Dolce Bambini

Upp och ned och upp och ned och alltid denna saknad. Nu är den mer påtaglig igen med våren och allting, Lovas 1 års dag sedan hon dog närmar sig. 1 helt jävla (ursäkta svordomen) år utan henne hos oss. Jag vill inte ens försöka förstå det. Hon är så enormt saknad. Jag vill ha henne här, med sina syskon. Inte där "någonstans" eller i en grav. Skall åka till blomsterhandeln nu någonting, hitta en blomma som passar in i kattkrukan maken köpte hem, så vi kan ta den till graven sedan. Vi var ju till stenhuggeriet för ett tag sedan också, fått lite prisuppgifter osv, men vi skall tillbaka igen såklart innan vi bestämmer oss fullständigt. Roligare saker kan man ju göra...än att bestämma och beställa en gravsten.

Ja man skall ju inte börja med någon extrem storstädning som relativt nysnittad. Dock kan jag heller inte bara blunda inför de där små änglatofflorna som virvlar till ibland, att maken också städat hjälper mig föga just nu då mina hökögon för syn på några för många tussar, sonika att jag kanade runt på baken med bara dammsugarröret längs med listerna.
Det kändes bra för mig. Jag är ju van att göra saker själv, även nu men i ett annat tempo. Jag vill ju göra saker lite smått trots att det är lite mer begränsat än.
Jag handlar gärna också. Dock så får man lasta ur vissa saker för sig i bilen, inte en hel tung kasse. Men allt sådant är värt mödan för det är skönt att komma ut bland folk också.


Jag menar, man kan göra det mesta men ibland får man omplanera sitt liv ett tag. Man får göra det längre segare momentet bara. Egentligen är det som förut det här babylivet, bortsett från den omarbetade familjen så sitter takterna i.
Jag hinner både äta, och duscha och gå på wc, kolla mail osv. Kanske jag är en ännu lugnare människa nu, för varje barn som kommer till en, känns det som om man har ett ännu större lugn och mer erfarenhet.
Men det stämmer nog lite, det en annan sa åt mig en gång för väldigt länge sedan, "första barnet är som på prov, det är då man lär sig, för sedan flyter allt på".


Alvin är en supergo kille även han, som hjälper med det lilla han kan, hämtar blöja, kastar den gamla, ligger och lyssnar på sagor medans jag ammar Lykke. Ibland "läser" han en saga för oss.
Lykke sover ju ganska mycket ännu, så som små bebsiar gör den första tiden. Är hon vaken så tycker hon om att mysa i famnen, amma eller så ligger hon bara där och tittar på en medan man pratar till henne. Hennes ögon talar om nyfikenhet och nästans om en outtalad visdom.


Hursomhelst. Allt är så bra som det kan bli nu, det går inte att få det bättre nu, Lova är den finaste för oss- änglabarnet. Hon borde fått vara med oss, så man både kunde se och känna och tala med henne. Men Lykke har verkligen stoppat om mitt (ja även de andras) sorgsna mammahjärta med rosa fluffig bomull på sitt unika lilla vis. Hon har också skänkt oss så mycket glädje under den korta tiden redan, efter de omtumlande månaderna då Lova var sjuk och nu under efter Lovas död. Snart har det ju gått 1 år sedan Lova dog.


Och nästans 2 år med smärta med sjukdomstiden inräknat. Därför känns det skönt, med att kanske våga tro på en ljusare framtid igen, sakta sakta, sorgen den försvinner inte, den är alltid med oss. Men Lykke hjälper oss alla 3 genom den, hon hjälper oss andas och att våga blicka lite framåt. Och tillsammans kommer vi en dag att berätta för henne om hennes fina syster.
Den största rädslan är bara att återigen förlora ett barn, för så "naiva" är vi inte längre att vi tänker, "Det händer bara andra".  "Föräldrarna går först"...
Vi har levt 2 liv redan, ett då, och ett nu. Så kommer det alltid att vara.

Även i lyckan som är just nu finns sorgen. Nu har det gått 11 månader sedan du fina Lova, lämnade oss. Älskar dig.

