Dolce Bambini

Ibland som ikväll då jag läser på en hemsida om en pojke som en gång också var en av dessa cancerkrigande barn slog mig återigen tanken. Hur många barn har fått en cancerdiagnos sedan Lova fick sin? Hur många barn har dött sedan Lova dog? Jag vet att det var väldigt många bara i Sverige som dog 2009. Över 200 men under 300. Tänk då att c.a 300 barn får en cancerdiagnos på ett år.
Det är så grymt hemskt och orättvist, så det finns inte. Det är för många.


Med det här inlägget vill jag påminna er om Lovas spargris. Ni glömmer väl inte att mata den lite så forskningen går framåt? Och andra drabbade familjer kan få ett bidrag för att underlätta en svår tid.
Ibland lever man som i en vardagsbubbla där man tänker, sådant händer andra, inte oss. Det är så hemskt om den och den familjen, deras barn har cancer, sedan går man och äter chokladkakan man köpte för de 20 spänn man kunde skänkt barncancerfonden. Att stanna vid tankar hjälper ingen, men många bäckar små kan underlätta ens samvete med stolthet att man hjälper till med något som kan drabba ens eget barn, och kanske kanske vara en bit på väg mot framsteg inom cancerforskningen för barn.


Återigen vill jag inte se det här som någon form av tiggeri utan snarare en påminnelse och en uppmaning till alla. Åtminstone 20 kronor har man råd med i allafall en gång någongång, om man också har råd med choklad, chips, tobak och läsk. ( Syftar nu på de som har stadgad ekonomi ). Alla som bidrar, det är så guldvärt det bara kan bli för de drabbade som just nu kämpar och för barncancerfonden i sig.
Själv när Lova insjuknade köpte jag barncancerfondens Hope-halsband och bidrog genom det med en slant även jag. Snart blir det nog dags att bidra med något igen känner jag.

Jag fann detta i en gammal blogg jag hade för något år sedan.

" Tänk dig en bank som varje morgon satte in 86 400 kronor på ditt bankkonto, och som varje kväll tar tillbaka de pengar du inte har använt. Vad skulle du göra med pengarna? Så mycket som möjligt förstås! Nu är det så att du faktiskt har en sådan bank. Den kallas tiden. Varje ny morgon får du 86 400 sekunder att använda precis som du vill. Varje kväll är förslösad tid borta för alltid. Det finns ingen möjlighet till kredit, det finns ingen möjlighet att spara för framtiden. Använd därför din tid så klokt som möjligt. "



Lova, hon levde sin tid fullt ut, hela tiden. Som om hon haft en undermedveten vetskap om att hennes tid skulle bli kort. Hon tyckte inte det var vidare roligt att sova och var pigg och glad före många av oss andra ändå på morgonen. Hon såg alltid varje dag som en ny gåva, en ny dag att leva och utnyttja och upptäcka. Lova älskade livet. Hennes tid blev kort, men den tiden hon levde så levde hon mer fullkomligt, fulländat än vad många vuxna gjort vid 80 känns det som. Hennes lillebror älskar också livet. Jag hoppas hans liv blir långt och innehållsrikt. Hälsosamt och såklart, fullt av kärlek. Och det sista vet jag att det inte kommer att vara bekymmer att ge honom.
K ä r l e k !

Idag är det den 29 juli 2010. För ett år sedan var besökte vi Uppsala Akademiska barnsjukhuset för första gånget i livet. En gång i mitt liv hade hemmakära jag satt min fot hastigt och lustigt i Uppsala tidigare i ungdomen. Nu skulle det visa sig att jag fick lära känna Uppsala närmare än så, nästans som ett andra hem.
29 juli blev Lova inskriven på neurologen för närmare utredning, innan vi kom hem igen till Åland en bra bit in i augusti skulle vi hunnit lära känna neurologen, onkologen och Lova skulle fått sina första cellgifter med Vinkristin och även en PAC inopererad. Lova hade opticusgliom och skulle bli frisk med största sannolikhet. Så visade röntgen, så sa läkarna, så trodde alla, ingen visste något om det riktiga monstret som lurade i smyg i hennes kropp ända från start.
Det var vad alla sa, vad alla trodde och hoppades. Vad vi trodde, och vad Lova kämpade för, Lovas tillfrisknande och behandlingen skulle pågå till årsskiftet 2010/2011.


Envist skulle jag gå till hotellet jag och Alvin fick bo på, åka taxi var inte på tal om eftersom jag skulle och ville mot alla odds lära mig stan och stället jag var på. Det tog en timme minst att hitta hotellet med den mycket dåliga kartan sjukhuset gav och Uppsalafolket visste knappt var de själva var verkade det som utom en snäll tant som ritade med bläck i på den svartvita kartan vilken väg jag skulle gå. Ändå när jag var nästans framme fick jag fråga en gubbe i sin tur om hur långt det var kvar, då stod jag nästans invid dörren till hotellet. Men efter den rutten kunde jag vägen lätt.
Jag ville alltid gå, för jag ville alltid lära mig staden trots att hjärnan var fullmatad med information om barncancer.
Tänk hur livet vårat såg ut förra sommaren, och hur det ser ut idag. Även hur hemskt det var redan då, hade jag kunnat om det gick, spola tillbaka tiden tills då, men jag vill gärna radera den aggressiva tumören och följt den planen som var meningen att fullföljas om det så måste varit.
Lika sa min man, man kunde nästans genomgå vad som helst som inte innefattar ett barns död om Lova bara kunde finnas igen.

Hjärnan är ett stort mysterium egentligen. En riktig hårddsik. Och sedan kan det gå snett i kontoret och man kan som Lova få cancer. En hjärntumör. Lova hade ju först sin syntumör. Det var den som upptäcktes före s-PNET.
Att dom inte upptäckte s-PNET kan också te sig som så att eftersom de satt in en kraftfull behandling mot hennes opticusgliom så sattes s-PNET lite i schack den också, därför syndes inte några tumörceller av denne vid dessa otaliga magnetröntgen turer. Hon hade alltså 2 olika cancerformer i sin lilla kropp och hjärna vilket är en otrolig otur.
Det här har jag berättat förut men det tål såklart att upprepas för de nya som läsarna som dyker in.


Idag tycker jag nästans att jag är korkad som försökte tänka då hon började skela med ögonen och få muskelvärk att hon nog bara hade drabbats av borrelia och bara hon fick antibiotika skulle hon snart vara pigg och kry igen. Antagligen var det en reaktion på att förtränga en sanning som också fanns i bakhuvudet, hjärntumör. Och vi tog ju borreliaprover som visade negativt, dock hann hon få sitt cancerbesked innan det svaret kom.
Lovas s-PNET hölls i schack under flera månader högst troligen på att vi alla fokuserade på syntumören. Vi trodde ju alla att det var det enda hon hade. Men syntumörer ger inte kramper, de ger inte muskelvärk.
Det var först vid lumbalpunktionen, då de tog ryggmärgsvätska som dessa mycket mycket aggressiva s-PNET celler upptäcktes.


Lovas läkare sa att idag skulle hon nog om det kom ett barn med liknande sypmtomer som Lova se till att göra en LB först fast det inte brukar göras i den ordningen. Det sa hon som svar på mitt halvfrågande/konstaterande, att jag hoppades att Lova inte dog förgäves för att hon kanske kan hjälpa andra förstå, med den sjukdom hon hade. Och det sa läkaren att det kändes fint att vi orkade tänka så. För det hade hon gjort, hon hade lärt dom att tänka i andra synbanor.
Om Lova bara hade haft opticustumören hade hon sannolikt levt idag. Till 99%. Men har man s-PNET är överlevnaden inte större än 40% efter 1-2 år och 14 % efter 5. Lova levde 10 månader med s-PNET.


Nu skall jag snart avrunda dagens första inlägg med att be er besöka Willefonden.
Willefonden är en fond som inriktar sig på en helt annan typ av hjärnsjukdom är hjärntumörer men ändock illa nog och värd att uppmärksammas. Mamman som öppnat denna typ av fond har förlorat 3 av sina barn i denna sjukdom. Jag som förlorat ett, som kämpar dagligen mot den smärta och sorg det för med sig, hur man kämpar mot ytan efter luft, hur man dras nedåt igen som om man haft fickorna fyllda med bly, kan inte göra annat än lyfta på hatten åt hennes styrka hon besitter, och det är dessa föräldrar som också är änglaföräldrar, som hunnit bilda en framtid och
" lärt känna barnen " under några år som jag känner den största sammhörigheten med just idag. Det som varit och människan man lärde känna, drömmarna som fanns för framtiden. Det man fick tillsammans och det som är aldrig mer och sorgen, förlusten, saknaden, bitterheten med det. Och sökandet efter styrka, och ork att vilja fortsätta leva, finna meningen med livet man fått.


När Lova föddes var hon en hårsmån från döden. Hon föddes med navelsträngen runt halsen. Blå, tyst, slapp, kall. De klippte av navelsträngen innan hon var ute helt och den hade suttit så hårt om halsen att barnmorskan knappt fått fingrarna mellan halsen ocn strängen. Dom fick springa iväg med henne och ingen visste könet heller.
Hon klarade den pärsen men fick apgar 3. Hon var så nära att stryka med redan då. När barnmorskan skulle gå hem och ja vi med, 3 dagar senare sa hon, " Ta vara på den här tiden. För snart går hon till skolan ". Jag glömmer aldrig de orden.
Snart börjar skolorna. Och istället för att följa Lova till skolan, har jag följt henne till hennes sista viloplats. Den får jag besöka istället. Skulle Lova dött vid förlossningen skulle jag nog varit lika förkrossad som jag är nu, men bara med den ovetskapen om hur det känns att verkligen levt med sitt barn i några år och lärt känna personen. Då skulle jag sannolikt sörjt att jag aldrig fått lära känna henne. Nu är jag tacksam över att jag fått göra det, men jag är ändå ledsen över fortsättningen som aldrig blir.

