Dolce Bambini

Idag var det eventuell näst sista MVC besöket. Möjligtvis också det sista, allt hänger nu på vad sjukhuset säger på tisdag. Även om magen verkar sjunka, så växer den ändå. Den planade kurvan har tagit ett skutt och är uppe i 37 cm i SF måttet nu. I vecka 40 med Alvin mätte jag 36 cm så jag är större nu runt vecka 37 än jag var med honom. Med Lova i vecka 39 mätte jag 38 i SFmått.


Nu kanske jag skall buga mig att jag "slipper" gå full tid för det är ju inte direkt smidigt med en jättemage, även om det är fint nog. Känns som man snart vuxit färdigt med magen.
Ändå var Alvin också ganska stor, nästans 4 kg jämt, som jag förut nämnt trots att jag var lite mindre då (eller jag tyckte ju jag var stor). Och Lova i sin tur var ju helt vanlig liten krabat med sina 3320 gram.
Även BM på MVC sa att det är nog bara magen och du nu. För stor är du. Att man kan undra hur den lyckas gömma sig så då du är så liten. Och det är ju sant, jag brukar själv undra hur man kunnat få fram såpass stora barn, som normalstora kvinnor klämmer ur sig. "Normalstora" menar jag att jag är inte ju inte direkt normal lång för att vara vuxen, 1.52 cm kort och att de på typ 1.70 föder ju lika stora knoddar som jag lyckas frambringa.


Annars var allt i vanlig ordning bra. Skönt det. Och sista blodprovet har tagits också. Om allt lunkar på som det gör nu kanske jag hinner dit till MVC den 13 april, men allt beror förståss på sjukhuset nu, om de "tar över" mig helt eller tycker jag skall gå till MVC en gång till. Ja... 3 veckor kvar att vänta, kanske mindre. Och på tisdag vet jag. Spännande att få komma och få beskedet levererat av läkaren.

Grattis mamma, idag skulle du ha fyllt år. Istället får jag önska och hoppas att du är tillsammans med min pappa, min älskade dotter och min storebror och de övriga jag mist på något fint ställe där "någonstans" och att ni har det bra.

Mitt i mitt diskande kom Alvin springades och undrade var hans trasa och sprayflaska med såpa i fanns. De senaste dagarna har han varit mycket för att torka både synliga och osynliga fläckar i hemmet. Leksaker torkas, skåpdörrar torkas, ja allt som nu kan tänkas behövas torkas i en 4 årings värld kan få sig en avtorkning. Tänk att så lite som en våt trasa och en sprayflaska med lite vatten och tallsåpa i kan vara så nöjsamt. Men det är ju roligt att han vill "städa" och hjälpa till också...

I den stora sorgens famn... Ted, omtyckt av de flesta. Satte ord på det många känner, tycker... saknar, älskar.

Lova, så saknad, så älskad utav oss här hemma.


(Tack också för de som orkar kommentera det jag skriver-ännu, jag svarar nog faktiskt ibland på en del av era kommentarer samtidigt känns det som jag inte vet vad jag skall svara tillbaka alla gånger, det känns som jag för monologer med mig själv och någon kanske svarar på mina tankar ibland. Men jag tycker mycket om att ni orkar bry er om det jag skriver om Lova, det gläder mig så TACK, jag läser allas kommentarer.)

Imorse bloggade jag om Linda. Nu har Linda hunnit somna in sedan mitt inlägg skrevs. Tankarna vandrar självklart till hennes anhöriga och hennes barn och Lars.
Lindas kamp är över, de anhörigas kamp mot sorg och saknad och att finna vardagen börjar på ett nytt kapitel.


Sov gott Linda och hoppas du hinner busa mycket med änglabarnen där "någonstans".

22 dagar idag eller om det blir tidigare ännu ja det får jag veta nästa tisdag den 5 april och då görs också det förmodligen allra sista ultraljudet under denna graviditet, det som de gör på alla gravida här. På Alvins 4-årsdag med andra ord. Nu på torsdag är det dags för MVC igen. Blodprov skall tas igen bl.a för att kolla att man ännu har samma blodgrupp. Vilket jag säkert förvisso har, har alla tider och alla gravditeter haft ABrh+.


De senaste dagarna har jag haft svårt att gå också. Jag har med de två tidigare sluppit av kännbar foglossning men nu verkar den kommit tredubbelfalt och jag går som jag vore ihopsatt med muttrar och plåt, speciellt om jag suttit lite längre. Ont gör det iallafall. Nåväl, jag har varit ganska förskonad ändå även denna gång. Lite karpaltunnelsyndrom och skenor och smått och gott. Men det är det ju värt, alla gånger. 22 dagar idag... det är ju typ 3 veckor imorgon. 3 VECKOR??? Måtte inget hända eller förändras.

Magen ramlar onekligen neråt.
Lär väl bli full med ärr snart. Det ovan naveln, syns ej så bra här, är från min gallstensOP 1993 innan titthålet blev populärt. Sedan har jag mitt scoliosärr över halva ryggraden + ett till som man fick på köpet med den operationen på skinkan. Men denna gång får det bli ett "mirakelärr", vi siktar in oss på det.

Har tänkt en del på Linda de senaste dagarna, brukar läsa hennes blogg och hon har också läst min då Lova kämpade. Linda känner de flesta igen som småbarnsmamman med cancern. Linda mår inte bra alls som alla som följt henne vet och det går mer utför tyvärr med mer och mer sömn.
För några dagar sedan så berättade Linda själv att hon fått mer syre och grimma till syret osv. Jag som suttit och sett allt sådant här fick onekligen en tillbakablick i det vi själva upplevt och visste redan med de orden vad hon ville försöka säga, att det bara blir sämre, tyvärr. (De som minns vet att Lova också fick syre via grimma sista tiden). Så att läsa en del av hennes inlägg är som att forslas tillbaka till Lovas sjukdomstid.


De är så många som följt henne och hejjat på henne och man kan än en gång undra vart meningen finns att 4 små barn skall bli utan sin mamma. Precis så som vi mist vår dotter.
Så varje morgon, varje eftermiddag och kväll har jag klickat in där i hennes blogg, för att se hur det går för henne och familjen. Hon har ju fått hjälp nu med att skriva korta inlägg av en vän.
Jag vet inte vad jag själv vill med inlägget, det hjälper ju knappast någon, men tankarna finns hos henne och hennes familj för jämnan.
Den som nu missat Lindas kamp kan läsa här, en otroligt fin och varm blogg.


Utöver inlägget ovan så var jag med narcisser till Lova igår. Vi får se hur de tar sig med dem. De skulle tåla lite köld så. Finaste Lovatrollet. På fel plats.

Jag har ett stort svart hål i mitt hjärta som äter och gnager och plågar en som någon slags outrotningsbar parasit.
Jag saknar Lova så väldigt mycket. Funderar mycket i perioder på hur hon hade varit idag, då andra berättar i sina facebookstatusar att deras barn skall gå till skolan, de har lärt sig simma osv osv. Allt det där ville jag att Lova också skulle få uppleva och göra.


Ibland blir det så svårt att vara äkta glad åt andras glädje just i sådana lägen, när de stolt berättar om sina jämngamla med Lova. Det är för svårt ännu, för tidigt. För allt jag önskade var ju att min flicka också fick göra allt det där. Visst kan jag le och säga, vad roligt, men den där genuina sanna glädjen har så svårt att infinna sig ibland. Då känner man sig bitter och besviken på livet. Inte på andra direkt men på sitt eget liv som gjort så här mot en. Det är ju ingens fel att Lova blev sjuk och dog, men ändå så kan man inte helt komma ifrån bitterhet ibland, besvikelsen, smärtan och sorgen som ibland äter på en så.


En del människor tycker att de som är bittra och besvikna är tragiska människor. Må så vara, men jag tror heller de aldrig gått genom något så tungt som det här, de har aldrig varit i närheten att smaka på den här kakan. Igår var en sån där disträ dag som gjorde morgonen tyngre efter att återigen fått drömma om en av de finaste man kände. Lova och Alvin tillsammans. Sittandes bredvid varandra som förr. Då gör det ont att vakna och veta att det där blir inte mer. Ingen storasyster och lillebror. Det är då man blir ledsen, bitter och känner sig snuvad av allt som borde ha varit.


