likheter i dem alla 3. Fortfarande skulle det varit helt underbart fantastiskt om alla barnen varit med på ett och samma kort, och jag kommer alltid att få undra, hur skulle det ha sett ut. Nu är det säkert också lättare för andra att se likheten barnen emellan då de är nästans lika gamla på korten när de tagits, fast olika år.

Hösten fortsätter att för tillfället bjuda på sol och relativt behaglig värme. Härligt. Och gårdagskvällen så erbjöd hyrd film, The Children, och skulle vara en skräckfilm. Jag vet inte jag, sååå bedrövligt hemsk var den inte. Känner mig avtrubbad med skräckfilmer, de biter inte riktigt. Jag brukar ha såna där höga förväntningar innan men blir oftast besviken på att jag varit naiv och lättlurad när många säger, åh den var så läskig, den är så äcklig, jag höll på pinka i byxan... osv osv.  När The ring just började bli omtalad tänkte jag...ÅH äntligen något läskigt, vet ni vad? jag råkade visst somna medans filmen höll på. (ler).


Jag misstänker min avtrubbhet kan bero på att jag helt enkelt sett för många långt innan jag hade åldern inne ens, visst kanske man någongång kännt usch vad obehagligt men det är sällsynt. Men jakten fortsätter... Vilken läskig film MÅSTE man se? (Inte paranormalfilmerna, eller andra "dokumentärrysare" alá Blair witch, de går fetbort direkt.) Min kompis föreslog Nalle Puh i Sjumilaskogen, varpå jag måsta skratta, antar den har större effekt snart.


Medans ni bombar mig med filmtips kan ni samtidigt se på den bedårande, icke onda dockan nedan.