Lilla vännen, med stora tysta tankar. Kramar sin käraste nalle. Bilden är tagen i mars i Uppsala, efter vi fått veta att Lova inte skulle överleva.

Sanningen om hur man blir att se ut efter att en läkare förklarat åt en att ens barn har några veckor, max någon månad kvar att leva men de vill satsa ännu på behandlingar. Trots tunga dagar försökte vi kosta på ett leénde bland alla tårar och tankar.
Många frågar, så även läkare att vad sa ni åt Lova då ni visste att hon skulle dö. Ja vad sa vi, vi har aldrig ljugit åt våra barn, vilket nog har medfört deras visdom och trygghet men att återberätta i text blir för svårt.


Men man kan säga, att man dör om man blir gammal vilket är det vanligaste, eller kanske skadas svårt i en olycka, eller blir väldigt sjuk, så att doktorn inte kan laga en. Då händer det också att man kan dö.
När man är död känner man inte något mer i kroppen och det är skalet som blir kvar och den begravar man på en kyrkogård  i en kista och där sätter man blommor osv och man får en sten med sitt namn på.
Dina känslor, det man kallar själen tror många att lever vidare i himlen. Där träffar man sedan andra som dött före en som tex mormor, morfar, kattorna osv.


Kyrkogården har varit bekantskap i mina barns liv tidigt för vi har ju besökt den ofta och vattnat blommor på mina föräldrars grav. Så det med blommor och stenen har också fallit sig naturligt att berätta då vi haft sådana begravningar. ( jämfört med en minneslund tex ).
Jag hoppas det är därför, för att vi försökt vara naturliga, ärliga på en lagom nivå som gjort våra barn trygga, för det har många sagt. Vad Lova var trygg och klok. Liksom Alvins klokhet är förunderligt stor ibland.


Det var den närmaste återberättelsen vi gett våra barn och som de inte ifrågasatt mer på något vis. Men att ordagrannt återberätta det då människor frågar, men vad sa ni åt barnen, det går inte. En vuxen är mer avstängd än ett barn som ännu är nyfiken, och har ett öppet sinne. I en vuxens öron låter mycket annorlunda och konstigt än i ett barns öron eller ögon. Barn är formbara, och vuxna är ibland mer rädda än barn.

Det är inte bara vid graven jag sitter och pysslar och även min man. Med Lovas bortgång vaknade också intresset för ljus. Ljus är ju alltid vackra, och man har mest tänt dem vid speciella tillfällen. Nu brinner det allt som oftast ljus hemma hos oss. Först för Lovas minne men även för andra barn som inte längre finns ibland oss här på jorden mer.

Silverfärgad sand, glasstenar och vanliga dekorationsstenar, i en vanlig glasskål med ett boll-ljus. Mer behövs inte så känns det extra fint. Man känner sig närmare Lova ännu mer för en del av de översta stenarna är samma hon har hos sig i sin blomsterdekoration.

Har även gjort en annan ljusdekoration men av en gammal glasburk. Ständigt med Lova i tankarna.
Alvin tycker, om det gick, att Lova borde komma ner från himlen. Lilla hjärtat mitt han också. Igår var vi och åt pizza han och jag, idag var vi ut och via en blomsterhandel. Hittade en liten mini-vindsnurra som var formad som ett bi med vingar och antenner, fötter och kropp och sedan den lilla snurran. Jättesöt. Och såklart inflyttad hos Lova. Maken tyckte den var jättefin och sa att Lova skulle varit superglad om hon fått den " på riktigt ".

Kontraster förevigade på bild. Och det första fotot också ett så tydligt  a l d r i g  m e r !  Lova älskade att ha målade naglar. Jag brukade hjälpa henne att måla dom. Hon kände sig alltid extra fin med lackade naglar.
Här på bilden nedan levde hon ännu men jag lackade hennes naglar en allra sista gång vid svepningen. Det kändes oerhört viktigt att göra det faktiskt. Lova skulle aldrig gjort sig fin för kalas utan att ha lackat naglarna.

 

 

 

Nu kan jag bara göra dekorationer till graven, tända ljus, och minnas. Och jag saknar det vi hade så ofantligt mycket att ord kan inte besrkiva.

Med bilderna vill jag förmedla kontrasterna mellan då och nu. Och nu är det viktigt för mig att göra så mycket jag kan av så lite som finns, för Lovas viloplats och för att minnet av henne aldrig kommer att dö bort. Jag vill att alla skall se, som passerar att det vilar en högt älskad och djupt saknad liten människa där.

Eftersom inget hörts från VooDollvinnare 1, så drog jag en andra vinnare som jag dessutom fick tag i. Grattis!


" VooDoo härstammar från gammal visdom och magi från mörkaste Africa. Idag är det många som utövar VooDoo.

Jag vill gärna ha en rosa "Roxie Heart-Stealer ".


Loughran Grattis till dig!

Plötsliga fynd hemma, man haft undanlagda, får känslorna att svämma över. Min fina fina Lova, inte ens 6 år fyllda då hon skrev det här, har lagt i två av sina fotografier i kuvärtet. Hon och lillebror badandes i en balja ute då innan hon blev sjuk. Och hon och hunden Tracy just när sommaren 2009 slagit ut i blom.
Vackra fina Lova, varför? Jag saknar dina brev, dina pyssel, dina blomsterbuketter, dina kramar och din röst som säger " Jag älskar dig mamma ". Och sedan den brutala sanningen.  A l d r i g   m e r !

Krisens faser

Trots de individuella variationerna kan man ändå urskilja vissa gemensamma skeenden i ett krisförlopp. De brukar kallas för krisens faser.

 

* Chockfasen

Den här fasen brukar beskrivas som en känsla av overklighet, förvirring, att inte ta in vad som händer eller att befinna sig i en bubbla. Det är som om vårt psyke skyddar oss från att behöva ta emot hela vidden av händelsen på en gång. Det är viktigt att inte denna fas vara för länge då det kan försvåra den nödvändiga bearbetningen och förståelsen av vad som hänt.

 

* Reaktionsfasen

Nu drabbar oss insikten om vad som hänt, steg för steg eller med full kraft. De starka känslorna kommer upp till ytan och kan inte längre hållas tillbaka. Förtvivlan, ångest, depression, ilska och utmattning är vanliga reaktioner.

 

* Bearbetningsfasen

Denna fas innebär att man på ett mer medvetet sätt börjar kunna ta in och bearbeta vad som hänt. Man är inte längre helt upptagen att den traumatiska händelsen utan under korta stunder, som med tiden blir längre, kan man släppa tanken på det som hänt, vilket gör det möjligt för en återhämtning att påbörjas.

 

* Nyorienteringsfasen

Den smärtsamma händelsen är nu en del av ens liv, inte glömd men inte heller ett öppet sår. Man börjar alltmer kunna rikta sin uppmärksamhet och sin energi framåt, mot ett liv som inte kan bli detsamma som tidigare, men som ändå kan bli hanterbart och meningsfullt.




Ovanstående text så är hämtad från en sida som vill lära människor förstå depressioner och självmord.
Om man tittar på de olika faserna så är jag någonstans beroende på dag mest i fas 2. Reaktionsfasen. Men jag kan lika fort slungas tillbaka på ruta 1 eller ha lilltån i 3.an.
Det känns ännu som en bra bit innan jag jag personligen lägger reaktionsfasen bakom mig helt, om jag någonsin gör det.  Med mina föräldrar har samtliga faser gått bra, men det är fortfarande en sak att mista sin mamma och pappa då det är naturligt, än att mista sitt eget barn.
Egentligen tror jag att jag har en salig blanding av fas 1 , 2 och lite 3. Jag måste ha 3.an med mig för att jag har Alvin.
Den sista fasen den finns, det vet så gott som alla, men det är länge kvar innan jag kommer att ta mig in i den helt.

Om jag skall vara ärlig, riktigt ärlig är sorgen outgrundligt djup. Jag har försökt skriva att det låter som om det
" bara  " är tungt men hanterbart men faktum är att det är nätt och jämt hanterbart och inte mer. Man kämpar verkligen för att hålla sig ovan ytan. Det där aldrig mer är det som är det hemska. Aldrig mer så länge vi själva lever. Och leva, det måste vi för Alvins skull. Källan till liv, att måsta fortsätta hur svart det än är. Ibland vill man lägga sig ner, önska sig att allt var slut och att de där eventuella 50 åren man har kvar hade passerat i rekordfart.
Men egentligen skall man ju vara glad åt livet, Lova älskade livet, hon levde sitt liv fullt ut ända tills det inte gick längre. Men om livet snuvar en på det man borde fått ha, då är det inte alltid så roligt att leva mer, även om det fortfarande finns små guldkorn kvar. Vi är mitt uppe i en nyligen påbörjad sorgeprocess. Många är de som säger att man lär sig leva med sorgen och att den lättar med tiden.


Men sorg är så olika, sorg är unikt. Någonstans lättar det, men att den " försvinner " efter förlusten av det barn man skapat av kärlek, väntat på i 9 månader, skött om och bildat ett liv med, och haft framtidsdrömmar om, det gör den inte. Hur sorg är för någon, är inte lika för den andra.
Jag brukar titta runt på gravar ibland, barngravar, de brukade jag titta på redan innan Lova ens var påtänkt.
Ännu idag ser man de barn som varit döda i många år, vars föräldrar alltid tänder ljusen på gravarna, alltid har färska blommor där, man ser också gravar som är mindre omskötta. Kanske de sistnämnda har långt till gravarna, tycker det är jobbigt att åka dit, eller bara " har gått vidare " med sorgen. Men för de som ständigt, år ut och år in, åker till gravarna, ofta ofta, så vet man att saknaden är påtaglig och konstant mer eller mindre. Barnen finns alltid med, men vid graven kommer man dom närmast. Och det är ju där vid graven man kan ge dom det enda man kan, tända ljus, vackra blommor och något pynt. TV-spel, kläder, pizza och badhus, det är bara sådant som är ouppnåliga krossade drömmar.