Jag är annars ofta en person som upplevs som glad och trevlig men de där sanna känslorna har jag ofta behållit för mig själv. För man blir ju bara "anklagad" för det ena och det andra känns det som, att man skall vara tacksam för vad man har och inte sörja det man inte har osv. Folk tänker ibland tyst, och själv sitter jag och läser av dem med en inbyggd radare känns det som. Många av de som kanske tänker sådant är ju sådana som knappast upplevt djup sorg. Sorg har de flesta upplevt men jag menar riktigt djup sorg, den skärande, gnagande förlusten, den som inte går att fylla helt med någonting.


Må ingen mer behöva ha den där "outrotningsbara masken" i sitt hjärta, som flyttat in där, tagit sig plats och äter omkring. Ja, det har säkert flyttat in en i hjärnan med känns det som ibland. För ibland vet jag knappt vem jag är eller vem jag varit. Så är det bara. Tyvärr är det nu så att det visst finns en massa hål i en massa föräldrarhjärtan där ute. Föräldrar som vittnar i kommentarer, mail och bloggar, om deras förluster. Förluster efter barn i alla de åldrar.


Ibland frågar jag mig själv också varför man skriver sånt här. Till vilken nytta, de som aldrig upplevt det kommer bara en snudd vid känslan. De som upplevt det vet precis. Det är som att väga på en vågskål tills någon helt oförstående ställer sig på den skålen som bara snuddar vid orden, känslorna, så PANG så dimper skålen i bordet. Av oförstånd att kunna förmå sig försöka förstå, att förstå texten och orden man skrivit ned så klampar de in med några ord de knappast valt med välmening. Av tusen fina kommentarer sårar en sådan MASSOR. Ungefär som jag skulle säga åt någon som förlorat farmor på 85. "Men va då då, hon var väl gammal och gjort sitt" Klart den som mist säkert vet att det var en ganska naturlig ålder att dö i.


Men inte fasiken är det vad man vill höra ändå, just då.
Så jag brukar hålla mina tankar tyst för mig själv om folks sorg av äldre, jag skulle aldrig tänka tanken att förminska någons sorg direkt mot personen eller ifrågasätta den. Däremot är det tyvärr dessvärre sant rent biologiskt, 85 år- naturligt att börja dö, barn och unga vuxna- totalt underligt och "onaturligt". (85 år är nu ett exempel på äldre ålder bara, för någon skall väl häng upp sig på det också).


Nej jag måste nog sätta punkt här, det kan bli hur långt som helst annars. Och ofta är det alltså någon som bara ögnar igenom ens text och missförstår och kläcker ur sig nåt opassande.
Bara för att de inte kan förmå sig förstå eller orkat läsa texten ordentligt eller två gånger.


Nåja, det var det, var en tung morgon idag. Men så har man ältat av sig lite igen.

Idag var det en sådan där dag då jag inte själv vet vad jag tänkt och kännt och tyckt alla gånger. Äventyrssonen har varit i skogen med far sin och en annan pappa och hans 2 barn och ett helt gäng andra "gubbar". De har varit en grabbdag för dem. Korvgrillning och pyssel för sig.
Jag själv har haft tankarna hos Lova en hel del idag, där av min noll motivation till någonting. Och inte orkat blogga om något heller. Men jag bakade några muffins på dajm O´boyen vi har hemma på kvällen. Den är inte god att dricka men funkade i bakverk. Bra det. Jag vill ta vårblommor till Lova snart, men är fortfarande rädd att frosten tar dem, eller de där förbenade rådjuren som går via gravarna ibland. Knipsar av blommor och knoppar.
Allra helst vill jag trolla tillbaka Lova.

Veckorna springer onekligen i väg. På något vänster är det ganska snabbt fredag för att återigen som genom ett trollslag bli söndag.
Maken är på lite extra jobb fjärde lördagen i rad nu, så det börjar bli småslött, och jag och sonen har besökt svärmor en hel del i veckan också, det har varit skönt att få lite extra eftermiddagshjälp då man är så otymplig nu med att leka, sätta sig ner i Alvins nivå osv.
Idag får vi se vad som händer, sonen stack med pappa, som skulle lämna han via farmor, för att jag skulle åka dit lite senare, men jag tänkte uträtta lite småsaker innan. Och snart måste man börja jaga någon present inför Alvins födelsedag som är den 5 april. Jag vet att han önskar sig bl.a ett lektält, en sån där bräda man kan rita på om och om igen för att sedan sudda ut. (Vad de nu kan tänkas heta).

Alvin häromdagen i snön, jag passade på att ta kameran ut då, hittade också snödroppar (äntligen), men det blev ej bra att fota dem, kom inte tillräckligt nära, någonting var visst i vägen, tjockmagen.
På tal om tjockmagen så har den där lille krabaten där inne ganska skön rytm. Mellan vaken och sömn. Kanske det håller i sig, vi får se. För den sover bra då man själv skall sova. Men det kan ju förståss bli precis tvärtom.

Det haglade nyss. Tur att man inte var ute, det kunde gjort ont kan jag tänka mig. Har aldrig sett så här stora faktiskt.

Idag var det tydligen våffeldagen. Sonen såg dessutom på Bompa att de gjorde våfflor för han blev snabb att beställa dessa av mig. Och så har man inte ägg hemma för vi har inte handlat ännu idag. Så jag fick googla på äggfria våfflor. Visst de gick ju att äta men var ju inte som våfflor som man gör med ägg. Samma var det med bullarna vi bakade igår. Tyckte inte de blev lite guldbruna med smörpenslandet som med ägg. Nåja. Att äta dem gick också bra.

Nu när våren är i antågande så behövde Alvin en ny jacka. Passade på att ta en de har till specialpris just nu hos H&M. Han behöver också nya gummistövlar samt eventuellt galonbyxor inför slasket som säkert kommer nu då snön smälter. Egentligen var jag lite ute efter Molos regnbågsrandiga jacka men men... Nu blev det den här.

Självklart har jag mina dåliga dagar med Alvin (hade med både Lova och Alvin också), där ingår trots, envishet och gnabb, så som det gör hos de flesta småbarnsfamiljer någongång.
Jag önskar också många gånger att man inte bråkat den dagen eller den gången med Lova, även långt innan hon var sjuk alltså.


Men skall jag sitta och tänka på allt det när sorgen ändå är så tung som den är, så skulle jag inte vara ändå i såpass "hyfsat skick" som jag ändå är i idag eller kanske som jag upplevs att vara i, utav andra. I min blogg har jag valt att försöka fokusera på de positiva minnena. Det är ju dem de flesta av oss vill bevara av de kära man mist, gammal som ung.
Jag vill minnas Lova som den hon var, och det är så jag beskriver henne. Och så andra som kände henne personligen också, upplevde henne. Det är de finaste minnena efter Lova som får mig att le, och sakna massor, önska att hon fanns här. Allt fint vi hade. Och så är det väl för de flesta som mist, gammal som ung, man bevarar dessa minnen med omsorg. Och grämer sig ibland över de sämre gångerna.


Och det är ju precis som i versen nedan som ofta dyker upp i "sista hälsningarna" vid begravningar eller i tidningens annons.


När dina steg har tystnat
Finns ändå ekot kvar
När dina ögon slocknat
vi alla minnen har
Vi spar dem i vårt hjärta
Tar fram dem då och då
Så kommer du för alltid
Att vara här ändå.

Fick en i mitt tycke väldigt märklig och konstig fråga som löd så här:

miia om HÄRLIGA LOVA:

Jag tar del i sorgen men kan inte låta bli att kommentera att det känns när man läser ditt inlägg som att det är värre när ett barn som alltid är glad och vänligt mot andra dör..? Borde något annat barn som kanske är lite mer ledset och tillbakadraget förtjänat att dö istället då?

På det vill jag bara svara. Herregud människa, tänker du med hjärnan eller någonting annat? INGET barn förtjänar att dö. Det  är väl en självklarhet. Måste faktiskt ruska på huvudet åt den frågan. Det jag skriver är MINA känslor i MIN blogg och de som läser skall bara vara tysta och glada eller något sådant att överhuvudtaget kunna få ta del av en sådan här resa som det innebär att ha förlorat ett barn. Jag har aldrig någonsin skrivit en önskan om död åt ett annat barn, aldrig ens tänkt tanken. Usch säger jag bara att ens ifrågasätta sådär.

Vecka 36, kanske magen börjat sjunka lite nu vad det verkar. Ilar ibland "därnere" och man har svårt att gå och de flesta som varit gravida vet vad jag menar med ilandet. Fast även om den ser ut att börja sjunka nedåt på bilder att döma och i spegeln så känns det som revbenen skulle gå av om man klär på sig sockorna.
Idag är det max 27 dagar kvar till planerat snitt inte mer. Och 5 april är det sista ultraljudet och samtalet. Då vet vi 100% när bebisen anländer.


