Dolce Bambini

Peppar mailade mig förut och jag fick ta en mailintervju med dom denna gång. Idag finns den att läsa på nätet tillsammans med de andra nominerade inför Årets blogg 2010. Jag har fortfarande inte några förväntningar på att kamma hem titeln, men jag hoppas att det blir trevligt att få träffa de andra som kommer dit. När man läser de andras intervjuer så känns min blogg plötsligt väldigt liten trots det starka innehållet den har. Kanske främst på alla deras unika besökare som säkert röstat hurtigt och flitigt.
Men som sagt, vi får se hur det går, men jag tror inte jag drar hem priset. Det gör nog Linn eller Svensken som skriver på finska.
Hursomhelst, läs intervjun här. Min intervju är den sista av dem alla.

Lova hade en favoritparfym på sin mamma. Hon tyckte om både färg och form och doft i flaskan vilket inte förvånar mig då fler förundrat sagt " Oj vad det doftar gott ", om just denna parfym. Nu har just den här flaskan blivit en dyrgrip för mig och jag använder den ibland och gärna vid speciella tillfällen. Därför åker den med till Helsingfors.
Och ja jag bävar för den dagen doften tar slut och att den kanske inte finns kvar på marknaden längre. Men efter som doftskaparen tydligen är känd så får vi hoppas att den stannar kvar länge. Nu pratar jag ju inte om känd som Gynning och dylika personer man läser om i var och varannan tidning. Skaparen heter tydligen Maurice Rouce, och har varit i parfymbranchen länge, veteran kanske man kan säga.


Så vad är det för en speciell doft jag babblar om? Jo, en med det långa exklusiva namnet  L de Lolita Lempicka.
Jag har någon gång bloggat om den under kategorin parfymer då jag gillar parfymer. Men de absoluta dofterna som går hem är nog just den här. Inget slår denna. Doften är alldeles speciell och jag kan liksom inte förklara på vilket vis. Den doftar inte så där som alla andra gör som ofta doftar ett dera bara sött, eller bara blommor eller bara tungt.
Den här doftar av allt möjligt. När jag första gången fick hem den på posten och öppnade den för att lukta tänkte jag, men vad tusan är det här för doft, det doftar ju helt skumt. Men sen då den satt sig och nått alla toner den kan nå så spred sig den där doften som fått folk att sniffa på avstånd och säga just " Oj vad gott det doftar ".


Jag kommer alltid att älska den här doften. På alla sätt och vis. En klar favorit hos mig som har en hel del dofter i mitt skåp. Och just för att även en liten flicka som Lova tyckte om den, gör den ännu mer värdefull. Valde hon bland alla flaskor åt mig, valde hon den.

När maken kollade efter vinterskor åt sig idag så blev jag och titta på barnskor, festskor och tanken slog mig igen. Ingen Lova att köpa julfestskor åt. Ingen Lova har sin första julfest i skolan snart. Ingen Lova får sitt första riktiga jullov. Festskorna lyser på hyllorna. Lova skulle varit med nu, fått vara med och välja skor till sin julfest. Och kanske en fin klänning som hon tycker om som matchar skorna. Så blev det inte och ännu en kväll går vi huttrandes till en igensnöad grav, där vår dotter ligger under jord, för att tända ljus.
Istället för att få se Lova sjunga och uppträda på sin julfest, och att få sitta där med de andra stolta föräldrarna till barnen som klarat av sin första termin i första klass, nej...vi är inte en av dom. Vi är änglaföräldrar. Till en flicka som snart skulle fått jullov.