De där som är våra ouppnåliga drömmar, se till ni som kan, förverkliga dom. Gå ut med barnen och ät en pizza, gå till badhuset, gå på tivolit en gång extra för fast vi gjorde allt det här en gång, känns det som om vi kunde gjort det flera hundra gånger till om vi vetat vad som skulle komma att ske. Förverkliga barnens drömmar, ibland tror man som förälder att det måste vara så mycket och dyrt, men barnen uppskattar nog också kvalitétstid som en skogspromenad där man plockar svamp, att baka bullar, att se på film och äta chips före frukost. Tänk tillbaka till din barndom, vad tyckte du om, och gör samma för dit barn, vem vet, kanske det blir en riktig succé.


Alvin, lille Alvin, säger " ingenting är roligt utan Lova och tänk om hon kunde komma tillbaka ". Ja det vore ju helt fantastiskt tycker vi alla. Men sen avslutar han, " men när det inte går ".

Jag fann en blogg, en bra blogg, med en duktig mamma som skribent. Hon skriver om sin sorg efter sin son Jeppe. Jag finner hennes texter så kloka, så nära, så djupa och hela hennes skrivaranda får mig att tänka på mig själv.
Är det så, att vi i sorg efter barn har en extra känsla för ordformulering? Ibland undrar jag, idag undrar jag igen.
Texterna är lättlästa, men djupa, kloka, och varvas med minnen, tips och påminnelser om det vi har här och nu. Förundras över ännu en änglamammas styrka, och mod.

Besök gärna Sarahs Smarties.

När Lova var som sjukast på slutet så sa Daniel ibland att det var som att ha genomgått en intensivkurs i närvård utan att behöva sitta i en skolbänk och plugga flera år. På 10 månader lär man sig mycket då man är med praktiskt alla dagar. För det var inte bara en droppmaskin man lärde sig, eller namnen på otaliga mediciner och doser och tider för nämnda.
Och att dessutom fått vara med på en onkologisk barnavdelning med sitt eget barn som patient och man själv förutom de riktiga skötarna som vådare kan kännas för mycket emellansåt. Man blir specialist på sitt eget barn, och på hur barnet bäst tas om hand. Man är en vårdare 24 timmar om dygnet. Det är alltså en riktig intensivkurs med praktik.


Ofta frågade dom, får ni sova, vill ni ha ett till rum och byta om, men vi tackade alltid nej. Vi ville vara samlade hela familjen, inte skulle vi kunnat sova i separata rum och veta att Lova när som helst måste intuberas och sugas på slem och få mer syre, det kändes tryggare att vara samlade då när man heller aldrig visste när hennes sista stund var kommen. Sömnen ja, sömn är viktigt men Lova var ( och är fortfarande men på ett annat plan ) viktigare. När man dessutom går på högvarv känner man inte av sömnbrist till slut. Man klockar om som om man blivit utsatt för en rejäl jetlag.


Vi vill aldrig mer genomgå det här med barncancer igen med Alvin eller kanske eventuella framtida barn om vi vågar oss på syskon någongång. När man får ett dödssjukt barn i sin familj ställs hela ens tillvaro på prov. Ett hårt prov. Och det är svårt och tungt. Och att dessutom förlora till sist, får en att känna sig, bitter, besviken, ledsen och som att det glada i livet skrattar en hånfullt i ansiktet som att " Ha, ha där fick du och se på alla andra nu som har en hel familj ". Där står man sedan, med en sorg som är bottenlös och mörk. Det man har kvar är ett annat perspektiv på livet, men om man hade fått välja hade man valt sluppit genomgå det här, men om man inte undkommit det, hade man sett till att vinna kampen och behållit lärdomen. Nu står många av oss bara här med lärdomen om livets skörhet, att fånga dagen, se det fina i det mindre vackra, acceptera saker, och inte bry sig så mycket om småsaker. Egentligen om det sistnämnda var jag ingen som gnällde över sådant, men allt är tagna som exempel.

Idag har vi träffat Susan Pfeifer, Susan var Lovas läkare i Uppsala och har varit på Åland den senaste veckan. Hon ville träffa oss bara för att höra hur allt var, om det fanns frågor och sånt smått. Vi ägnade en timme åt prat om som rört Lovas sjukdomstid men inte egentliga frågor. Hon berättade att de pratar om Lova ännu på Bonken och att Lova var en flicka hon aldrig glömmer. Inte bara för sin sjukdom som var svår att få att svara på någon av alla de mediciner de försökte med, utan även för att Lova var en flicka som visade stort mod och var orädd för det mesta, och att hon var en mycket glad flicka och hon kom ännu ihåg hur Lova brukade smyga sig på sköterksorna och läkarna för att ropa " BUUU ". Lova har berört många också på Bonken.


Hon berättade också att de hade gett precis alla mediciner som de kunde ge samt att de hoppades även dom att strålningen skulle bota Lova. Idagsläget finns ingen annan bättre medicinering än den dom gav Lova. Och självklart kändes det hemskt att inte lyckats få bukt på Lovas cancer som endast 5 liknande fall i hela världen fanns beskrivna.
Vad befarar hennes syntumör är det 99% gott med att få bort dem, annat var det med hennes aggressiva tumör, s-PNET. Och det var ju den sistnämnda som tyvärr var den bakomliggande till allt trodde även Susan, precis som vi själva misstänkt. Syntumören ger inga nervsmärtor och kramper. Men det gör nog s-PNET tydligen.
Vi kommer även att göra ännu ett Uppsala besök för att träffa Lovas andra läkare Fredrik Hedborg, han ville gärna träffa oss, samt att det kommer att bli journalgenomgång och sådant. Fredrik han ju inte säga hej då heller innan Lova åkte hem för att dö. Ja det låter hemskt att skriva så, men det var ju så det var. Han gick ju på ledigt just före och såg bara att Lova mådde bra av strålningen. Resan blir någongång i höst troligtvis.


Sedan berätta Susan att hon har läst lite min blogg och tyckte den var bra skriven, och tyckte det var fint att se Lova på kort som frisk, för hon hade aldrig träffat Lova frisk, hon tyckte att hon Lova måste varit en helt ljuvlig tjej med sitt långa blonda hår. Det var så fint att höra men det sticker så hjärtat, vi saknar henne så.
Jag får helt enkelt förstå bara att andra uppskattar min blogg och om en person som Susan som är en högt uppsatt läkare tycker om den, då måste den väl vara bra. Bara jag som fastnar i mitt skrivande ibland, trampar runt på samma ställe, upprepar mig. Har svårt att förstå att andra finner något i den. Förövrigt så idag är det 1 år sedan Lova åkte in och ut på akuten, hit och dit. Hennes resa hade precis börjat. Hennes cancerdiagnos skulle komma till oss i samma rum som vi idag satt i med Susan. Men då, var det den
" snälla cancern ", inte den dödliga vi skulle få nys om. Och inte vilken sorts cancer utan bara orden " Vi har sett något vi tror är en tumör, vi har skickat bilderna till Uppsala och de vill att ni kommer dit om 2 dagar ". Ridå.

2 månader av sorg, saknad, längtan, minnen, tårar, och lite glädje. Sommaren har varit ljuvlig men ändock inte njutbar för våran del hur vi alla 3 än har försökt. Allt är konstant så uppenbart hur Lova saknas, hur fel det är det som hänt vår familj ( och andra familjer också ).
I augusti börjar skolorna, jag hade hellre köpt en ryggsäck åt Lova, pennor och penal och stolt följt henne till hennes allra första skoldag.
Istället åker jag till blombutiken, och köper lite gravpyssel att man kan pyssla om graven och göra fint vid den.
Det är ju det enda jag kan göra för Lova nu. Förutom det på bilderna nedan hade jag en annan blomma med så jag vi kunde ta hem den utblommade gerberan.

Jag stod bakom en turist på ett café i staden. Jag funderade på vad jag skulle välja för bakverk, och vad jag skulle dricka. Jag brukar inte titta ut folk men nu stod jag bakom en kvinna, med kort hår. Eftersom hon stod med ryggen till föll min blick på hennes hår, det såg inte ut som håret på en helt frisk människa. Håret var ulligt mammuthår som vuxit ut, och var kortkort och just kunnat börjat friseras lite smått. Kvinnan var brunbränd, hon såg ut att må bra. Hon log och hade sin man med sig.


Jag tror jag sett för mycket mammuthår och cancerpatienters hår, när jag började fundera på om kvinnan varit sjuk.
Det är inte som när man ser en skallig person och man kanske funderar. Då är det ju också antingen eller och idag rakar många män sig kala utan att vara sjuka bara för att, tja de tycker det är snyggt kanske. Men jag reagerade på en människa med hår. På hårets kvalité. Tunnt, yvigt, ulligt mammuthår som påminde om min mammas när hon fick sitt nya hår, som påminde om Lovas nya hår på 2-3 cm.
Nu säger jag inte att turisten absolut hade cancer, men håret, håret var så likt en som nyligen fått behandling med hår på utväxt. Sedan var det dags att betala och sätta sig och fika.

Har fortfarande inte hört av VooDoll vinnaren och inga uppgifter lämnade hon heller. Nu är det ju semestertider men ändå, man måste ju lämna någon kontaktuppgift som tävlande också så man kan nå vinnaren.
Jag ger vinnaren över inkommande helg på sig att höra av sig, annars drar vi en annan på måndag.
Så läser du Camilla det här, hör av dig nu, annars går lotten vidare.