Annat som vanligt:

Mamman: De flesta barnen ligger med huvudet neråt nu men ungefär 3-4 % ligger kvar i sätesställning. När barnet fixerat sig kan det kännas som du har en kokosnöt mellan dina ben. Det är viktigt att försöka upptäcka sätesbjudning innan förlossningen för att man ska veta hur man ska förbereda sig inför den. Har modern rymligt bäcken kan i vissa fall bli tal om en normal förlossning. Man kan försöka vända fostret några veckor innan beräknad förlossning men ibland vänder fostret tillbaka. Ett vändningsförsök går till så att man först får ligga kopplad till en ctg som mäter hjärtfrekvensen i en halv timme. Sedan får man Bricanyl som är ett muskelavslappnande läkemedel som ska få livmodern att slappna av. Läkaren tar i och försöker tvinga runt bebisen inne i magen. Det kan göra ont på kvinnan när man försöker vända barnet. Inom en del Landsting så väljer man att rutinmässigt utföra kejsarsnitt vid sätesbjudningar. Det finns en del olika fosterställningar men vanligast är huvudet neråt. Nu kanske du åter drömmer en hel del igen och då ofta förlossningsdrömmar. Det är ditt undermedvetna som håller på att bearbeta vad som komma skall. Barnet: Många kvinnor tycker att fostret rör sig mindre och mer sällan från och med nu. Föds ditt barn i vecka 36 så klarar den sig oftast alldeles utmärkt. Hjärnan är färdigväxt och mogen för livet efter förlossningen. Fostret fortsätter att växa och skruvar sig nedåt i bäckenet. Du kan till och med känna en lättnad och kunna andas lite enklare. Detta gör också att du kanske få gå på toaletten oftare också. Skulle förlossningen starta nu så gör man antagligen ingenting för att förhindra detta. Huvudet är 9 cm i diameter. Den genomsnittliga vikten på barnet är nu 2750 gram och längden runt 46 cm.

Bilderna som jag visat förr så många gånger, allt jag har kvar att visa är samma bilder på henne. Det här är Lova i ett nötskal. Och hon finns inte här. Hon är borta. Lova var ALLTID glad. En ljuvlig flicka med en stor personlighet.
Och även dessa läkare som sagt samma sak. Lova var en person man inte kan glömma. Hon var glad, trygg och klok. En stark personlighet.

Lovas gamla parktant sa tidigt att Lova är så mån om de småa här i parken, klär på dem ytterkläder, hjälper dem upp i gungor, ger fart, tröstar. Hon är så snäll mot alla.

Varför? Hon behövdes ju här med oss, unga som gamla. Och inte "straffas" med någon dum cancersjukdom i sin lilla oskuldsfulla kropp som borde fått bli gammal och tung. Dumma skitcancer, dumma celler som tiltade och gick emot hennes friska och började uppföra sig fel.

Grattis Bitte i Paradoxbloggen till tvillingarna som kom igår.

Fem över nio imorse ställde jag mig och stekte plättar. På Åland säger vi ju plättar om det många svenskar kallar pannkakor. Vi kör med rejäla plättar direkt. Däremot säger vi pannkaka allt som oftast om den man gör i ugn.
Plättönskningarna var sonens egen. Det får mig att tänka tillbaka på min barndom då jag var runt 10 årsåldern och min mormor låg sjuk i cancer på vårdavdelningen. Hon hade redan en ganska långt gången cancer så de hade frågat henne om hon hade någon "sista önskan".


Hon hade önskat sig hemlagade plättar med jordgubbssylt så mamma min, hennes dotter hade hastat hem från jobbet för det här önskemålet, och så stekte hon plättar i mängder medans jag tittade på och så for hon och jag dit och som mormor åt. Min mormor hade ju stomipåse på magen och cancer i magen så hon hade inte ätit mycket alls sista tiden men de här plättarna gick in. Efter hon ätit sina plättar minns jag att hon sa, "Det här var gott, men nu skall jag vila". Det var det sista min mormor sa vid medvetande.


Så idag har vi ätit plättar till frukost. Och jag kom att tänka på mormor och hennes plättönskan. Den brukade jag och mamma också prata om ibland. Nu är det här minnen jag själv får föra vidare då mamma min inte heller finns kvar bland oss i det jordliga livet mer. Och det i sin tur får mig att tänka på maj.
Min mormor dog 28 maj. Min pappa dog 25 maj, min mamma dog 29 maj och min dotter dog 22 maj. Alla mot slutet av maj men olika år. Maj är en speciell månad i mitt liv.

Idag är det 10 månader sedan Lova blev en änglaflicka, någonstans. Vi saknar dig idag med, såklart. Precis som vi gjort alla andra dagar, 10 månader bakåt i tiden.

 

Söt, frisk och pigg och fullt levande. Så skulle det vara såklart.

Eftersom jag inte har något intressant att skriva om så får ni hålla tlll godo med Sture som maken höll på att fotade i söndags. Vår svanslöse katt. (Han är född utan svans).
Här i snön får han en att tänka på ett litet mini lodjur nästans.

 

Uppe på makens arbetsbil. Kolla framtassarna.

Nedan bonusbilder. Den röda lilla stugan är på väg att bli en lekstuga med altan. Ni ser vilka kopiösa mängder snö vi haft hemma på vår tomt och så har det ju varit hos de flesta på Åland som inte bor typ i lägenheter.

 

Nu har det ju till och med smält snö. Men det har varit inte varit lätt att leka ute på gården som sagt, nu har det varit skara så Alvin har gått på den men vi andra vuxna brakar genom.På mig sjönk det långt upp över knäna då jag brakade genom. Då kan man ju nämna att kyrkogården inte sett mindre igensnöad ut, utom till de gravar där någon banat väg och försökt "hålla i ordning".

 

Inte att tänka på gungan, kasta boll i nätet eller åka kana, först nu kan man börja se vad för saker som riktigt funnits på tomten vår.

Idag har jag besökt skattebyrån för att justera skattekortet mitt då jag snart börjar lyfta föräldrarpeng. (Kan nu omtala att det skiljer sig markant från Sverige). Sedan fick jag 2 gånger igen berätta att min dotter är död sen 10 månader, snart 1 år och jag lyfter INTE närståendestöd (vård av sjuk i hemmet) längre. Jag har inte lyft något på 1 år snart så ta bort de uppgifterna. Först efter andra gången fick hon som jobbade där ur sig ett Ojdå, när jag sa att Lova är död. Jag lyfter ingenting för henne mer. Är det faktiskt sååå svårt att ta in för allmänheten att man säger att någon dött? Att ens barn dött.


Eller lyssnar dom aldrig? Nå nu är skattekortet justerat efter den kommande inkomsten iallafall som föräldrarledig men jag fick ju upprepa mig gång på gång angående närståendestödet av Lova. Det lustiga är att i mina uppgifter står det att vi har ett barn. Bara där borde hon ha reagerat eftersom Alvin var superpigg och frisk och var ju med när jag första gången sa att min dotter är död. Jag avskyr det där att måsta ta om och om igen. Ungefär som man hittat på något.


Sedan for vi via makens jobb så Alvin fick åka grävmaskin nästans en halvtimme och så var vi via tandläkaren med Alvin och det gick super. Han var duktig och lät sig undersökas utan knot. Och sedan var klockan såpass mycket att vi for via svärmor/farmor och där har vi ätit middag. Dagen for iväg i ett nafs.

Har suttit och gått genom gamla opublicerade kommentarer. Har blivit några som man missat att publicera under Lovas sjukdomstid och all tid vi var på sjukhuset. Och en massa andra med som man missat. Nu har jag hunnit med att publicera kommentarer 10 månader bakåt i tiden. Imorgon är det dessutom 10 månader sedan Lova lämnade oss här.
10 månader, och snart har ett helt år gått. ETT år. Nej, man förstår fortfarande inte. Det känns ännu många gånger overkligt, för overkligt för att vara sant.

Kameran, son och make fattas men jag har rännt runt i köket och förberett middag och rört ihop coleslaw, fixat kycklinglåren, klyftat potatisar och förberett en blåbärspaj och diskat. Dock borde jag fortsätta plocka lite små saker som en viss Alvin man fört omkring på golvet men ryggen min vill vila lite den också innan min middagsgäst dyker upp samt min man, det återstår att se om Alvin tänker äta hos farmor eller hemma ikväll, han for ju på skoteräventyr tidigare med picknick med sig. Han och pappa och en vän till. Farmorn bor ju såpass nära oss med bil att det tar inte ens 10 minuter mellan oss. Det är thumbs up de gånger man hälsar på där.
Så ingen bild på maten eftersom min kamera är borta. Förvisso har jag två systemkameror men den andra har jag ej förmått mig att gå genom bilderna på, är väldigt känsliga bilder i just den, som jag samlar mod till att en dag villa se på.