Ännu ett vårtecken i våran trädgård. Idag satte maken upp studsmattan. Den införskaffade vi just innan Lova blev sjuk. Och hon tyckte så om att hoppa på den. Nu är det Alvin som busar på själv, hoppar, gör kullerbyttor och försöker roa sig för egen maskin på den. Jag själv lär inte hoppa där ännu på några veckor.

Jag och maken var till Lovas grav ikväll, vi hade med oss lite tidigt påskpynt, björkris med små söta fjädrar i, inte för stora fjädrar och inte för många eller granna, fjädrarna satt fast i tunna pinnar redan vid köpet och var svagt ljusgröna, rosa, gula och vita, och hade också dekorationsstenar längs med pinnen.
Väldigt söta alltså, det var Godby blommor som reade ut dessa inför sin flytt till 60% så jag tänkte genast på Lova då jag såg dem, för jag var på jakt efter något till hennes grav och till påsken. Dessa blev fina ihop med björkriset. En liten rosa fjäril i tyg fästes i ett av björkrisets grenar. Liksom 3 ljust rosa tygblommor följde med in i buketten. Och det blev ganska komplett påskbukett utan att bli för mycket eller för lite av någonting. Dessvärre tog jag ej med kameran ikväll men det kanske hinns med innan jag åker till BB.
Lilla fina Lova, vi saknar dig.

Fina Lova, kortisonrund men glad, med sin avskydda PAC, hon avskydde verkligen att bli stucken där av förståeilga skäl, trots Emlan eller sedan att ta bort nålen igen eller byta nål. Även sköterskornas färdighet och kunskap spelade stor roll in, och jag läste faktiskt också att även fast man bedövat med salvan kan en mindre duktig "nålsättare" få det att göra ont medans en med mer erfarenhet får det att gå smärtfritt och snabbt. Vi träffade nog bägge delarna under Lovas sjukdomstid. Jag hoppas jag aldrig mer behöver uppleva att ens barn utsätts för dessa behandlingar.

Lovas planteringar har kommit upp. En hel lång rad med små blommor. Kärlek och minnen. Och saknad efter vår fina "blomsterflicka".
Och snart har hon varit borta i 11 månader. Den 22 april. Ett års dagen närmar sig med andra ord. Usch, inget roligt alls. "Sorgeår" jo tusan, det känns som om man har många sådana år kvar ännu. Ett projekt som aldrig kommer att bli helt färdigt, för vissa dagar som julafton, födelsedagen osv kommer ju onekligen alltid att innebära en extra påminnelse om hur det skulle sett ut, borde ha varit...varje år.

Idag så skrev tidningen om Jomala kyrkogårds bekymmer efter vintern som varit och all snö. Hur många nyare gravar sjunker och stenarna nästans ramlar omkull. En av stenarna är mina föräldrars, den lutar sannerligen en hel del, fast den ändå redan stått på plats i 5 år.
Nu är jag samtidigt glad åt att vi verkligen väntat med att beställa Lovas sten. För hur sorgligt träkorset än må vara är det ännu sorgligare om stenen sjunker med värsta slagsidan in mot graven t.ex. Och så måste allt torka upp innan någon eventuell gårdskarl hjälper till och lyfter och fixar dem raka igen.
Det är just det jag menade förut när jag nämnde att vi ville att graven skulle "lägga sig" hos Lova innan hon får sin sten. Och ändå kan man ha otur som synes av mina föräldrars sten som också hör till denna skara. Även vår egen gräsmatta är ganska nedsjunken på något ställe ser man nu när snön börjar försvinna. Och det är vattenmassor som flyter i groparna. Inte direkt trevligt. Vinter i all ära men den för inte bara trevligheter med sig.

Det var lite dålig retuschering i tidningen av namnen på stenarna tyckte jag så jag drog över en gång extra. Men man ser hur det lutar och har sig rejält på vissa av gravarna. Mina föräldrars hamnade t.om på första sidan. Tur att jag inte är så lättchockad längre.