I Uppsala på Bonken brukade Alvin med hjälp av en vuxen spela lite Wii Mario Kart. Ett bilspel. Han tyckte det var roligt att få köra bil. Nu har han idag då jag kom mig för att koppla in Wii hemma igen påminnt mig om Mario och ratten.
Eftersom han är så för bilar och motorer så beställde jag nu hem en ratt men inte Mario utan Madagaskar Kart istället då det var lite billigare med det spelet men ändå verkade roligt, för jag kollade ju upp det på Youtube före.
Förhoppningsvis kommer det redan på fredag. Och om det blir en regnig höst lär det bli en hel del karting tillsammans med Alvin.



Varje kväll pratar vi en stund om Lova, innan Alvin skall sova. Han vill gärna höra mer om vad Lova tyckte om att göra, även om han vet vad Lova tyckte om, så vill han höra berättas om det också igen och igen som en njutbar, påminnelse om det han haft med henne. Alvin lille vän, han sa ikväll, tänk om det skulle gå att få Lova tillbaka. Ja tänk, vad fint det skulle vara då. Alvin kan snart veckodagarna också.
Med lite hjälp rabblar han upp dom, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Vi får träna lite till så sitter dom snart. Han är som Lova, han vill lära sig, han är nyfiken på livet. Och ibland blir man rädd, tänk om något händer vår livsgnista, livälskare och enda jordebarn något. Vi har ju verkligen fått veta, hur livet kan vara grymt och skoningslöst. Även mot de minsta.


Hur en liten barnakropp går emot sig själv, och utan att ens forskarna ännu vet varför hos barn, börjar små celler dela sig hämningslöst i deras små annars oförstörda kroppar för att bli en tumör, en cancertumör. Och ni borde ju inte drabbas ännu en gång säger några, men själva är vi på vår vakt, av förståeliga skäl, av naturliga instinkter, vi har vakande ögon hela tiden, men försöker ändå vara avslappnade, men vi kommer aldrig att vara det som innan Lova insjukande, då vi var den familjen som många andra är som tänkte och tyckte synd om andra drabbade, nu är vi klokare, nu vet vi bättre, cancermonstret anfaller precis vem den vill, när den vill, hur den vill, och den frågar inte om en inbjudan. Vi lever i nuet, med sorgen som en daglig vän, och cancern som ett hatiskt fiende.

Jag borde en massa saker, alltid det där borde. Men när all ork är försvunnen, den mesta lusten att ta tag i saker är borta. När man försöker hitta orken att göra det man borde, men det är förgäves man letar.
Jag har skjutit upp en massa saker hemmavid, små ting som inte tar länge bara man väl börjar. Som att koppla in Wii vi hämtade ut från lagningen sist åskan dundrade på, koppla i kolla om de väl fick koll på den stationära datorn.
Men det finns ju ingen motivation.


Liksom jag borde storstäda, jag borde det och det och det samtidigt vill jag inte ens ha besök hem, för då måste jag städa och dona och vara trevlig och jag vill inte städa och vara trevlig. Jag vill vara ensam hemma, med min man och min son och vara tråkig. Osocial och tänka djupa tankar.
Jag känner mig pressad av mig själv att vara normal igen för att andra lever " vanliga liv " och imorgon har det bara gått 2 månader sedan Lova dog.
2 månader.
" OJ " säger någon, " har det gått så länge redan ". Ja tänk så " länge " har det redan gått, och många har redan hunnit glömma 22 maj 2010 som Lovas dödsdag, men inte Lova att hon dött. Markant skildnad att alltid minnas Lova är död för de flesta, och Lovas dödsdag för oss föräldrar och några nära anhöriga.
Egentligen är 2 månader ingenting om man inte har bekymmer eller sorg. Men för oss är 2 månader en del av vår livsvandring.
För oss kommer den 22.a varje månad att påminna oss extra mycket om Lova. Imorgon är det den 22 juli 2010.
Min och min mans 11 årsdag och 2 månader sedan Lova dog.

Så fin men sorglig  text jag lyssnade på när Lova hade någon vecka kvar i sitt 6.5 år gamla liv att leva.
Sätter in båda verisonerna då dom är unika på olika vis, då det är kvinna/man som sjunger.

Med Lovas grav och den invid är det inte bara 2 barn begravda. Det är hela 4 barn på rad, dock är de 2 andra så gamla gravar nu att den ena är ombedd att kontakta församlingen.
3 flickor, 1 pojke. Att jag inte sett det förut är för att de 2 andra stenarna är såpass gamla att texten nästans är nött, och knappt blommor växer där mer, men idag träffade jag den " lille döde pojkens " syster. Och hon berättade också vad som hade hänt honom och lite annat om de som förlorats.


Vet ni vad som var det mest speciella med den här historian? Systern till den " lille döde pojken " som berättade var Lovas favoritläkares mamma. Och den lille pojkens syster.
Världen är så liten, och på något vis fick gravplatsen en ännu större betydelse bara med det, att den lille pojken invid som visserligen hade varit en gammal farbor idag, är släkt till en Lova tyckte så mycket om och som hon alltid blev glad över att träffa, som också såg henne och inte bara patienten Lova.
Kalla det en slump, men det är en  o t r o l i g  slump faktiskt. Nästans häpnadsväckande hur valet föll sig så av plats.
Allt jag ville, var att förutom familjegraven, gärna ha andra barngravar nära intill och nu blev det ännu bättre.

Madelene vill berätta om sin son Love.




Min berättelse om Love


Jag vill dela med mig av vår historia, hur livet ibland inte alls blir som man planerat.


I juni 2008 föddes vår andra son, lille Love var världens finaste. Jag fick åka ner för observation (hade snittats) och ett par timmar senare kom min sambo med Love och en barnmorska. När jag fick honom i famnen säger barnmorskan direkt att det är ett speciellt barn vi fått. Att han kommer ge oss mycket glädje men också mycket sorg. Hon berättar att Love har vissa avvikelser i sitt utseende som de reagerat på, men de kan inte säga vad det beror på. Han hade bl.a. lågt sittande öron, liten snopp och ovanlig huvudform. Vi lämnade sedan av Love på NEO medan jag och sambon skulle vidare till BB. Minns hur förtvivlad jag var, hade ont och vad var det med min son??? Det var ju inte så här det skulle vara på BB.


Tester gjordes och efter 8 dagar kom resultatet på blodprovet som genetiker i Lund granskat. Vi satte oss i rummet med läkaren som berättade att det var värsta tänkbara besked de fått. Love hade en kromosomavvikelse som heter trisomi 13. Det innebär att barnet har en grav utvecklingsstörning och vanligtvis dör inom några veckor. Det var svårt att greppa, hur länge skulle vår son få leva? Och vad skulle han få för liv den tiden han levde?


Detta var ett tufft besked att hantera samtidigt som man skulle lära sig sondmatning, sondsättning, medicinering och annat för att kunna åka hem.



De första månaderna kretsade mycket kring döden. Men  jag upplevde att man hann aldrig riktigt sörja då det var fullt upp från första stund. Love skulle äta var 3e timme dygnet runt. Det tog 1 timme att sondmata, ofta kräktes han efter en stund och sen 1 ½ timme senare var det dags att börja mata igen. Det var mediciner, sjukgymnastik och mycket magont. Han sov dåligt så jag och sambon delade nätterna så man i alla fall sov några timmar. Denna tiden orkar jag knappt tänka tillbaka på.


Några månader gammal började Love krampa. En dag när jag gick med honom i vagnen hörde jag ett konstigt ljud och tittar ner i vagnen. Love krampade och hade då slutat andas och var helt blå. Då visste jag inte om han levde eller vad död. Ringde i panik efter sambon men innan han hann komma hade krampen släppt och Love börjat andas igen. När jag nu sitter och skriver funderar jag över varför jag inte ringde ambulans men hjärnan fungerade väl  helt enkelt inte. Idag medicineras han mot kramper men de kommer och går med jämna mellanrum ändå. Att se mitt barn krampa är något av det värsta jag upplevt. Men man har lärt sig att hantera det som så mycket annat.


Love är gravt handikappad, förstår inga ord och kan inte prata. Däremot kan han genom läten låta sin omgivning förstå vad han vill. Svårigheten är bara att lära sig tyda hans signaler. Love ser och hör mycket dåligt, istället lär han sig genom att känna på saker. Han har haft mycket ont i sin kropp och var mycket missnöjd sina första 18 månader. Idag mår han överlag bättre och är mer nöjd. Han har fått många hjälpmedel, bl.a. ståskal, hörapparat och ortoser. Han har full assistans och det är en stor förändring att vänja sig vid att ha assistenter i hemmet.


Det är många gånger tungt att se Love. Man jämför med hur han skulle haft det. Han och storebror skulle leka, springa runt och hoppa på studsmattan tillsammans. Jag tror aldrig vi kommer sluta jämföra, tänk om Love var frisk - då skulle han… tänk om…


Love fyllde 2 år den 26e juni. En dag vi aldrig trodde vi skulle få uppleva med honom. Jag är så otroligt tacksam över att han är så stark, vår älskade kämpe. Vi tar en dag i taget och försöker njuta av tiden med honom och hoppas få spendera fler födelsedagar tillsammans.


Tack för möjligheten att få gästblogga!

Kram Madelene



Du kan läsa mer om Love i Madelenes blogg.

Jag har fått äran att lotta ut en helårsprenumeration åt EN av mina läsare. För att vara med och tävla om det skall du gå in och göra testet som du hittar här.
Den tidning du blir i testet är den tidningen du kommer att vinna som prenumeration.
När du gjort testet så skriver du i en kommentar nedan vilken du blev.


Du får hemskt gärna länka denna tävling i din blogg samt på Facebook, att andra också kan tävla här hos mig.
Du kan tävla fram till den 2 augusti 2010. Sen drar jag en vinnare.
PS. Du behöver inte ha blogg denna gång för att vara med, men sprid som sagt gärna tävlingen via Facebook eller på andra vis.
Lycka till!