Ibland är jag skittråkig med bloggandet, men vi jämförde lite SF kurvor i forumet på Familjeliv, i månadstråden jag är med i, så vi hade lagt ut våra kurvor. Min var en av de som visade sig jämnast och högst fast jag gått kortare tid än flera där eller ja, någon vecka mindre då. Jag kollade också igen hur det var med Lova och Alvin i deras gamla moderskapskort och jag var stor med Lova fast hon var ganska liten som nyfödd, eller 3320 gram och 49 cm var hon. Så hennes kurva var bara lite lite mindre än denna och den med Alvin var nog över mittenlinjen den med och han kom ju ut med sina 3960 gram och 51 cm så han var ganska stor.


Nu kommer ju denna lilla krabat i förskott men det blir ändå intressant att se hur stor denne tänker bli. Läkaren tippade på 3,7 - 3,9. Nu är ju SF kurvan bara hänvisningar om att allting är bra och de flesta följer sina kurvor. Det dom vill uppmärksamma är om den dalar hastigt eller ökar hos den gravida.

Sista pluppen visar att magen planar ut då man närmar sig slutet, precis som det skall vara, så jag har haft en stadig jämn kurva från start. (Jag fick fixa dom röda i fotoprogrammet så man skulle se bättre på bilden här).

Det sägs att det föds fler barn under fullmåne än annars. Undrar om det föds ännu fler barn inatt då det är supermåne? Själv födde jag mina barn så där innan senare kvällen, 20:59 och 21.48 är mina 2 födda. Huruvida det var fullmåne dessa kvällar tänkte jag aldrig på ens.
Nu lär det ju knappast bli någon förlossning för min del även om de första regelbunda förvärkarna har gett sig till känna. Oavsett blir det ju snitt för min del. Visst kommer jag att sakna det där spontana värkstarten men nu går bebisens hälsa i första hand. Sen så har jag ju fått de två förra punktligt. Alltså inte "för tidigt".
Men som sagt, det blir intressant att se bland de gravida man känner via nätet nu, som närmar sig förlossning om de blir någon supermånebebis.

Hur många av er har hört talas om "John of God"? Jag brukar inte läsa om sådant just alls, alternativ medicin och healing osv men den här människan fångade mitt intresse utöver alla andra just för att inte ens läkarna fattar hur han gör och även vetenskapen har inte haft någon förklaring till hur han betett sig vissa gånger. Att han dessutom gör det gratis gör ju en också förundrad men kanske också mer förtroendegivande än många andra som tar betalt. Dock så finns det lika många skeptiker där ute som sådana som tror på det här och de som träffat honom och blivit bättre.
Nu är det ju så att ALLA kan ju inte bli friska, men OM någon blivit det eller blivit lite bättre och vill sätta sin tro åt att det var John som gjorde det så är det ju fint.

"Han är utan tvekan den mest begåvade och kraftfulla andliga medium i vår tid. Sedan femtio år tillbaka har han botat över åtta miljoner människor från cancer, AIDS, MS, diabetes, hjärtproblem, epilepsi, Parkinson, depression, utbrändhet mm. Hans riktiga namn är Joao Teixeira da Faria. Han är ett transmedium utöver det vanliga. Han inkorporerar (tar in) högt utvecklade andeväsen, vilka använder hans kropp för att bota människor genom synliga och osynliga andliga operationer".

(saxat från nätet).

Alltså det fanns hur mycket som helst att läsa om honom på nätet och det finns också två utgivna böcker och diverse dokumentärer/filmklipp. Det görs också tydligen guidade resor till honom om man inte vill åka dit själv. Det är nog bara så att allt är inte meningen att man skall kunna förklara eller få fullständiga svar på.

 

Kan ni tänka er att man är i vecka 35 nu i graviditeten. Och har runt 33 dagar kvar till snitt.  Jag brukar uppdatera vad som händer runt den veckan man är i så vi kör denna vecka med.
Och egentligen kan jag bara hålla med om det som händer mamman. Att ligga på rygg är helt otänkbart sen flera veckor tillbaka och att vända sig i sängen är också en liten affär för sig.
Något extra sug efter speciella maträtter har inte infunnit sig om jag inte räknar in mjölkchoklad typ Fazers blå som infunnit sig de senaste 2 veckorna eller så.

Från den här veckan börjar barnets snabbaste tillväxt under graviditeten. Det ökar 220-340 gram varje vecka. Eftersom det blir allt trängre i livmodern kan det hända att barnets rörelser minskar men de kan istället bli desto starkare. Navelsträngen är tjock som en tumme och cirka 50 centimeter lång. Bebisens huvud vilar på moderns blygdben.

 

Ditt fundusmått är nu cirka 31-35 centimeter. Magen står som högst nu för att snart sjunka ned lite. Bebisen trycker på överallt. Du kan ha tungt att andas, värk i ryggen och svårt att sitta, stå och sova.

 

 

Är det bara jag som får kommentarer på väldigt gamla inlägg?, ja månader gamla, där kommentatorn inte håller sig till ämnet, är av utländsk härkomst och skriver således på engelska. Bara helt sådana där saker som..."Åh vilken fin sida osv".
Jag måste fått 10 sådana kommentarer och vet direkt när de kommer, när man ser att ett 3 månader gammalt inlägg fått en kommentar typ. Alltså det är alltid samma stil på dessa och olika websidor som de är länkande till.
Senast idag kom det en från denna sida. KLICKA och av någon Jonaheli.

Skulle städa i ett trängre skrymsle idag, på golvnivå. Ryggen tyckte inte alls om det, inte magen heller. Även om det är mysigt för det mesta att vänta barn blir det nog skönt när man kan göra det mesta som vanligt igen snart.
Och ta på sig sockorna utan att stånka. Små i-landsproblem egentligen, vi har ju haft det värre och tyngre, vår dotter har ju haft det så svårt och jobbigt. Men de som varit höggravida vet garanterat vad jag pratar om i det här tillståndet. Hur otymplig man verkligen blir. Och ju större man är om magen, desto svårare blir det ju att utföra vardagsmoment man annars utför enkelt och ganska snabbt. Men nu är det inte mer än max 34 dagar kvar till snittet. Kanske mindre. Och självklart ser vi i familjen framemot att få träffa bebisen riktigt mycket.

 

Om en sisådär 34 dagar kanske...

Undrar vad man skulle göra om någon sa, "Du skall få 24 timmar tillsammans med ditt Änglabarn, allt kommer att vara precis som det skulle varit (dvs utan några sjukdomar och eländen), använd tiden väl".
Vad skulle man göra, och hur skulle man reagera när tiden närmade sig sitt slut "än en gång"? Klart man skulle vilja ta chansen och tillfället, men smärtan som kommer efteråt är ju inte alls rolig.
Ibland brukar jag tänka på sånt här om kvällarna. OM man fick 24 timmar med den man mist, hur skulle man utnyttja timmarna på bästa sätt, för att få det roligaste och finaste dygnet någonsin? Hur skulle man orka med ännu ett "farväl".
Blir lite A.I (filmen) nostalgisk nu där robotpojken fick ett sådant dygn med sin mamma där vid filmens slut.

Tänk om man kunde få ett dygn med dig Lova, ett friskt dygn, Alla möjliga små och stora tankar får plats inom en.

Kommer på riktigt att få köpa hem Mulle meck bygger ett hus-boken åt min son. Idag har vi lånat den för tredje gången och jag har läst den jag vet inte hur många gånger vid det här laget sammanlagt. Men den var kvällsagan vid läggdags igen.
Fast jag tror lite grann jag föredrar Mulle Meck som ombyte efter att med milt tvång varje dag  från sonens sida och även kväll, gärna flera gånger fått läsa Halvan böckerna.


Lite Bockarna Bruse blir det ibland eller Jack och böntjälken, ja dessa gamla gamla sagor går också an, tack och lov annars hade det börjat bli enformigt, men även Totte kan komma på tal eller i sällsynta fall en Prinsess saga från Lovas samling. Jag undrar på riktigt hur många sagor jag läst genom dessa kvällar, sedan Lova kom till oss och hon var som mindre barn mer för kvällssånger men sedan blev det lätt att köra en saga eller två eller kankse en sång som bonus då Alvin kom också. Här har sagor läst flitigt och sånger nästans sjungits sönder. Lova sa ju kort innan hon dog, "Mamma köp en sångbok".