Idag har Alvin pratat mycket om Lova, eller egentligen de senaste dagarna. Det märks också att han minns mycket mer än man tror trots att han är 4 år och Lova varit död i snart 11 månader, således sedan han just fyllt 3 år.
Han sa idag då han satt på wc att Lova kunde inte kakka, stackars henne som de fick "gräva" i rumpan på.
(Lova fick ju alla möjliga hjälpmedel för magen, klyx, lösande, osv och allt blöjbytande osv, när morfinet och annars allt bara stoppade upp. Tumören påverkade säkert också en hel del tyvärr med tarmfunktionerna).
Jag blev lite snopen själv då vi inte just pratat så mycket om Lovas kakkabekymmer med honom, bara att hon hade svårt med det då när hon levde och var svårt sjuk på slutet och Alvin var med oss på sjukhuset. Men han har lagt det på minnet och idag så tog han upp det själv. Nämnde i förbifarten, att han tyckte synd om henne som inte fick kakka ordentligt.


Han önskade också att den nya bebisen kanske kunde flyga och hämta hem Lova med till oss. Han hittade också en sten en dag som satte i Lovas skåp, för han visste att Lova tyckte om stenar. Och så undrade han om han skulle få använda Lovas cykel då han "vuxit i den".
Älskade lilla fina Alvin, du har så många fina tankar och minnen även du. Både bra och dåliga. Precis som vi vuxna.
Och allt vi kan göra är att spara all de fina minnena, och ibland prata om de tråkigare när de kommer på tal från lilla dig.

Lovas första tid i Uppsala då cancerkarusellen började. Här är vi uppe vid slottet och Lova har redan fått morfin mot sina nervsmärtor i armarna som de aldrig fick någon klarhet i, just då. Alvin var inte ens 2.5 år fyllda.

Grattis mamma, idag skulle du ha fyllt år. Istället får jag önska och hoppas att du är tillsammans med min pappa, min älskade dotter och min storebror och de övriga jag mist på något fint ställe där "någonstans" och att ni har det bra.

I den stora sorgens famn... Ted, omtyckt av de flesta. Satte ord på det många känner, tycker... saknar, älskar.

Lova, så saknad, så älskad utav oss här hemma.


(Tack också för de som orkar kommentera det jag skriver-ännu, jag svarar nog faktiskt ibland på en del av era kommentarer samtidigt känns det som jag inte vet vad jag skall svara tillbaka alla gånger, det känns som jag för monologer med mig själv och någon kanske svarar på mina tankar ibland. Men jag tycker mycket om att ni orkar bry er om det jag skriver om Lova, det gläder mig så TACK, jag läser allas kommentarer.)

Har tänkt en del på Linda de senaste dagarna, brukar läsa hennes blogg och hon har också läst min då Lova kämpade. Linda känner de flesta igen som småbarnsmamman med cancern. Linda mår inte bra alls som alla som följt henne vet och det går mer utför tyvärr med mer och mer sömn.
För några dagar sedan så berättade Linda själv att hon fått mer syre och grimma till syret osv. Jag som suttit och sett allt sådant här fick onekligen en tillbakablick i det vi själva upplevt och visste redan med de orden vad hon ville försöka säga, att det bara blir sämre, tyvärr. (De som minns vet att Lova också fick syre via grimma sista tiden). Så att läsa en del av hennes inlägg är som att forslas tillbaka till Lovas sjukdomstid.


De är så många som följt henne och hejjat på henne och man kan än en gång undra vart meningen finns att 4 små barn skall bli utan sin mamma. Precis så som vi mist vår dotter.
Så varje morgon, varje eftermiddag och kväll har jag klickat in där i hennes blogg, för att se hur det går för henne och familjen. Hon har ju fått hjälp nu med att skriva korta inlägg av en vän.
Jag vet inte vad jag själv vill med inlägget, det hjälper ju knappast någon, men tankarna finns hos henne och hennes familj för jämnan.
Den som nu missat Lindas kamp kan läsa här, en otroligt fin och varm blogg.