Lite sent men nu kommer vinnaren i Voodolltävlingen. Får be om ursäkt att jag glömt bort att dra denne.

Nu hoppas jag att vinnaren läser det här och kontaktar mig, för jag har ingen mail till henne.

Håll utkik mot kvällen för då dras vinnaren i Voodolltävlingen samt att en annan riktig kanontävling kommer att lottas ut. Fick ett jättefint erbjudande idag via mail och det tackar man inte nej till. Och den tävlingen passar precis alla.

Ingen regn kommer det, gräsmattan är torr och gul i princip. Också eken på vår gård börjar bli deprimerad ser man på bladen. Sol i all ära men naturen törstar efter vatten, så ett par dagar med regn nu hade inte skadat den.



Mitt förr inlägg verkar förstås olika av er som läser, men de flesta förstår att det jag syftar på som märks bra är BLOGLOVIN. Eftersom jag är medlem där, så kan folk klicka på att följa min blogg, det är där man ser när folk vill läsa och prenumerera, för att sluta när man inte uppdaterar, då tar de bort ens blogg från listan.
Att ni genuina läsare kommenterar eller inte, är inget måste. Det är bara det förstnämnda som syns så väl.
Jag gör exemplet nu att innan helgen hade jag 212 följare av bloggen men direkt jag pausade sjönk listan till 209 följare men då hade jag ganska många följare redan innan Lova ens blev sjuk. Det har alltså inget att göra med kommentarer hit eller dit, får man dom blir man glad, får man dom inte må så vara. Man ser ändå på susnet IP vilka som återkommer konstant.
Det är allstå Bloglovin som känns surt, det är där min tanke kommer in som jag skrev om i förra inlägget.
Och jag skrev också Bloglovin i inlägget.

Man märker att så fort man inte har något att blogga om, så droppar de oseriösa läsarna av på tex Bloglovin.
Det märks så tydligt att dessa ställer krav, de förväntar sig att man skall skriva, de lämnar en direkt om man inte skriver, skriver, skriver.
Vad är det dessa läsare förväntar sig? Varför ser de inte människan bakom bloggen, och inte bara droppar in för att hoppas på att få läsa något roligt att gotta sig åt ungefär?
Det känns så falskt på något vis, som om det man skrivit aldrig nått fram på riktigt, utan bara
" Aha ", för att sedan bara glömmas bort och gå vidare.



Jag har kännt enorm press på mig ibland, för att det oftast skall finnas något att läsa om här, men jag är en människa på riktigt, ingen som gör någon påhittad följetong som skall få folk att stanna kvar som om dom tittade på Lost, eller någon annan serie.
Vad är det egentligen för människor som förväntar sig att jag jämt skall skriva om mitt liv och allt efter Lova, dagligen, och gör jag inte det så då duger det inte att fortsätta läsa alls. Utan man försvinner för gott.
Ett bra bevis på att folk gottar sig mycket åt elände också är vad det är.
Kommer det någon snyfthistoria så flockas folk, backar man som skribent så skingras läsaren också istället för att tålmodigt vänta och se hur det framskrider.
Äh, jag vet inte vad jag vill med inlägget men det är samma sak med ordsspåket " I nöden prövas vännen ". Man ser lätt nu vilka som är äkta vänner och vilka som bara är de där som är på låtsas.

Med torkan ute kom också min bloggtorka. Jag har absolut ingenting att blogga om just nu, därför har det inte varit några inlägg igen nu.
Hoppas på att finna lite att skriva småningom. Någon gästbloggare i sorg kanske har lust att
" hoppa in " under tiden?
Hör av er isåfall till min mail [email protected]

Jag brukar inte lägga in bilder på andra människor hur som helst, men eftersom jag bara vill visa vilka 2 människor som fortsatt bry sig, höra av sig och så efter Lovas död, och som försökte hålla kontakten livad även under Lovas sjukdomstid, så gör jag det nu. I nöden prövas vännen, så sant så. Ni är de som verkligen stannat kvar, vi hoppas det förblir så.

Jag berättade tidigare hur illa jag brände mig förra veckan. Det ser helt enkelt för bedrövligt ut på bilden. Det kändes dock ej så bedrövligt som det ser ut. Nu är jag inte röd längre, jag fjällade inte ens, jag blev bara brun.
Dock så tänker jag personligen inte lyckas med konsten att åka ut på sjön baraxlad igen utan att tänkt på att smörja in mig.
Man tänker på barnen i första hand, där smörjs det in, används kepsar och solhattar och t-shirts osv, själv så har man inte alltid samma förstånd tyvärr.

 

Och så nedan, sådant här har jag inte använt på säkert 13 år så det är dags att föreviga det.

 

 

Nu har jag lyckas visa hur dum och pinsam jag kan vara ibland.

Jag bjuder på det, må gott läsare i värmen.

 

Har varit och ordnat på graven igen, vi har inte heller varit till stenhuggeriet ännu men det är inte så bråttom då graven är såpass ny ännu men efter sommaren skall vi nog ta oss en titt.
Jag hade med mig lila aster idag som vi planterade och silvergirland. Och 2 fresia jag satte i vasen tillsammans med de vita nejlikorna som hade klarat sig fint trots värmen. Plantaget blev riktigt fint.
Hade lite annat smått med också, men ingen kamera med idag men det får bli en annan gång.



Har varit in till stan idag, in hos en vän som har en nagelsalong så jag satt där nästans för länge och pratade bort en massa tid. Det var ju faktiskt ganska trevligt, man får koppla bort sig en stund, eller man försöker och ibland lyckas man bättre, ibland lyckas man sämre. Lättare är det där Lova tex inte befunnit sig, svårare är det på de ställen hon vistats med oss.

Jag tycker om vita nejlikor. Lova har fått sådana på sin grav idag. Ännu en gång så fel att sätta dom där än hemma på bordet.
Jag hade väntat så på att de skulle få in nejlikor igen och idag fanns det och en enda bukett med vita. Jag blev så glad. Nu återstår att se hur dom mår i värmen, men sist då det var svalare höll dom i nästans 2 veckor. Det är bra länge.


Jag har varit i en svackig period igen, då jag blir ledsen av alla fina minnen och att det inte finns någon fortsättning. Och jag blir ledsen av att tänka på att Lova skulle börjat i första klass om drygt en månad om hon fått leva.
Fy vad orättvist det är. Lilla fina Lova som kunde skriva alla stora bokstäver i alfabetet redan som 4 åring. Jag var så stolt över henne då, när jag tänker tillbaka på hur svårlärd jag själv var i hennes ålder. Vi visste att Lova var duktig och skulle fixat skolan bra då hon var så framåt och läraktig och nyfiken redan så tidigt.
Lova älskade att lära sig. Och hon lärde sig snabbt. Att spela Maja med spekort var ingen svårighet för henne vid 6 årsålder, att veta ruter, klöver, spader och äss och allt. Många barn spelar " Finns i sjön " men inte Lova, hon ville spela " vuxenspel ". Vårat fina lilla hjärta.

Värmen fortsätter hålla i sig även idag. Jag funderar på att laga en pastasallad idag, det är såpass varmt ute nu att man inte just vill äta varm lagad mat utan vill äta lite lättare sommarmat. Och pastasallad är egentligen gott 365 dagar om året. Iallafall tycker jag om det.
Nu börjar många människors tålamod med värmen testas, det är nu det börjar gnällas igen. Det är för varmt.
Visst är det varmt, nätterna är lite jobbiga, men annars är det inte länge det varar.


Och sedan blir det kallare och då blir det gnäll över det igen. Gratis värme liksom, det är väl inte att gnälla på när många av er ändå reser till Thailand och glassar i sol och glassdrinkar. I vintras var det ju sedan ett faslig tjolahetti om att det blev mycket snö och kallt och visst, det kom 
m y c k e t  snö. Av personliga skäl så kunde vi inte njuta av den vargavinter som var, i den mån vi hade önskat och velat. Lova var mycket dålig redan under vintern med kramper och gångsvårigheter. Dessutom frös hon lättare än andra barn. Lova skulle dock ha älskat denna sommar, en riktig Lovasommar.


Dom det är synd om nu på riktigt är de sjuka, och de gamla som dör i värmen, det är väl ett av de mer negativa med värmeböljan, men annars för oss fullt friska så borde det finnas bättre saker att störa sig på än lite gratis solsken, snart är det november och ni drömmer om resor till solen igen. Bra minne, men kort heter det visst.

Vi var ute med Lovas gudföräldrar på sjön igår och tog iland på  en av våra favoritholmar. Där hade vi en helskön dag. Det var svårt och få till några fina bilder därifrån, alltid var det någon rygg emot eller någon böjde sig eller ja, ni vet sådana där hopplösa kort man ofta lyckas få till. Men skönt hade vi och det är jätteskönt ute på de Åländska sjöarna och den Åländska skärgården är också otroligt fin och det är ju i princip alltid någon holme runt om.
Men sen börjar ju våran " nationalsång " med " Landet med tusende öar och skär " och det är verkligen passande på Åland.

 

 

Vi har en ordentlig sommar nu, det är varmt, det är skönt. Det är en sommar Lova hade älskat, hon älskade sommaren, men hon älskade också hösten med äppelplockning, svampar och alla färgglada löv, liksom den första nysnön i november som bara försvinner och kommer först efter jul.
Hon älskade våren med tusslilago och blåsippa.
Lova älskade livet. Hon levde sitt liv här och nu.
På slutet hade hon bara sina tankar, när hon inte kunde prata längre, men hon tänkte nog mycket. Vi undrar bara på vad.

Sandra vill berätta om sorgen efter sin bror.


Jesper.