Och mamma köpte en sångbok och vi hann sjunga några sånger ur den, men just nu står den i barnbokhyllan. Men förövrigt läser jag gärna sagor, Alvin börjar kunna texterna utantill och rättar gärna om man busar och läser lite fel på skoj. Lova själv rimmade nästans hela Tomtebobarnen innan hon blev riktigt sjuk. Tomtebobarnen var en av hennes absoluta favoriter som jag nog också nämnt.
Sagor är ju mysstund, avkoppling, fantasi och språkutvecklande. Så mer läsning och sagor i barnfamiljerna. (Fast jag tror och hoppas de flesta läser med barnen).



Vad för böcker/kvällsvisor tycker era barn om?

Som jag skrev tidigare var det MVC besök idag. Allt gick helt bra och alla värden var fina. Magen har jämnat ut sig men ligger nog ännu på sin egen kurva men börjat lugna sig lite med växandet, tack och lov och är precis som det skall vara då närmar sig slutet av gravidteten sa hon. Så jag gick väl från MVC med OK stämpel för att komma tillbaka den 31.3. Då tas också sista blodproven som de brukar göra på MVC här, bara för att kolla blodgruppen igen bl.a.


Efter MVC for jag och Alvin och lånade böcker till biblioteket åt honom. Och sedan hem en vända igen och åt lite. Sedan till svärmor/farmor och fikade och en av mina vänner kom via en sväng då hon ändå var i närheten och sen då hon for åt jag och sonen middag där eftersom maken jobbade över, men han kom strax där vid 7 så jag for hem före, eller jag for via butiken först sen passade jag på att vila en liten stund hemma då var hemskt trött.Så där riktigt gravidtrött som man kan bli.
Så det var en ganska lugn dag med andra ord.

Idag är det dags för MVC besök med magen igen, rutinkontroll. Klockan 12.30 skall vi vara där. Sonen frågade nyligen när vi skall köpa blöjor och salva åt bebisen. Men det skall vi göra senast nästa vecka lovade jag honom.
Han är ju bara för gullig som vill ha koll på vad som skall köpas åt det lilla syskonet. Får återkomma med uppdatering från MVCbesöket sedan. Är väl mest intressant att läsa för de som själva väntar men iallafall...

Bild från tidigare i veckan då jag och sonen höll på att fotade, ni kanske såg ena bilden med oss tillsammans i ett  inlägg? använder mig utav självutlösaren på kameran för det allra mesta. Måste ju vara en världens uppfinnig på kamera det. Bara att ställa in, ställa på lämplig plats och tja, ställa sig framför.

Jag saknar Lova, sa Alvin idag. Jag förstår det, din bästa vän, stora syster, buskompanjon, "läromästare", en andra hälft... så mycket i ett. Borta. 3 år och 1 månad fick ni tillsammans. Du och din älskade storasyster.

Poppe, Popcornmannen  (som jag hade en tävling om) har startat en egen insamling hos Barncancerfonden. Vill ni hjälpa honom uppnå målet så klicka in er HÄR.
Även via Facebook kan man sprida hans insamling. Jag fick veta om insamlingen via ett mail av Poppes grundare så det är inte jag som kört igång denna, jag har ju Lovas egen insamling i menyn till höger som man gärna också får bidra till.
Alla bidrag är ju välkomna, stora som små. Så om ni inte har så mycket för er får ni som vill gärna dela med er av detta och kanske allmänt skriva lite om Poppe och vad han "jobbar" för.



Och en liten EDIT att klicka in sig på.

 

En vinnare i Poppetävlingen är dragen, Katarina. Svaren som hon lämnade in var följande efter frågorna.


1 Vad heter Poppes tjej?

2 Vad händer med Poppe när han äter pannkakor?

3 På vilket sätt stärker det barnet att lära barn EQ och Livskunskap?



1. Majsan
2. Han är laktosintollerant och släpper brakskitar
3. De lär sig hantera konflikter och barnens självkännedom stärks. De får förståelse för sina egna och andras känslor. De lär sig empati och social kompetens, att kommunicera och får redskap för att hantera sociala samspel och att hantera svårigheter.

Vi vill vinna Poppe för att han verkar vara en riktigt bra typ och att få ha honom här skulle påminna oss om vad som är viktigt. Poppe böckerna verkar vara riktigt bra också. De borde man köpa eller låna.

Jag och sonen har haft en lugn dag hemma med muffinsbak med blåbär och sagor. Ikväll dras vinnaren i Poppetävlingen, det har ramlat in en del svar men inte så många men ni som deltagit har varit duktiga iallafall.

Linn tipsade här om dagen om en sida på Facebook som jag också därför tänker tipsa om. HÄR hittar man sidan.
Kort och gott så står det bland annat så här... nu saxar jag det engelska då kanske inte alla av er kan finska.

Alvin är för det mesta en trygg och glad kille med bestämda åsikter, men ändå så medveten att man en dag kanske inte finns, efter det som tex. hänt med hans syster.
Man vill bara krama bort alla hans oroande tankar när han säger åt en någongång ibland, "Du får inte dö mamma som Lova, du skall vara här på jorden med mig", och samtidigt kramar om en hårt.


En liten grabb på snart 4 år borde bara få vara barn, befriad ännu några år från tankar som rör död av syskon och föräldrar.
Alla barn funderar någongång på döden, bara att till oss och vårt hem kom den i ett för tidigt och fel skede av livet.
Själv var jag nog runt 8-9 år när jag fick sådana tankar om mina föräldrar, och förstod på riktigt att också dom kan dö, (att alla dör visste man ju men det blev mer påtagligt) men det var ju också en fas de flesta barn gick genom. Att mamma eller pappa, den de älskade mest kanske dör. Och vad skulle hända med en själv då?
Lilla fina Alvin, så liten och med tankar om djupa saker. En trygg kille, som ändå fått lite otrygghet när hans fina syster dog. 

Ni glömmer väl inte bort att imorgon dras vinnaren i Poppetävlingen? Tävla här. (Ni får scrolla lite)

Köpte 2 buketter med tulpaner igår och ställde vid Lova foto tillsammans med ljuset som brinner så gott som hela den vakna hemmavarande tiden.
Ännu är det för kallt att ställa dem vid graven så man får köpa en bukett ibland och ha hemma istället.
Någonting säger mig att då det blir varmare ute kommer det att gå åt otaliga buketter även denna vår och sommar med nejlikor och rosor och annat till Lovas viloplats. Lova som var en riktig blomsterälskare.
Tänk bara om man fått ha henne här och njuta av dem så som andra kan göra. Njuta av fina blommor hemma på köksbordet, i trädgården osv.

Igår var det bara att konstatera att byxorna som med nöd och näppe gick fast helt för sisådär 3 veckor sedan inte går att stänga alls längre. Mammabyxor till och med. Visserligen går de att ha öppna och vika ned men då hasar de ner ännu mer rätt snabbt över baken. Så vi får lovprisa legginsen som går på ännu. Men börjat kana ner lite över magen de med.
Men komiskt är det nog. Att vara så där jättegravid och ha lite på 1 månad kvar innan det är dags att få bebisen.


Jag vet att jag hade samma byxor som nedan med Alvin ända fram till självaste dagen D men nu minns jag inte om jag hade dem öppna då med, däremot minns jag att jag ofta vek ner dom under magen på den tiden då jag gillade det bättre.
Nå för att komma fram till punkt tänker jag lägga in den snygga bilden som visar hur det ser ut i dags läget.
Mammakläder liksom, jag trodde de skulle leva upp till sina namn? Nå, det är tur att man kan skratta åt det här, för det är ju egentligen bara komiskt, hur man förändras, åtminstone jag, då jag väntar barn. Och inte vill man köpa nytt (eller bättre begagnat ens) heller då det är typ 5-6 veckor kvar, 40 dagar max eller något sådant.
Nej det här klarar vi nog av. Men det blir som sagt intressant att se hur slutrakan blir.