Utöver inlägget ovan så var jag med narcisser till Lova igår. Vi får se hur de tar sig med dem. De skulle tåla lite köld så. Finaste Lovatrollet. På fel plats.

Jag har ett stort svart hål i mitt hjärta som äter och gnager och plågar en som någon slags outrotningsbar parasit.
Jag saknar Lova så väldigt mycket. Funderar mycket i perioder på hur hon hade varit idag, då andra berättar i sina facebookstatusar att deras barn skall gå till skolan, de har lärt sig simma osv osv. Allt det där ville jag att Lova också skulle få uppleva och göra.


Ibland blir det så svårt att vara äkta glad åt andras glädje just i sådana lägen, när de stolt berättar om sina jämngamla med Lova. Det är för svårt ännu, för tidigt. För allt jag önskade var ju att min flicka också fick göra allt det där. Visst kan jag le och säga, vad roligt, men den där genuina sanna glädjen har så svårt att infinna sig ibland. Då känner man sig bitter och besviken på livet. Inte på andra direkt men på sitt eget liv som gjort så här mot en. Det är ju ingens fel att Lova blev sjuk och dog, men ändå så kan man inte helt komma ifrån bitterhet ibland, besvikelsen, smärtan och sorgen som ibland äter på en så.


En del människor tycker att de som är bittra och besvikna är tragiska människor. Må så vara, men jag tror heller de aldrig gått genom något så tungt som det här, de har aldrig varit i närheten att smaka på den här kakan. Igår var en sån där disträ dag som gjorde morgonen tyngre efter att återigen fått drömma om en av de finaste man kände. Lova och Alvin tillsammans. Sittandes bredvid varandra som förr. Då gör det ont att vakna och veta att det där blir inte mer. Ingen storasyster och lillebror. Det är då man blir ledsen, bitter och känner sig snuvad av allt som borde ha varit.


Jag är annars ofta en person som upplevs som glad och trevlig men de där sanna känslorna har jag ofta behållit för mig själv. För man blir ju bara "anklagad" för det ena och det andra känns det som, att man skall vara tacksam för vad man har och inte sörja det man inte har osv. Folk tänker ibland tyst, och själv sitter jag och läser av dem med en inbyggd radare känns det som. Många av de som kanske tänker sådant är ju sådana som knappast upplevt djup sorg. Sorg har de flesta upplevt men jag menar riktigt djup sorg, den skärande, gnagande förlusten, den som inte går att fylla helt med någonting.


Må ingen mer behöva ha den där "outrotningsbara masken" i sitt hjärta, som flyttat in där, tagit sig plats och äter omkring. Ja, det har säkert flyttat in en i hjärnan med känns det som ibland. För ibland vet jag knappt vem jag är eller vem jag varit. Så är det bara. Tyvärr är det nu så att det visst finns en massa hål i en massa föräldrarhjärtan där ute. Föräldrar som vittnar i kommentarer, mail och bloggar, om deras förluster. Förluster efter barn i alla de åldrar.


Ibland frågar jag mig själv också varför man skriver sånt här. Till vilken nytta, de som aldrig upplevt det kommer bara en snudd vid känslan. De som upplevt det vet precis. Det är som att väga på en vågskål tills någon helt oförstående ställer sig på den skålen som bara snuddar vid orden, känslorna, så PANG så dimper skålen i bordet. Av oförstånd att kunna förmå sig försöka förstå, att förstå texten och orden man skrivit ned så klampar de in med några ord de knappast valt med välmening. Av tusen fina kommentarer sårar en sådan MASSOR. Ungefär som jag skulle säga åt någon som förlorat farmor på 85. "Men va då då, hon var väl gammal och gjort sitt" Klart den som mist säkert vet att det var en ganska naturlig ålder att dö i.


Men inte fasiken är det vad man vill höra ändå, just då.
Så jag brukar hålla mina tankar tyst för mig själv om folks sorg av äldre, jag skulle aldrig tänka tanken att förminska någons sorg direkt mot personen eller ifrågasätta den. Däremot är det tyvärr dessvärre sant rent biologiskt, 85 år- naturligt att börja dö, barn och unga vuxna- totalt underligt och "onaturligt". (85 år är nu ett exempel på äldre ålder bara, för någon skall väl häng upp sig på det också).