Det var i februari 2008. Hade nyligen träffat en kille som jag var jättekär i. Den fredagen skulle
hans lillebror komma till oss och vara med oss en helg. Tyckte att det skulle bli så mysigt.
Jag åkte ner för att möta hans lillebror vid tåget vid 3 tiden, det jag inte visste var att det
var någon som fattades då. Jag kände mig bara så fruktansvärt glad den dagen.


Jag gick till min praktik då, skulle ta studenten samma år. Jobbade som kock på en
restaurang. Messade lite med min kille som jag var tillsammans med då och var glad
hela tiden, ville bara hem. Det var fredag, YES! äntligen helg. Jag och en av
kockarna gick ner för att äta mat vid 5 tiden för att vi skulle fortsätta till klockan
10. Då kommer en chefen ner och säger att min morbror ska hämta mig. Visste inte
varför. Jag trodde jag hade gjort något. Blev nervös. Jag gick och klädde på mig
och gick ut för att vänta. Tror jag väntade i 3 minuter men det kändes som
evigheter. jag vet att jag försökte ringa både mamma och pappa men fick inget svar.

Jag var den enda som inte visste nånting....


Efter dom där långa tre minuterna så kom min morbror och hans flickvän och hans
flickvän gick ut till bilen för att sätta sig brevid mig i bak. Hon tog min hand och min
morbror körde iväg då han säger  " Sandra, det har hänt en sak " Jag frågade vad och
var helt förskräckt. Han svarade med en ledsen röst " Din bror Jesper har tagit livet av sig "


Jag var helt galen, jag skrek, jag sparkade och skrek mera, hans tjej höll hårt i mig.
Jag trodde jag själv skulle dö. Jag trodde fan inte det var sant. Det fick inte vara sant,
Min bror kunde väl inte göra nått sånt. Hur, varför ? Massa frågor snurrade i mitt huvud men
jag vågade inte fråga. Tids nog kom vi hem till min morbror. Jag bor ensam i Västerås utan
min familj. Hade bara min morbror där. Jag var den enda som inte visste om det här, det hade
hänt före 12 på dagen då min pappa hittade honom. Och där har jag gått flera timmar och vart
överlycklig, visste inte nånting!! Känner mig så dum, chefen visste det när han kom ner och
sa att min morbror skulle hämta mig. Men han var tyst. Kände mig så tom.



När chocken hade släppt så började samtalen rulla in från mina föräldrar. Pappa gick inte att
prata med, han var så förstörd, han såg sin egen son ligga där. Han låg på golvet och såg
när ambulansen hämtade Jesper. Det var präster, poliser och ambulansmän där.


Dagen efter kom min familj från Jönköping till Västerås och min andra familj på pappas sida
och vi bara grät. Jag var så arg på honom. Hur kunde han göra så här? Han var 16 år och
hade allt, Nyss tagit traktorkortet, hade ett eget band, Jättebra betyg i skolan , Kompisar,
en familj som brydde sig. Hur kunde han? Han som aldrig var ledsen. Kan än idag inte
förstå det som hände. Vill inte förstå. Men nånstans så har jag klarat mig igenom dom här
2,5 åren. Trodde inte det gick. Men jag står på fötterna idag. Jag tog studenten, kämpade
för mina betyg. Började jobba direkt efter, även med min depression och min panikångest som
jag haft sen jag var 14. Idag har jag flyttat till en lägenhet där jag trivs, har börjat utbilda
mig till undersköterska och jobbar samtidigt. Har nyss blivit lämnad av min sambo, jag kämpar!


Alla som lever i sorg, vilken sorg det än är , så kan man aldrig jämföra. Men vi är alla kämpar som
klarar dag för dag och sätter den ena foten efter den andra för att komma framåt!

/Sandra.

Igår lyckades jag få till världens solbränna som idag faktiskt är mer brunröd än röd. Idag lyckades jag igen.
Jag var till kyrkogården och tände ljus hos Lova och brände mig sedan på locket till ljuset då jag började fixa med annat. I misstag så klart. Fort gick det, ont så in i norden tog det så jag råkade till och med säga " aj som fan " fast sedan skämdes jag, svär på kyrkogården sådär och jag som annars ogillar svordomar och försöker hålla tungan rätt i mun nu förtiden. Fast fan kanske inte är så förskräckligt iallafall av alla kraftord som finns.
Men efter ni sett bilden så förstår ni att det tog ont. Nu är det dock mindre rött men det syns bra.
Jag satte dit två nya blombuketter också, nu är det så varmt ute och allt torkar nästans bort så.
Och så har jag igen kommit in i en sakna - Lova - riktigt , riktigt - mycket fas. Saknar henne fruktansvärt mycket.

Jag har varit ute på sjön idag. Jag brände mina axlar. Det var inget vidare men sjötrippen var väldigt nice.
Nu kan jag nämna att det här ser hundra gånger värre ut på bild än det känns och gör på riktigt, iallafall i mina ögon.
Vågar nog inte visa upp brännan här för folk kommer att bli förskräckta men tänk er en kräfta så är ni ganska nära vad jag påminner om.
Men som sagt, det var skönt att åka båt, ganska trevligt på holmen vi besökte men Lova fattades, hon brukade älska den holmen och bada där, plocka stenar, ha med lite god fika. Nu var det bara vi 3 som var där tillsammans, sen om Lova fanns med på något annat vis, det kan ingen veta men det hade varit fint. I hjärtat är hon ju alltid med såklart.

Fata berättar om sin vän Nina.

 

Nina.

 

Att syn på livet och tron kan förändras så snabbt trodde inte jag. Inte förrän hösten 2000. Allt kom bara så plötsligt, så fort.Nina, flickan med ljusa lockar och de finaste klänningar, alltid med leendet på läpparna.. det är så jag kommer att minnas henne. Inte den Nina som bara ligger i sängen och är trött och ledsen.

 

Sommaren 2000 skulle vi två åka till Kroatien till hennes farbror och bo där över sommaren, äta glass och bada. Men den elaka sjukdomen förstörde allting.Våren 2000 började allting. Nina, den glada flickans, leende från läpparna  var mindre och mindre för varje dag som gick. Hon klagade ofta på att hon har huvudvärk och mår illa. Ingen förstod riktigt vad det kan bero på. Hon rasade i vikt och var blek som en trasa, och orken försvann, sakta med säkert. De vuxna började oroa sig medan vi små tyckte det var tråkigt att hon ej orkade springa och leka med oss.

 

En solig dag åkte Nina med sina föräldrar till stan för att besöka läkaren som skulle undersöka henne och ge henne lite söta mediciner för att hon skulle bli frisk till sommarlovet. Men det blev inte alls så.Det var den soliga och varma dagen som skulle kunna blivit en trevlig dag som min bästa vän Nina fick det elaka beskedet. Beskedet som varken hon eller jag i början  fårstod riktigt. Cancer? Vadå, vad är det för något? Ninas mamma grät varje dag. Hennes pappa gömde tårarna men man såg hur ledsen han också var. Det var tvungna att berätta för Nina. Men hur? Hur ska de kunna förklara för en liten flicka att hon var döende?

 

Morgonen när hon kom till mig och sa "jag är döende" rasade alla mina barndrömmar. Jag dog för ett ögonblick. vadå döende? Jag förstår inte? Det kan inte vara sant? Ett barn ska inte dö. Ett barn ska leva livet, springa, leka, äta glass och bada. Inte dö. Det var tankarna som for i huvudet på mig men jag fick inte fram ett enda ord. Det enda som kom fram var tårar. Jag ville inte. Jag ville inte förlora henne. Inte henne, henne min bästa vän.

 

Vi pratade i timmar, pratade om allt och inget. Hon berättade även att det finns en liten chans att hon ska överleva. Men då krävdes det massor med pengar för att hon skulle åka till Tyskland och opereras. Men det var förmycket pengar och det hade hennes familj inte råd med så det såg hon inte alls som ett hopp. Men det gjorde jag. Vi skapade en grupp i skolan och samlade pengar i byn för att hjälpa Nina. Folk bidrog med så mycket som de hade möjlighet med och vi var väldigt tacksamma. Sommaren gick och Nina mådde sämre och sämre. Kroatien åkte vi aldrig till och det blev inte alls mycket glass och bad. Men det var det minst viktiga. Det viktigaste var att Nina skulle bli frisk igen.

 

Hösten kom och sommarlovet var över. I skolan samlades både elever och lärare för att åka till grannbyn och tigga pengar till Ninas operation. Vi samlade ihop massor. Vår lärare som älskade Nina gav alla pengar till mig så att jag kunde springa hem till Nina och överraska henne. Det var precis vad jag gjorde. Jag sprang. Jag sprang det fortaste jag kan. För att inte komma försent. När jag kom till deras hus sprang jag raka vägen till Ninas rum. Dörren var öppen. Men Nina låg inte i sängen. Jag sprang till vardagsrummet och ropade "Nina, jag har en trevlig överraskning" men lycka i rösten. Men lyckan upphörde när jag såg Ninas mamma och pappa sitta i soffan, hålla varandra i handen och gråta.Jag kom försent. Nina var borta. För alltid!

 

År och år har gått sedan fina Nina lämnade mig fysiskt men hon lever fortfarande i mitt hjärta och jag kommer alltid att minnas henne som den Nina, flickan med ljusa lockar och de finaste klänningar, alltid med leendet på läpparna..

 

Fatas blogg kan du besöka här.

Jessica vill berätta om sin sorg efter Mats, hennes morbror.



Morbror Mats

Idag är det ett halvår sedan min morbror valde att lämna vår jord. Klockan var kvart i tio på förmiddagen, när telefonen ringde.  Det var min pappa och jag minns vartenda ord han sa.

-  Det har hänt något som inte är så roligt. Mats har tagit livet av sig.