 

Lova i sin absoluta älsklingsklänning, här hade hon just fått den och den var lite lång ännu. Det var också denna vi valde att låta henne få sin sista vila i. Det har jag nog inte berättat i bloggen för vi har hållit mycket av just svepningen för oss själva. Bara de som närmaste såg henne. En riktig " Lovaklänning" som kändes rätt för oss. Samma klänning hade hon på Lovas sommarfoto, det som vann tävlingen med systemkameran förut. Just kistläggningen var en sådan viktig sak att få göra och svepningen innan. Helt plötsligt blev det många saker som kändes viktiga. Och inte ville vi låta begrava henne i särken som följer med kistorna och den där konstiga nattmösse liknande hättan. Nej, det skulle vara personligt, vår flicka var och är personlig.

 

Älskade lilla vännen vår. Vi saknar dig så.

Precis som rubriken ovan lottar jag nu i ett samarbete med Hjärtat mitt ut ett presentkort till ett värde av 400 kronor till en av mina läsare. Vilken julklapp va?


För att vara med och tävla om presenkortet skall du kopiera bilden och texten nedan samt publicera det i din blogg och länka till mig i en kommentar nedan.
Samt att du skall besöka deras webshop och sedan berättar vad du skulle välja om just du vann presentkortet.


För att få ännu två extra vinstchanser/lotter så skall du dessutom länka till tävlingen på Facebook. Och gilla Dolce Bambini blogg där.
( Då ser du samtidigt när eventuella nya tävlingar är på kommande lite i förväg )
Har du inget av ovanstående kan du maila 5 vänner med bild och text nedan samt maila en kopia av mailet till Karlssonsfru@live där du också berättar vad du skulle välja att köpa för presentkortet.

Kylan har kommit på riktigt hitöver också. Vi har visserligen just nu " bara " 14 minusgrader men det är tillräckligt nog, sist jag kollade var den på -16.  När man sett andras statusuppdateringar på Facebook har det diffat med runt 11 och 21 minus bara runtom lilla Åland, själva bor vi ju nästans mitt i.
Lär inte vara några långa utestunder här inte, det är nästans för kallt att vara ute då det kryper under 10 fast det finns nog att pyssla med inne också, tvätta, diska och sånt där smått.
Imorgonnatt åker vi dessutom till Helsingfors och mot blogg galan. Vi når ju Helsingfors strax före 10 på mogonen så vi får några timmar under dagen då vi inte måste göra något speciellt, liksom dagen efter. Fast med den här kylan som är får man väl klä sig i pälshalare och karbus och inte galaklänning sedan då man väl är framme, lär ju inte vara någon direkt värme där borta heller.

19 veckor med preggobellyn, snart 20 och det lilla miraklet därinne verkar nöjd med sin tillvaro. Nu går det nog inte att missta magen för en godis/bullmage mer.
Kickar därinne nu och då och hickar gör bebis också. Det är ju egentligen faktiskt helt fantastiskt. En liten liten krabat som växer för varje dag som går och som förhoppningsvis kommer ut frisk och stark och får leva ett långt och bra liv med människor som den älskar och håller av runtomkring sig. Det känns fint att få uppleva ännu en graviditet. Trots allt annat jobbigt som också rör sig i ens innersta.

Vecka 19 ( från Familjeliv )

Kroppen: Nu börjar du komma halvvägs genom graviditeten. Det kan vara bra att reflektera över sin livssituation och det som ska komma. Tanken förändras från ”nu är jag gravid” till att ”nu väntar jag barn”.

Blodvärdet sjunker och barnet behöver mycket järn. Nästan alla gravida kvinnor behöver ta järntillskott. Blodtrycket kontrolleras regelbundet på barnmorskemottagningen. Det är vanligt att det sjunker lite, eller stannar på samma nivå som tidigare. Om blodtrycket går upp kan det vara ett tecken på havandeskapsförgiftning.

Livmodern växer allt mer och magen börjar få en rund form i profil. Vissa kvinnor kan känna av foglossning omkring den här tidpunkten. Det kan yttra sig som en diffus värk runt bäcken och neråt låren. Under senare delen av graviditeten kan man få problem med ryggen, man kan till viss del motverka det genom allsidig kroppsträning som dessutom gör att man får bättre kondition.