Nej jag måste nog sätta punkt här, det kan bli hur långt som helst annars. Och ofta är det alltså någon som bara ögnar igenom ens text och missförstår och kläcker ur sig nåt opassande.
Bara för att de inte kan förmå sig förstå eller orkat läsa texten ordentligt eller två gånger.


Nåja, det var det, var en tung morgon idag. Men så har man ältat av sig lite igen.

Idag var det en sådan där dag då jag inte själv vet vad jag tänkt och kännt och tyckt alla gånger. Äventyrssonen har varit i skogen med far sin och en annan pappa och hans 2 barn och ett helt gäng andra "gubbar". De har varit en grabbdag för dem. Korvgrillning och pyssel för sig.
Jag själv har haft tankarna hos Lova en hel del idag, där av min noll motivation till någonting. Och inte orkat blogga om något heller. Men jag bakade några muffins på dajm O´boyen vi har hemma på kvällen. Den är inte god att dricka men funkade i bakverk. Bra det. Jag vill ta vårblommor till Lova snart, men är fortfarande rädd att frosten tar dem, eller de där förbenade rådjuren som går via gravarna ibland. Knipsar av blommor och knoppar.
Allra helst vill jag trolla tillbaka Lova.

Självklart har jag mina dåliga dagar med Alvin (hade med både Lova och Alvin också), där ingår trots, envishet och gnabb, så som det gör hos de flesta småbarnsfamiljer någongång.
Jag önskar också många gånger att man inte bråkat den dagen eller den gången med Lova, även långt innan hon var sjuk alltså.


Men skall jag sitta och tänka på allt det när sorgen ändå är så tung som den är, så skulle jag inte vara ändå i såpass "hyfsat skick" som jag ändå är i idag eller kanske som jag upplevs att vara i, utav andra. I min blogg har jag valt att försöka fokusera på de positiva minnena. Det är ju dem de flesta av oss vill bevara av de kära man mist, gammal som ung.
Jag vill minnas Lova som den hon var, och det är så jag beskriver henne. Och så andra som kände henne personligen också, upplevde henne. Det är de finaste minnena efter Lova som får mig att le, och sakna massor, önska att hon fanns här. Allt fint vi hade. Och så är det väl för de flesta som mist, gammal som ung, man bevarar dessa minnen med omsorg. Och grämer sig ibland över de sämre gångerna.


Och det är ju precis som i versen nedan som ofta dyker upp i "sista hälsningarna" vid begravningar eller i tidningens annons.


När dina steg har tystnat
Finns ändå ekot kvar
När dina ögon slocknat
vi alla minnen har
Vi spar dem i vårt hjärta
Tar fram dem då och då
Så kommer du för alltid
Att vara här ändå.

Fick en i mitt tycke väldigt märklig och konstig fråga som löd så här:

miia om HÄRLIGA LOVA:

Jag tar del i sorgen men kan inte låta bli att kommentera att det känns när man läser ditt inlägg som att det är värre när ett barn som alltid är glad och vänligt mot andra dör..? Borde något annat barn som kanske är lite mer ledset och tillbakadraget förtjänat att dö istället då?

På det vill jag bara svara. Herregud människa, tänker du med hjärnan eller någonting annat? INGET barn förtjänar att dö. Det  är väl en självklarhet. Måste faktiskt ruska på huvudet åt den frågan. Det jag skriver är MINA känslor i MIN blogg och de som läser skall bara vara tysta och glada eller något sådant att överhuvudtaget kunna få ta del av en sådan här resa som det innebär att ha förlorat ett barn. Jag har aldrig någonsin skrivit en önskan om död åt ett annat barn, aldrig ens tänkt tanken. Usch säger jag bara att ens ifrågasätta sådär.