 

Allt blev lite suddigt och jag vinglade nästan till, höggravid som jag var. Sa till min sambo, som var på väg till stan, att ” Mats är död. Mats är död. Kör inte iväg" .  Började gråta, skrika nästan. Det måste ju vara ett skämt? Han kanske försökte ta livet av sig, inte hade han väl lyckats? Ja, så måste det ju vara.Åkte hem till mina föräldrar, Mamma var helt förtvivlad och bara grät och skrek om vartannat. Jag fattade fortfarande inte att han verkligen var borta.

 

 

Den dagen har etsat sig fast i mitt minne, jag kan fortfarande höra pappas röst när han ringde och jag kan fortfarande känna den där förtvivlade känslan som gör ont i hela kroppen. Att han verkligen tog livet av sig. Hur kan man göra det? Hur kan man välja att avsluta sitt liv när man är gift och lever för sitt barn? Lite ekonomiska problem visste vi ju att han hade, men det var inte så illa. Det hade varit lätt att lösa om han bara bett om hjälp.Det är en svår sorg att hantera.

 

 

Man är ju såklart ledsen och förtvivlad, men även arg. Så fruktansvärt arg. Varför sa han ingenting? Vi står varandra nära i släkten och hade han sagt något hade han fått hjälp. Visste han inte att vi fanns där? Så dåligt han måste gjort när han gjorde det. Att han verkligen vågade, att han tog steget ut. Tänk att ta ett sådant beslut och att dessutom genomföra det. Förstod han inte hur många som höll av honom? Kyrkan var smockfull på begravningen. Tänkte han inte på sin familj? Dom som älskar honom så.

 

 

Min morbror var den som alltid var glad. Som alltid hittade på massa tokiga upptåg och som hördes högt på alla kalas. Han busade alltid med barnen, så även med mig och brorsan när vi var små. Han skojade alltid, kramades gärna och frågade alltid hur alla mådde. Han sa alltid: ” De löser sig! Det löser vi ” och ” Vi ses imörra! ” på bredaste skånska. Jag kan fortfarande höra hans röst. Jag kan fortfarande höra hans skratt. Jag kan fortfarande se honom framför mig, skrattandes och lite så där halv röd-brun solbränd i ansiktet.

 

 

Däremot så kan jag fortfarande inte förstå att det är sant. Att han verkligen är borta. Det känns som att han när som helst ska komma gåendes. På alla kalas tror jag fortfarande att han ska sitta där. Det slår mig emellanåt, som en blixt från klar himmel: Shit, Mats är död. Han är verkligen död.
Det gör lika ont i hjärtat varje gång. Det hugger liksom till långt där inne och en känsla av panik nästan sprider sig i kroppen. Att han verkligen gjorde det! Att han verkligen tog det steget. Det är svårt att förstå och det är svårt att acceptera.Tiden läker alla sår sägs det ja. Men jag vet inte. Jag tycker det blir jobbigare och jobbigare. Det är sommar nu och på sommaren brukade vi ofta ses och grilla, åka och bada eller åka iväg någonstans. Det känns verkligen att någon fattas, att en plats är tom, att många saknar en underbar människa, att ett barn saknar sin Pappa, att tre syskon saknar en bror, att vi ” ungar ” saknar vår morbror och att en fru saknar sin man.

 

 

Det är ingen som gör bomben i vattnet längre när vi badar. Det är ingen som springer och jagar barnen längre när dom leker. Det är ingen som skrattar så där högt som bara han kunde. Han fattas oss alla och vi saknar honom så det gör ont i hjärtat. Livet kan förändras så fort, på en sekund kan allt ändras. Ta vara på varandra, varenda sekund och vartenda ögonblick. Imorgon kan det vara försent.

Jag och Alvin besökte stranden idag. Vi kom dit strax innan 11 och det var massor av folk då vi begav oss hem drygt 1.5 timme senare.
Nabben är ju en riktigt långgrund strand där allt möjligt folk samlas men majoritet är nog barnfamiljer. Det som dock äcklar mig är alla fimpar som ligger runt på stranden.
En mamma stod tex och rökte i vattenbrynet där barnen lekte och askade där hon stod också i vattnet alltså. Liksom okej det är hav utåt men det är ju bara å onödigt, ofräscht liksom där precis där alla leker.


Kort efter så kommer någon annan turist och kastar en fimp rakt ut i sanden bara med typ 5 andra familjer runtom.
Undra på att samhället vill förbjuda rökning mer och mer runtom på uteserveringar och snart även på andra platser.
Man kan ju faktiskt fimpa den i en burk eller något och inte bara kasta iväg, de flesta har ju någon flaska med sig som de säkert kan fimpa i då de druckit ur, eller kasta i någon roskis i närheten men äsch varför bry sig, det är ju bara en fimp.
Jag vill inte ha folks äckliga fimpar mellan tårna iallafall. Fast man finner ju tyvärr det mesta på en strand. Inte bara fimpar.
Jag misstänker att det är många som reagerar nu, " men vaddå det är ju bara en liten fimp ", " hon är väl en sådan där rökmotståndare ", okej ja, ibland är jag faktiskt det.  I b l a n d !

För tillfället är Lovas fina sommarfoto på tredje plats i tävlingen. Nu hoppas jag på att hålla mig där, men gärna ännu bättre.
Tack vare er läsare och många andra vänner så har jag lyckas ta mig dit, månne ni också lyckas hålla mig kvar?
Jag är glad över att fotot hittills gått så bra, på så kort tid. Men det är ett tag till 20.8 ännu.
För att rösta, klicka på bilden nedan. Den finns också i menyn till höger. Tack igen, jättejättemycket Tack.


EDIT: Alltså, det är av de 10 bästa röstade som en jury drar 3 vinnare. Jag hoppas ju på att få en plats där av de 3 även om det känns hårt. Jättehårt.

 

 

 

Idag har det gått en hel månad sedan vi begravde Lova, sedan vi tog avsked ( tillsvidare för oss ) i kyrkan.
1 hel månad under jord redan. För andra har sommaren 2010 kantats av sol, bad, uflykter och släktträffar, semester och allt möjligt mer trevligt än vad det här är.
Som det skall vara egentligen med andra ord. Vi har mestadels mellan våra försök att leva normalt, besökt kyrkogården alla dagar. med ljus, blommor, och lite såpbubbelblås. Ibland har vi växlat ord med någon äldre person som besöker sina släktingars eller föräldrars gravar, så där som det egentligen skall vara om naturen går rätt väg.
De man möter får svårt att finna orden men uppträder alltid mot oss med stor respekt. Och ingen vill förstå det ofattbara som hände. I fel ordning.

Lovas rosa/rosenmönstade kista med namnlappen på. Jag som trodde jag skulle slippa se en sådan på länge när jag såg mammas gången före. Och jag trodde aldrig jag skulle se mitt barns namn där.

Nu har Sture flyttat in. Vi hämtade honom idag. Han har hunnit utforska jordgubbslandet samt hemmet inne och för tillfället sover han gott i sovrummet.

Jag har fortfarande min envisa hosta kvar. Vi var ju förkylda hela familjen tidigare men jag får alltid en långdragen hosta efteråt. Nu när det är varmt till så blir det ännu värre.
Men jag skall inte gnälla över smått. Jag är glad åt alla röster som kommer in nu på Lovas sommarfoto.
Jag har inte så mycket egentligen att blogga om, jag har inte heller skrivit i den " låsta bloggen ". Vi lunkar på en stilla lunk. Grannarnas barnbarn är här, Lova & Alvins fyrmänningar osv. Deras yngsta flicka Amanda var ju bästis med Lova. Flickorna var jämngamla också.


Nu finns ju inte Lova men Amanda och Alvin leker bra ihop och jag tror att Alvin ser lite Lova i henne. Dom kommer bra överens och leker i timmar. Alvin försökte ju alltid hänga med då Lova fanns men då hade ju inte flickorna tid med någon efterhängsen lillebror. Men Alvin är bra på att leka. Han är van att leka i ett tempo som Lova höll. Och Amanda känner han fast de inte ses så många gånger per år.
För oss föräldrar är det tyngre, att se deras flicka, men inte vår. Tjejerna som hängde ihop som de satt fast med lim.

 

Lova fattas många.

Catarina vill dela med sig om sin saknad efter sin mormor.

Ja, jag är lite tjatig nu men jag är glad för att det går bra för en gångs skull.
Det blir spännande att se hur mina läsare orkar kämpa och rösta vidare på den fina bilden utav Lova nu. Det är långt kvar innan vinnaren dras den 20.8. Men vet ni. Ni har lyckas dra mig in på första sidan. På topplistan.Och bara det måste ju också sporra er att se den komma framåt.


Fortsätt rösta, gör mig stolt över bilden. Jag har tittat runt på många bilder där. Många är fina men många är också sådana som egentligen inte " berättar " någonting alls.
Bild ett som nu leder kunde varit jättefin, men vilken gräsligt ful bakgrund det råkade bli där. Ett hus, och en husknut. Bara mitt eget tyckande nu liksom.
För något år sedan var fotografering ett av mina intressen. Dock fotar jag inte så mycket längre. Men det vore en ära att hamna bland de bästa ändå.


Lovas sommarfoto kan du rösta på 1 gång om dagen, bara det gått 24 timmar sedan sista rösten så rösta som sagt gärna varje dag. Nu när det ändå gått uppåt för oss så har jag också lagt in den i menyn till höger, man kan direktklicka på den så kommer man alltid till röstningen.
Och jag lär nog sätta in en påminnelse ändå ibland, jag tänker vara en riktig tjatmoster för en gångs skull, med all rätt.
( Och stolthet över bilden ).

Vi var på cirkus Maximum igår. Alvin tyckte det var helt okej. Det var dock stekande hett därinne i tältet. Vi hade passligt nog kommit rätt minut för vi fick plats bredvid barnens kusiner som råkade infinna sig där.
Dock blev det inte foton för ifjol sa dom till alla som ville fota. Jag såg nog visserligen kameror men jag hade ingen med mig.