Fostret: Små, ljusa hårstrån så kallade lanugohår täcker kroppen och till och med undersidan av fötterna. Det fina fjunet kan finnas kvar på vissa delar av kroppen efter födseln, t.ex på ovansidan av öronen. Ögonbrynen och ögonfransarna börjar markeras och på barnets fingertoppar finns helt unika fingeravtryck. Benen har nu kommit ifatt och är i rätt proportion till kroppen. Barnet ser ut som en färdig människa, i miniatyr.

 

 

 

 

 

 

Idag är det första advent. Och ja första ljuset i staken är tänt. Och jag har inte köpt julblommorna som skulle stå där i fönstret på var sin sida om adventsstaken. Näpp. Men jag skall... i drömmarna iallafall. Och ljusen blev gröna. Kanske främst för att vi hade en hel hög med just gröna ljus hemma.
Fast man kan ju ha grönt då det är jultider också. Grönt är ju egentligen en ganska harmonisk färg, om man väljer " rätt kulör ".
Så jag får väl passa på att önska alla mina läsare en mysig första advent.

Och jag kan ju inte vara ensam om att tycka så. Säkert passar någon mer jättebra i rött läppstift också men det är trots allt få som klär upp just rött läppstift.
Hursomhelst fick jag nog medhåll av vännerna om just det där med röda läppar, på min spontana fråga. Just att man oftast får en gigantiskt mun.

Här trotsar man snödrivor och kyla, för att se till att ljusen brinner hos Lova vid graven, och för att tända ännu några ljus, och ikväll tände vi också två marschaller, lilla jul som det nu är på Åland, och som jag tidigare nämt.
En annorlunda jul står inför dörren. Och som aldrig riktigt mer blir sig lik igen.

Lilla Lova stumpan och en mamma som redan fått en bit av hjärtat utslitet här, då vi fick veta att Lova inte skulle leva länge till. Ja det var ju så här man egentligen såg ut, och inte som den där läsaren inbillat sig, uppmålad till tänderna och bara tänkte på sig själv. Nej sanningen var långt ifrån det, och såg helt annorlunda ut. Hålögd, svarta ringar runt ögonen var bara en ynklig liten del av allt det där, hjärnspökena och ångesten dubbelt fler. Att se sitt barn sakta bli sämre och sämre, och dagligen måste se henne utsättas för alla möjliga medicineringar, undersökningar och att få höra samma sak hela tiden.


Ni vet väl att hon ska dö, ni vet väl att vi ingenting kan göra, ni vet väl det och det och det och det. Konstant som repeat på en bandspelare. Och de medlidsamma blickarna. Som gjorde allting hundra gånger värre, ontet i hjärtat ännu mer ont. Tänk er. Att en läkare kliver in och säger det till er, ert barn skall dö men med lite mer valda ord. Från att det ena minuten skrattat i rummet och väntat på hämtpizzan en annan mamma beställt för att stunden efter få beskedet, om det döende barnet.
Och när den andre mamman kom med pizzan lämnande hon den vid dörren, en blick oss emellan och att se läkarna som kommit in i vårt rum och hon visste, det som hon fasade för med sitt barn, hade fallit i våra händer. Pizzan, ja den kallnade där i sin ask, själv åt jag ingenting på nästans 3 dagar.


Den sjungande manliga sköterskan som inte så ofta hade just oss, mest nätter om så var kom via, bara tyst i rummet, och strök sin hand över en. Inga tomma ord, bara en kort vänlig strykning och ut igen. Alla sådana här minnen gör så ont, lika ont att skriva och berätta med tårar i ögonen. Nej, det är nog ingen som inte varit med om exakt det här som vet hur jävligt det är, mellan tanke och verklighet är det långt, oerhört långt. Tanken kan kännas fasansfull och det är ett milt ord för att beskriva något fruktansvärt. För mig fanns tanken också en gång, innan Lova blev sjuk. Jag var också en mamma som tittade på barnen om natten och tänkte på de sjuka barn som fanns och hoppades att aldrig behöva vara med om det dom familjerna genomgick.
Nitlotten i livet drogs, vi belv " utvalda ". Vi blev en av de ni läser om nu, en ni aldrig vill vara. Jagh hoppas så att det förblir, att ni bara blir en vanlig läsare. Som kramar barnen lite extra och är nöjda åt det ni har, här och nu.