Bilderna som jag visat förr så många gånger, allt jag har kvar att visa är samma bilder på henne. Det här är Lova i ett nötskal. Och hon finns inte här. Hon är borta. Lova var ALLTID glad. En ljuvlig flicka med en stor personlighet.
Och även dessa läkare som sagt samma sak. Lova var en person man inte kan glömma. Hon var glad, trygg och klok. En stark personlighet.

Lovas gamla parktant sa tidigt att Lova är så mån om de småa här i parken, klär på dem ytterkläder, hjälper dem upp i gungor, ger fart, tröstar. Hon är så snäll mot alla.

Varför? Hon behövdes ju här med oss, unga som gamla. Och inte "straffas" med någon dum cancersjukdom i sin lilla oskuldsfulla kropp som borde fått bli gammal och tung. Dumma skitcancer, dumma celler som tiltade och gick emot hennes friska och började uppföra sig fel.

Idag är det 10 månader sedan Lova blev en änglaflicka, någonstans. Vi saknar dig idag med, såklart. Precis som vi gjort alla andra dagar, 10 månader bakåt i tiden.

 

Söt, frisk och pigg och fullt levande. Så skulle det vara såklart.

Idag har jag besökt skattebyrån för att justera skattekortet mitt då jag snart börjar lyfta föräldrarpeng. (Kan nu omtala att det skiljer sig markant från Sverige). Sedan fick jag 2 gånger igen berätta att min dotter är död sen 10 månader, snart 1 år och jag lyfter INTE närståendestöd (vård av sjuk i hemmet) längre. Jag har inte lyft något på 1 år snart så ta bort de uppgifterna. Först efter andra gången fick hon som jobbade där ur sig ett Ojdå, när jag sa att Lova är död. Jag lyfter ingenting för henne mer. Är det faktiskt sååå svårt att ta in för allmänheten att man säger att någon dött? Att ens barn dött.


Eller lyssnar dom aldrig? Nå nu är skattekortet justerat efter den kommande inkomsten iallafall som föräldrarledig men jag fick ju upprepa mig gång på gång angående närståendestödet av Lova. Det lustiga är att i mina uppgifter står det att vi har ett barn. Bara där borde hon ha reagerat eftersom Alvin var superpigg och frisk och var ju med när jag första gången sa att min dotter är död. Jag avskyr det där att måsta ta om och om igen. Ungefär som man hittat på något.


Sedan for vi via makens jobb så Alvin fick åka grävmaskin nästans en halvtimme och så var vi via tandläkaren med Alvin och det gick super. Han var duktig och lät sig undersökas utan knot. Och sedan var klockan såpass mycket att vi for via svärmor/farmor och där har vi ätit middag. Dagen for iväg i ett nafs.

Har suttit och gått genom gamla opublicerade kommentarer. Har blivit några som man missat att publicera under Lovas sjukdomstid och all tid vi var på sjukhuset. Och en massa andra med som man missat. Nu har jag hunnit med att publicera kommentarer 10 månader bakåt i tiden. Imorgon är det dessutom 10 månader sedan Lova lämnade oss här.
10 månader, och snart har ett helt år gått. ETT år. Nej, man förstår fortfarande inte. Det känns ännu många gånger overkligt, för overkligt för att vara sant.

Undrar vad man skulle göra om någon sa, "Du skall få 24 timmar tillsammans med ditt Änglabarn, allt kommer att vara precis som det skulle varit (dvs utan några sjukdomar och eländen), använd tiden väl".
Vad skulle man göra, och hur skulle man reagera när tiden närmade sig sitt slut "än en gång"? Klart man skulle vilja ta chansen och tillfället, men smärtan som kommer efteråt är ju inte alls rolig.
Ibland brukar jag tänka på sånt här om kvällarna. OM man fick 24 timmar med den man mist, hur skulle man utnyttja timmarna på bästa sätt, för att få det roligaste och finaste dygnet någonsin? Hur skulle man orka med ännu ett "farväl".
Blir lite A.I (filmen) nostalgisk nu där robotpojken fick ett sådant dygn med sin mamma där vid filmens slut.

Tänk om man kunde få ett dygn med dig Lova, ett friskt dygn, Alla möjliga små och stora tankar får plats inom en.