Snart har det gått 1 år sedan den där kvällen på Bonken, då Fredrik levererade beskedet åt oss. Lovas cancer skulle inte gå att bota. 1 ÅR sedan snart, Vi levde med vetskapen om att hon skulle dö inom kort.
"Någon vecka, eller månad" sa han då jag frågade hur länge han trodde. 2 månader orkade hon. Våran tjej, våran finaste Lova. 2 månader drygt efter dödsbeskedet. Under de två månaderna så sattes en massa nya metoder in, ny cellgift, strålning, allt i lindrande men också i ett sista ynkligt litet, pikkulitet hopp om bot. Förgäves.


Jag tänkte ikväll då jag tittade på hennes foto, samma som finns i headern här på bloggen, att den där klänningen var den sista klänningen jag köpte åt Lova. Just innan beskedet om hennes korta tid kvar på jorden. Efter det där dåliga beskedet trotsade jag mina känslor och köpte lite annat smått, en mössa hon hade kanske 2 gånger, en tröja, ja t.om med en baddräkt plågade jag mig själv att köpa fast jag visste att den aldrig skulle användas, som fortfarande ligger i sin påse. Om Alvin skulle få kläder skulle Lova också ha kläder, fast hon var döende. Och främst låg sängbunden.


Även om jag inte skriver så mycket i bloggen nu mera, så saknar jag henne precis lika mycket som jag alltid gjort. Jag saknar henne så otroligt mycket att det går inte att berätta. Tittade lite bland hennes kläder idag, hon hade så mycket fint i sitt skåp. Lova älskade kläder och främst klänningar. Hon var så noga med att färgerna skulle passa ihop och brukade fråga mig om det matchade samtidigt som hon ville ha halsband och sin armbandsklocka, hon hade också börjat att lära sig hel och halvtimmar på klockor och var alltid mån om att ha den på sig. En Hello Kitty armbandsklocka förståss. Vem som har den klockan på sig ännu i denna dag, någon annanstans är inte svårt för någon att lista ut.


Lova, familjens stortjej, tänk om jag bara kunde vifta med ett trollspö, få allt det hemska ogjort, oupplevt, jag hade mått mycket bättre utan att veta om hur det känns att haft svårt cancersjukt barn, se sitt barn dö, begrava det och sakna det dag ut och dag in. Ibland riktigt starkt, ibland halvokej, och ibland någorlunda dagar.
Även om jag säger, "Jo det är bra" om någon frågar så är det ju inte alls som det egentligen är.
Det är käpprätt åt helvete fel att det skulle bli så här, livet.
"Nu kommer ni inte att få mer otur, ni har haft ert" försöker snälla människor säga. Men jag litar inte på livet mer, vågar inte glädjas som förut, jag är avvaktande, uppmärksam och skeptisk. Även om jag kanske verkar glad, cool och stabil.


Livet då, livet nu. 2 olika liv i ett och samma. Och ingenting blir som förut. Aldrig mer.

Jag pruttar bara små pruttar, så sa Alvin idag. Fina Alvin.

Vecka 34 är vi inne i denna vecka. En normal gravidtet varar c.a 40 veckor men eftersom jag väntar på mitt snitt så brukar dessa ske mellan ungefär vecka 38-39 i graviditeten, om det är planerade snitt alltså, mest för att undvika att det startar normalt av sig självt.

Annat just nu enligt gravid.se.

Vid varje besök framöver mäter man på de flesta MVC blodtryck och urinprov. Däremellan mäter man ditt blodvärde samt blodsocker. Barnets hjärtfrekvens fortsätter barnmorskan att följa kontinuerligt, med start runt v.25 och fram till förlossningen. Nu kanske du märker att dina ringar inte passar längre, att händer och fötter svullnar, detta beror på att vätska samlas i kroppen. Tänk på att inte förvärra det med att använda åtsittande kläder som bromsar blodflödet. Din kropp har ökat mängden blod med 50 % under graviditetens två första tredjedelar men från vecka 34 håller sig blodmängden konstant fram till förlossningen. Omkring denna vecka är moderkakan fullmogen och därefter börjar den åldras.

Barnet är ca 32 cm långt från huvud till stjärt och vikten ungefär 2,3 kg. Det kan skilja på ljus och mörker. Om solen skulle lysa på magen kommer barnet att bada i ett rött sken. Naglarna på de pyttesmå fingertopparna är vassa. Nu kan barnet själv bekämpa lätta infektioner med sitt immunförsvar. Det är för stort att flyta omkring i fostervattnet och rörelserna blir större och långsammare. Ibland kan en del barn fixera huvudet i denna vecka, det vill säga lägga sig tillrätta i bäckenöppningen.

Ungefär 3-4% av alla barn lägger sig med stjärten eller benen ned mot bäckenöppningen s.k. sätesbjudning/fotbjudning. Då är det möjligt att en läkare försöker få fostret att vända sig rätt i livmodern, men det sker först i vecka 37 och kallas yttre vändning. Läkaren försöker då genom försiktig massage av buken förmå barnet att göra en kullerbytta i magen. Detta sker i regel på sjukhus under övervakning av mor och barn. Är det tvillingar som ni väntar kanske bara ett av barnen lägger sig med huvudet mot bäckenöppningen, medan syskonet lägger sig intill.Nu är risken att det börjar kännas mer otympligt än tidigare att gå, det kan vara dags att redan nu planera för efter födseln genom att t ex köpa någon amningsbehå och några amningskläder.

Övrigt...

Nedan så är det bara gamla bilder på mig, vecka 15 ovan och förra veckan från vecka 33 underst, tänk att det skiljer nästans 20 veckor mellan dessa två och tänk vad kropppen kan förändras. (18 veckor mer exakt).

 

 

 

Sysslat tidiga natten med att koka lingonsaft och en burk lingonsylt. Svärmor bad mig använda lingonen om jag ville, och eftersom rödvinbärssaften jag kokade i sensomras är slut så gav jag mig på lingonen nu.
Hemkokt saft är ju bara det godaste. Dock hade jag bara en plastflaska så resten av saften fick bli på burk.
Och tänka sig, jag har bakat idag också, varit riktigt husmoderlig eller vad det nu kan tänkas heta.

Jag berättade ju precis nyligen att dragkedjan i vinterjackan for slut, idag lyckades jag spräcka den i andra jackan med.
Inte så att jag drog fel som sist. Utan magen spräckte den. Jag satt på huk och kollade på lite second hand grejjer på Emmaus och knaster sa det så, ja så var kedja 2 slut. Så kan det gå. Men skrattretande är det allt.

Den här killen har så mycket vilja att det är ofattbart. Envis, viljestark och ett litet tjatmonster ibland som vet vilka knappar han skall trycka på för att till sist nog få som han vill, men go ändå, alla gånger. Alltid. Han är lillgammal också, ibland är det onekligen intressant att höra honom prata och diskutera både med sig själv, andra och oss föräldrar. En saga blir oftast 3 när Alvin får bestämma, "Snääääälla en till, bara den där till, läs lite lite, du behöver inte läsa hela".
Ja så kan det låta när Alvin smörar in sig. Livlinan efter Lovas bortgång. Alltid vår Alvin.

Det blir bara tyngre nu för varje dag som går. Jag är full utav bebis känns det som. Med en kort överkropp dessutom så känns det i hela kroppen. Och man känner armbågar och knän som sveper omrking där inne. Mysigt självklart men också ont på andra delar av kroppen, tungt att andas och lite magknip ibland. Det är inte mer än kanske 42 dagar kvar till snitt max.
42 långa dagar kan man tänka, så nära ändå. Och man väntar med spänning och allt som hör till då ett ännu nytt barn skall komma till världen.


Nedan en bild på den glåmiga vandrande bollen. Jackan är fruktansvärt gammal men det enda som finns efter att jag lyckades göra slut på kjeden i den vanliga mysiga vinterjackan.

Grattis Alvin på din namnsdag. Idag är det Alvin i almanackan här på Åland/Finland. Inget som vi firar jättestort men lite extra pussar och kramar får man alltid.

Det finns inte plats för rejäla biffmiddagar längre eller annat med för den delen. Hur gott det än är så fick jag bara i mig en halv biff idag och nån få ynklig klyftis. Sen sa det stopp. Men det är roligt att laga mat, det trodde jag aldrig jag skulle tycka om att göra igen, efter Lovas bortgång.

Nu har elefanten lyckats dra slut på kjeden i jackan. Eller ja, svärmor och jag hjälptes åt snarare. Det är inte lätt att vara tjock, gravidtjock. Men tur att det finns en jacka till.

Idag är det tydligen fastlagstisdag och internationella kvinnodagen. Vi tjuvstartade ju förut med fastlagsbulle redan så kanske det blir en idag med. Vem vet. Även min storebror fyller år idag, tyvärr bor han ju i Sverige så jag får gratta på håll bara. Grattis Kari från oss på Åland.