Tack också till alla som röstat på Lovas sommarfoto. Ville påminna att man kan rösta 1 gång om dagen bara det gått ett dygn mellan röstningarna så rösta gärna fler gånger. Inte tror jag man vinner, vi ligger långt ifrån ettan då vi la ut oss så sent. Men man kan rösta hela juli och augusti. Sedan vinner de 3 bästa en kamera av olika modell.
Här är länken igen till fotot. Tack igen.


Lovas sommarfoto.

Idag gästbloggar Helena om sorg hos mig.



När världen rasar.


Jag träffade min man i unga år. För en livstid sen, känns det som.
Vi var så där kära som man är när man är tonåring. Härligt!
Låter som att jag är lastgammal nu men det är jag inte. Jag är i den åldern där man har små barn, eller lite större kanske.
Mitt i det vuxna livet tror jag man kan säga.
Vi har fyllt 30 men inte 40.
Jag gick i gymnasiet och var mer kär än någonsin. Han med, som tur var.
Vi flyttade ihop i en liten lägenhet efter bara några månader och olyckskorparna kraxade. Inga jobb har de men bo själva ska de...
Ja det var viktigt för oss att visa hur stark vår kärlek var och visa att vi klarade oss själva.
Vi klarade oss bra och vi bestämde oss för att vi ville försöka få barn.
Planerade så att bebisen skulle komma lagom efter att jag slutat skolan för det var viktigt att gå färdigt den.

Tala om lycka när vi förstod att vi var gravida!
Det var som ett rus!


Återigen kraxade korparna. Så unga, så omogna, det klarar de aldrig.
Vi kämpade mot åsikter och kommentarer hela vägen, men vi gjorde det tillsammans och vi hade stöd av våra familjer.
Man är ganska naiv när man är tonåring. Man tror att det alltid går väl. Nästan i alla fall.
Jag var ändå väldigt orolig inför det första ultraljudet. Tänk om något var fel?
Men allt var så fint och bebisen mådde toppenbra.
Alla prover och undesökningar var bra under hela graviditeten.


Studenten klarades av. Trött var jag, men lycklig! Nu var skoleländet över och snart skulle vi bli föräldrar och bara ha det bra.
Förlossningen startade ungefär två veckor efter studenten.
Det var drygt och gjorde förbaskat ont.
Inte blev det bättre av att man återigen fick fördomar överösta över sej  inne på förlossningen.
Till slut kom hon i alla fall.
Vår underbart fina flicka.
Normalstor, normallång och född i normal tid.


Hon andades inte riktigt bra, så de fick ta henne till ett rum intill för att suga lite och så.
Sköterskorna kom in med henne till oss flera gånger för att vi skulle se hur fin hon var.
Det var jag ju tacksam för men tyckte de kunde skynda sej att göra henne i ordning och ge henne tillbaka till oss i stället.
Efter flera turer där på sjukhuset beslutades det att hon skulle skickas i ambulans till Lund.
Ung och oerfaren som man var så litade vi ju på sjukvården.
De sa att det fanns bättre kunskaper och utrustning för vår dotters behov där.
Att läget inte var akut så jag kunde stanna och vila och mannen kunde åka hem och fräscha till sej efter 1½ dygn på förlossningen.


Där i det där rummet på förlossningen rasade vår värld senare samman.
I en dimma av sömn och förvirring fick jag ensam ta emot beskedet att vår dotter inte klarat sej. Att hon faktiskt var död.
Hur kunde hon vara död? Hon skulle ju må bra väl? De skulle väl hjälpa henne?
Livet stannade och blev som ett töcken av förvirring. Var det verkligt?
Så småningom kom mannen tillbaka och personalen fick ge honom beskedet.  
Han blev ju naturligtvis lika förtvivlad som jag.


Istället för att få tillbaka vår lilla tös fick vi nu åka till Lund för att ta farväl av henne.
Tungt var det.
Och förvirrat.
De la henne i min famn och lämnade oss tre ensamma.
Först fick jag panik.
Jag hade en död människa i min famn, men insåg snabbt att det var vår fina lilla människa som låg där.
Med ett underbart sött ansikte och fina små fingrar.


Jag kan nu bara återge hur livet blev för mej själv för mer fanns det inte plats för i mej just då.
Jag vet att min man kämpade på med sin sorg och med vardagen medan jag föll handlöst ner i en avgrund.
Jag var i chock sas det.
Fick inte lämnas ensam för att jag glömde äta, sova och allt annat.
Jag grät inte, men jag gjorde heller inget annat. Jag var ett skal fyllt av sorg.


Jag skulle juvara hemma och vara föräldraledig.
Promenera med barnvagnen och höra min lilla dotter jollra.
Se hur hon växte och se vem hon liknade.
Min framtid försvann....


Det skulle beslutas om begravning och gravplats.
Ja vad vet man om sådant när man är 19 år?
Betämde att vi ville ha ljusrosa nejlikor på kistan.
Det blev så fint!


Så småningom hittade väl världen tillbaka till mej.
Detta var för 17 år sen och då sjukskrevs man inte för att ens barn dog.
Så efter de 29 dagar med föräldrarpenning som alla får så var det dags att vandra till arbetsförmedlingen.
En människa fylld av sorg i en total chock som ska söka jobb grundat på sin alldeles färska gymnasieutbildning...
Som tur var hamnade jag hos förstående människor.


Återigen så kommenterar folk så märkligt...
-Ni är så unga, ni kan skaffa fler.
JAHA?! VI VILL HA JUST DETTA BARNET!


-Missfall är så vanligt, det är inte så mycket att sörja.
HMM VÅR BEBIS VAR EN BEBIS! INGET MISSFALL. 
Det är hemskt med missfall också men det här var vår färdiga fina bebis som faktiskt skulle leva!


I all denna sorg och bedrövelse så måste man glädjas av att vi hade varandra.
En stark och sann kärlek mellan två som egentligen var alldeles för unga för allt det här.
Som hade det mesta emot sej...
Omgivna av våra familjer och våra nära så klarade vi det här.


Sorgen efter vår förstfödda har satt djupa spår.
Varje månadsdag pyntade vi vid graven.
Alltid med rosa nejlikor.
Vid påsk var det ett pyttelitet påskris, vid midsommar en krans osv.
Med tiden har de här pyntningarna och sådant sakta tunnats ut, eftersom sorgen så småningom ändrar karaktär.
Men tanken på vår lilla flicka finns alltid.


Vårlilla tös har fått syskon.
Flera stycken.
Vägen dit har varit präglad av sorgen efter henne. Men å vad vi är glada att vi har de!


Vad jag vill säga med detta är att sorgen efter ett nyfött barn som dör är stor.
För mej är den enorm.
Det var ju inte bara barnet som dog utan hela min framtid ändrade ju form.
Den har präglat hela mitt liv.
Den gör sej påmind ofta. Kanske inte varje dag längre, men i många många situationer.


Men man kommer igenom den, lägger den nte bakom sej men lite längre in.
Inne i sitt hjärta och i sin själ.
Man väljer att berätta om den för de man tror förstår.
De som inte blir alltför rädda och de man tror man slipper de där eleka kommentarerna ifrån.


Nu är sorgen både en tillgång i form av livsvisdom, som jag egentligen helst varit utan och
en börda som jag får bära med mej.
Sorgen gör ju att man kanske tar beslut angående olika saker på ett annat sätt än om man inte hade det här bagaget.
Att man gläds över det man har istället för att gapa efter mer.


Vill avsluta med att nämna att uttrycket " fånga dagen " inte är helt fel.

Jag bloggar mycket för min egen skull, men också för att andra skall få en inblick i hur livet kan förändras över en natt.
Nu hoppas jag ni vill hjälpa mig med en sak.
Lägg er röst på Lovas bild. Ni kan rösta en gång om dagen. Det är så enkelt, gratis och bara ett klick är allt som behövs.

Många är de som fortsatt skicka trevliga, fina kommentarer, frågat om de får läsa min nya, låsta blogg. Faktum är att jag skriver ingenting egentligen alls där. Jag har liksom kommit av mig totalt med skrivandet efter det här sista som varit.
Där i den andra bloggen finns alltså ingenting mer att läsa än det som finns här. Dagarna är väl som de varit, man andas och kämpar på. Mer än så kan vi inte göra, mer än så finns inte att skriva.


Jag ids inte blogga om små banala saker ändå känns det som, som att vi alla varit förkylda och att jag fått en sjutusans hosta när det finns dom som har det värre och kanske nu sitter på Bonken i Uppsala där vi suttit så många gånger med Lova. Jag kommer ingen vart med mitt bloggande, jag tappade lusten av just det där sista som varit om mitt sätt att blogga och sörja på, kanske för att just den människan som kommenterade så illa dessutom påstod sig vara en Änglamamma. Jag kan inte ens tycka synd om henne fast man kanske borde. Men det var dumt av henne att komma med sådana ogrundade anklagelser om att " tävla i sorg "  i min privata blogg om min egen sorg det kommer jag inte ifrån.


Alltså inte ens en " vanlig " läsare var det. Nej nu skall jag inte haka upp mig mer på det där. Det är inte värt det. Jag kommer framåt ett steg, två tillbaka, ett framåt igen och så kommer någon främling och försöker stanna mig på vägen. Nej, någon måtta får det vara. Min mamma sa ibland då jag hakade upp mig på saker, " Det är bara att skita i sånt där onödigt, dom vet ändå inte själva vad dom håller på med ". Och det ligger nog lite sanning i det. Dom förstår nog inte sitt eget eller andras bästa alla gånger.
Och som sagt, min låsta blogg där står inte så mycket att det intresserar, jag skriver knappt där. Jag skriver knappt här.