Är inte så ofta jag kör dagens middag med bild. Kanske för att det inte alltid är så intressant för de som läser. Men eftersom jag inte har något annat att blogga om just nu så kan jag berätta att dagens middag var bakad potatis, fylld med ishavsröra och en bakad kvisttomat med ostfyllning i.
Helt okej, fast det ser kanske lite trist ut så där på tallriken. Här bakas sällan potatis så där, men det borde nog bli oftare för det är gott.

Måndag och en ny vecka. Nya möjligheter säger en del. Tänk vilka "normala" liv de flesta utrav er säkert lever. Här försöker vi leva någorlunda "normalt" men tankarna finns alltid hos Lova, alltid mer eller mindre, alla dagar.
En annan Änglamamma som har (hade) en liten pojke som hette (heter) Alvin så hade gjort en minneslåda åt honom, en sådan hade jag tänkt göra åt Lova så i fredags var vi via Sparhallen för jag vet att de har haft kartonger där, såna där färgglada i styvt pappa som man kan förvara saker i. Självklart var alla slut där. Skulle vara fint att få lägga Lovas speciella "Lovasaker" i den, pyssel, smycken, foton osv osv...
Nå, jag kommer nog att hitta en kartong som passar men det hade varit smidigt om de haft sådana kvar där.


Ibland försöker jag minnas hur det var när Lova var frisk. Hurdana människor var vi då? Det känns så länge sedan ibland men ändå så nära. Och så många bekanta som får sitt tredje barn snart, 3 levande barn. Det är ju så det skall vara.
Vi får också vårat tredje barn, vi är också 3 barnsföräldrar men med 2 barn ändå hos oss för jag kommer ju aldrig att räkna bort Lova ur barnaskaran om någon undrar eller jag berättar. Ibland läser man artiklar där äldre fyller år, där de intervjuar, många av de som mist barn oavsett ålder på barnen, räknar inte med dem längre i familjen på något vis (i intervjun).


De nämner kanske att de mist barn i artikeln men i barnaskaran står bara namnen på de som lever (Där det brukar står lite snabbinfo om personen, namn, födelsedata, boplats, yrke osv). Jag är väl kanske märklig men för mig skulle det räcka med "bortgågne sonen/dottern" och namnet på personen med de andra levande.
Men de berättar gärna vem de är änkor och änklingar efter. Som om det var mindre konstigt på något vis, mindre att ifrågasätta och mer "normalt". Och ja egentligen är ju det mer normalt att ens förälder eller livspartner någon gång dör, inte bara att barnen gör det. Det är ju de som skall begrava oss föräldrar. Eller om allt bara är extra tung sorg det med barnen, men ändå tycker jag att de flesta som mist barn verkligen vill uppmärksamma sina barn.
Vill att de skall finnas om än bara för stunden för någon, och i minnet för andra.


Jag kommer alltid att säga att jag har 3 barn men att min förstfödda blev bara 6.5 år. Vill dom fråga, får dom fråga, bara de också lyssnar och inte gör som hon där i affären förut, som inte tog in att Lova dött, inte levde mer.
Men så gärna jag hade haft 3 barn hos mig. Det känns som när andra tar ett steg fram så fick vi ta ett steg bakåt men samtidigt fått lära oss hur skört livet är. Och att de där tankarna de flesta har, "Det händer bara andra" (om de som får sjuka barn), de är borta hos oss. Det händer vem som helst, när som helst. Främlingar som vänner som släktingar.


Ja det var lite måndagstankar bara, mina egna reflektioner, tankar och funderingar. Sådant som man tänker på som Änglaförälder. Vad jag märkt är att den "yngre generationen" verkar mer rädd för att andra skall glömma och sluta prata om barnen de förlorat. Man vill ju så att minnena skall leva kvar. Bara att säga, det där skulle Lova ha gillat, det där gillade Lova inte, minns du när osv osv. För oss som mist är det så viktigt att få hålla fast vid minnen men också att de som är runt oss försöker minnas. Och vågar nämna om minnena till oss. Deras minnen av våra barn.

Kompenserar dagens bloggtorka med bilder.

Jo vi lever nog än som man brukar säga, det är bara jag som har söndagsbloggtorka idag. Och ute strålar solen så maken som jobbade hela dagen igår så tog med sig sonen ut på "grabbgöra".  Själv tvättar jag och tänkte vila lite, sover som en kratta nu på slutet av graviditeten så man får passa på att vila lite om man är ensam på dagen. Baka tänkte jag också hinna med att göra lite senare så.

Här är två av loppisfynden från idag. En 70-tals mössa med skärm och knyt i storlek 60 och sedan en bodysuit från Plastisock som var nästans i nyskick. Lite större modell 62/68 så den lär passa för senare.
Gav 3 euro för dessa tillsammans. Hittade inget roligt åt Alvin fast jag försökte kika, i höstas hittade ju hans handskar han haft hela vintern, de var verkligen populära och bra.

För den som undrade vad jag svamlade om så kan man läsa lite mer här om dessa UKU (ut-ur-kroppen-upplevelser).
Det finns ju otaliga med sidor men jag har aldrig riktigt tänkt på dessa eller ens läst så mycket bara vetat om dem.
Jag har aldrig tidigare upplevt dessa själv heller därför är jag kanske lite mer förvånad och frågande idag då jag högst sannolikt upplevde en eller någon form utav sådan UKU-upplevelse tidigt imorse efter att ha varit på wc. Alltså det är för knäppt att blogga om så det går bara inte, då får man skämmas ihjäl. Men någon mardröm var det inte heller. Nej det är helt enkelt för ko-ko att skriva om här. Det kryllar av för många skeptiker också och jag ids inte ens bjuda dom på det goda skrattet idag.
Däremot har jag varit på loppisen en vända och hittade lite smått. Jag kan lägga in bilder sen senare.
Hannas pappa, du som är så öppensinnad får gärna maila om det här inlägget vid intresse så kan jag berätta mer åt dig där.

Det här är bara för "sjukt" så jag fixar inte att blogga om det just nu. Uku-upplevelser, astralresor. Inte dessa i sin egen bemärkelse men att uppleva en själv. Av "rädsla" för att bli totalt dumförklarad så låter vi det vara men det var en helt surrealistisk upplevelse som jag aldrig upplevt tidigare och jag är fenomenal på att minnas drömmar och verklighet och minnas vad jag drömt då jag vaknar. Det här var bara "sjukt" obehagligt.
Och ja jag är frisk och mår bra, ingen feber eller så om någon undrade. (Småler).
Nu skall jag försöka få ordning på dagen, åka på loppis tänkte jag och sedan hämta Alvin som nattat hos farmor och maken är och hjälper en vän i skogen med trädfällning.

Det var en läsare som frågade om jag kunde berätta något om mina tatueringar. Nu har jag ju gjort det för några evigheter sedan. Någon gång förra året.
De som betyder mest är barnens namn och den som Lova har ritat. De andra är bara sådana jag gjort för att jag tyckt om dom och de allra tidigaste är från tonåren, då man var 18-19. De betyder kanske inte så mycket idag men har ju blivit en del av mig. Så egentligen finns det inte så mycket att berätta och den som verkligen ligger mig närmaste hjärtat är Lovas blomma, den är unik. Totalt. Och saknar svarta konturer också, den är gjort så den skall se ut som Lova har ritat den direkt på benet med krita fast det var bara tatueraren som var duktig och gjorde den så snarlik han bara förmådde. Nåja, nedan är lite bilder som redan någon sett, andra kanske inte.

Jag har verkligen snöat in mig på att längta efter våren. Ikväll såg man till och med graven ordentligt hos Lova trots att det börjat skymma kunde man ana hennes små pyssel vi lagt dit.
Annat var det i Jomala vid mina föräldrars grav där vi fick gräva oss fram. Vi var med ljus till bägge gravplatser ikväll med andra ord.


Lovas plats är ju den man besöker riktigt ofta, den är ju också närmare oss, men vi skulle nog åka fast det hade varit till världens ände bara man fick tända ljus hos henne vid viloplatsen med. Vår..., så att man kan föra dit nejlikor igen, tulpaner, rosor, alla slags blommor. Och påsken, med videkissor (eller björkris) och kanske en liten söt rosa påskfjäder i.
Ja, att man kan längta efter att få göra fint vid en grav. Konstigt men sant. Och vad har man för val när livet velat spela en så här...annorlunda spratt.

Nu är vi i vecka 33 och ungefär då händer detta med bebisen i magen. Nu är det bara en lång väntan medan bebisen göder på sig för allt är ju annars färdigt på den annars.

Nu väger bebisen c:a 2 kg och mäter totalt omkring 45 cm från topp till tå. (Stämmer nog ditåt då min vägde 1,933 gr på tillväxtultrat i tisdags den 1 mars, och då sa han att den låg lite över för de flesta ligger på 1,8 då)

Förutom att gråta så kan nu bebisen göra allt som en nyfödd 40 veckors bebis kan. Det börjar bli trångt om utrymme inne i livemodern, men bebisen kan fortfarande sparka och röra sig. Den sover mycket under den här perioden, precis som en nyfödd bebis. Ögonen rör sig under REM-sömnen, och forskarna tror att fostret drömmer livfullt inne i livmodern.

 

När bebisen är vaken så använder den sina sinnen; den lär sig alltmedan den lyssnar och känner. Bebisen har sannolikt valt en förlossningsposition nu och ligger antingen med huvudet nedåt eller uppåt (sätesbjudning). När barnmorskan känner på din mage så kan hon känna hur barnet ligger och eventuellt försöka vända det om det ligger med stjärten först.

 

Om bebisen föds denna veckan så är lungorna sannolikt starka nog att fungera utan hjälp, men den kan ändå behöva vård av specialisttränade läkare och sköterskor.

 

Ögonen är öppna under vakenperioderna och färgen på dem är vanligen blå, oberoende av vad den permanenta färgen senare kommer att bli, då pigmenteringen inte är färdigutvecklad. Den slutliga pigmenteringen kräver att ögonen utsätts för ljus och sker vanligen inom några veckor från förlossningen.

 

Du

Din livmoder befinner sig nu c:a 15 cm ovanför din navel. Din viktökning ligger förmodligen mellan 10-13 kg. Under de sista veckorna upplever många att de behöver kissa oftare. Livmodern trycker på urinblåsan och kan göra att du behöver gå på toaletten ofta. Din livmoder har blivit c:a 500 gånger större än den var innan du blev gravid!

(Viktökningen för mig är nog mycket mer än det där lilla, närmare 18 kg. Tippar på en slutvikt på c.a 20 som med de andra barnen)

Produktionen av röda blodkroppar har nu börjat komma ikapp och blodbristen och andfåddheten som du kanske upplevde tidigare börjar avtaga under den här perioden.

 

Annat som kan vara kul att veta är att jag haft totalt ointresse för godis. Inte salt godis direkt men just godis som är färgade och söta och klibbigt äckliga, sånt jag annars gillat. Under de här 8 månaderna har jag aldrig ätit så lite godis någonsin i mitt liv tror jag. Det är ju förvisso bra. Choklad är däremot okej men heller inget jag tryckt i mig av. Däremot har jag varit svag för hembakade bullar och kakor. De köpta är för "söta".

Inte har det dykt upp cravings heller som med de förra barnen. Med Lova blev jag tokig i O´boy, kall sådan och apelsinjuice i litervis. Liksom salt och fet mat med Alvin. Men denna gång faktiskt inget speciellt alls.

 

Ser man på första bilden nedan kan det vara svårt att tro att jag gått upp c.a 18 kg redan. Det syns kanske inte så mycket men jag har nog satt på mig jämt för delat. Men jag vägde bara 50 till mina dryga 1,52 cm då jag blev gravid också.

 

 

 

 

Ser lite glåmig ut på bilden ovan, den nakna osminkade sanningen är det visst.

Och i en helt avslappnad position ser man onekligen stor ut, eller?

Idag har det varit 17+ i solen. Kanske kanske att det blir vår här också. Det är jättemycket trevligare med solsken och snö än bara snö och grått och flera minusgrader iallafall. Jag kan inte säga att jag ser framemot på det viset att besöka sitt barns grav då man vet vem som ligger där, en älskad förstfödd flicka som bara fick bli 6.5 år, men ändå ser jag framemot att vi skall få dit stenen, sätta dit fina blommor och kunna stanna längre stunder där. Ljusen hålls tända utan att blåsa ut. Ingen snö som täcker allt pynt.


Allmänt bara kunna rå om Lovas viloplats mera igen än vad man kan nu.
Vintern har för mig varit lång, det har ibland varit omöjligt att ta sig fram till graven bland av alla vallar av yrd snö, och isande kyla som blåser där. Maken har inte riktigt heller velat släppa dit mig med magen för han har varit bekymrad att jag skall stula omkull där. Men snart snart skall det bli många besök där igen, och många blombuketter och småprat annat än hemma vi hennes lilla "minnesaltare" där jag tänt ljus alla dagar.
Det här är ju inte direkt som man tänkt sig, samtidigt som man skall glädjas och vara försöka lycklig åt allt nytt som väntar har man sorg efter en flicka som skulle slutat sitt första år i skolan just när sommaren nalkas. En sorg som alltid kommer att ha en plats i ens liv, alltid mer, eller mindre närvarande. Och alltid få skänka det barnet tankar, varje dag.

Alla barn är ju ganska olika aktiva i magen. En del rör sig massor, andra mindre, en del då man skall sova osv.
Det jag uppmärksammat med bebisen i magen är att den har ganska trevlig rytm, den sover oftast på nätterna. Kan vakna till om man måste via toan men brukar fort somna om för att sparka godmorgon då den hör att Alvin också vaknat och börjat prata. Undrar om den tänker fortsätta med denna bekvämlighet på utsidan eller om det blir en riktigt nattuggla sedan?
Jag har ju haft en kolikbebis och riktig piggelin bebis i Lova och en sjusovare och nöjd med nästan allting bebis i Alvin.
Tänk vilka små personligheter de är redan därinne i magarna.

Idag fick vi en överraskning på posten. En gullig bloggläsare som heter Lotta, och bloggar här så hade skickat Alvin och bebisen varsin mössa som blir perfekta nu till våren. Mössorna är av märket Maxomorra.
Lotta har många barn, så in och läs om en riktig storfamilj.


Tusen tack snälla Lotta för den fina överraskningen.

 

Kamerabatteriet på laddning men camen funkar i nödfall att ta en bild på blårbärsgubben Alvin, som dricker smoothie.

Nästans så jag häpnar, solen skiner och klockan är knappt 0.15 här hos oss. Härligt. Men någon gång måste solen återvända tidigare och stanna längre om dagarna. Vi har ju iallafall mars. Vårmånad.
Tack för alla fina kommentarer om namnet Lykke också. Det var roligt att så många tyckte det var fint.

Efter funderande hit och dit om avslöjandet så kan jag berätta att namnet som är det enda som känns rätt och riktigt oavsett om vi ej mötts öga mot öga är Lykke.
Lykke är som sagt ett norskt-danskt unisexnamn som inte är så vanligt ännu ens i Sverige. Runt 800 personer bär namnet där.
Betydelsen för Lykke är lycka. Och vi hoppas att våran Lykke kommer att sprida både lycka och glädje och ha tur i sitt liv.
Så i min mage plaskar en Lykke som vi "snart" får möta. Och vännerna på facebook som heller inte vetat om namnet har haft bara positiva kommentarer. Det är roligt att namnet gillas fast det är lite ovanligare.
Och så är det fint ihop med Lova och Alvin. Lova, Alvin och Lykke. (Nu får jag hoppas det inte kommer femtioelva Lykke på Åland innan vår egen Lykke kommer, men det blir Lykke oavsett isåfall).

Nu har jag varit på tillväxt ultraljudet. Allt var fint med bebis i magen och jag hade en annan läkare nu än gångerna innan, en svensk till och med. (Jobbar här ibland). Bebisen är fortfarande en av samma sort för de som undrar för vi tittade på allt möjligt och uppskattades väga 1933 gram nu i vecka 32 vilket är lite mer än en baby i samma vecka. Inget megamycket större men lite sa han.
Om man bortser från snittet så kommer barnet att väga runt 3,7-3,9 fullgången då H*n kommer tippade läkaren på.
Jag har också fått datum till vecka 37, den 5 april på Alvins 4 års dag. Då görs sista ultrat samt att vi kommer nog att ha snittsamtalet då, där det gås genom vad som kommer att hända trodde dom.
Dessutom vet jag det preliminära snittdatumet. Så den 5 april vet jag 100% OM det blir den dagen men bara att veta att senast då blir vi 3 barnsföräldrar är jättekul.
En bra eftermiddag med andra ord.

 

 

Killen med tusen ansikten.