Väskor och blommor och krims krams, allt för galan. Igår kväll måste jag börja se mig om efter en väska, en vanlig handväska passar kanske inte på galan. Och vad i jösse namn skulle jag pråla den vanliga men ändock fina klänningen med, för det blir nog den gröna som är lite mer julaktig. Såklart, en enorm grön tygblomma, i en liknande kulör som klänningen. Och nej jag kommer inte att våga gå i de livsfarliga " snygg - porr " skorna. Jag kommer att få slagsida, eller tippa över på magen, på näsan. Göra gala succé. Framtung som man är, när man ökat på sig diverse kilon de snart fem senaste månaderna. Det får bli något annat. Jag blir illa tvungen om jag skall fixa en helkväll.


Jag vill inte gå omrking och se ostadig och full ut. Det spelar ingen roll hur många klackar man gått i, men 12 cm börjar vara gränsfall för de flesta att gå snyggt i en hel kväll. Eller ens en halv. Kanske om man heter Nanne Grönwall att det skulle gå. Kanske Nanne kan låna ut sina ben åt mig? Dom borde liksom passa ganska bra för vi är ju typ lika korta/långa.
Och sen är jag bekymrad, hur fina kommer inte alla andra att vara, tänk om jag är clownen i gänget?

Det är supertyst hemma. Det var tyst igår också. Jättetyst. Sonen fick för sig att han var redo att preminärsova hos farmor. Andra barn börjar väl vid tidigare ålder, men inte våra små, de börjar då de själva känner att nu idag vill jag prova.
Inte mig emot, jag är ändå en hemma sittermamma som inte dricker någonting eller far på fester så galan är egentligen ett riktigt stort undantag och faktiskt det första " festliga " jag åker på utan barn, sedan 2003. 2003 ja, Lovas födelseår. Jag har ju dessutom varit en " sådan där konstig AP-morsa, och långstidsammare ".


Så, han har sovit där inatt, och det är bra, för vi skall ju åka på galan på tisdagnatt, så vi blir borta i 3 nätter med alla dagar inräknade. Jag kommer att vara enormt trött då jag inte är van med att resa och nu blir det hur många resor och båtåkningar som helst mellan den 30 novemner till 5 december.
Och Alvin packade sin kasse med nallar, pyjamas, tandborste och tandkräm och allting verkar ha gått bra. Och idag springer Ålänningarna runt och tjoar God Lilla jul. Ja, det är Lilla Jul på Åland idag, som jag skrev om i ett annat inlägg.
En första Lilla Jul utan Lova. Så jag får väl önska mina läsare som den Ålänning jag är, God Lilla jul.

En fråga till er gav gensvar, man fick glada svar så jag tycker vi kan ha en liten trevlig fråga ibland. Vi fortsätter med jultemat. Och jag tänker idag själv svara på frågan.

 

 

Mitt måste aboslut vara första julen med Lova. Lova föddes den 4 december 2003 och kändes som den finast julklappen någonsin om man kan säga så. Trots att hon hade kolik och det var kämpiga första månder med den så var det en jul man inte glömmer.
Den allra första som förälder själv.
Lova var vid julen 2003 bara 3 veckor gammal. En riktig liten nyföding med andra ord. Jag minns också utan att behöva se på foton att hon hade en lila 2 delad dress på sig och en vit body med krage under den här dagen.
Så det var nog ett av de finaste minnen så här rakt av, min första jul som mamma.

Det snöar ju hur mycket som helst, det börjar bli ganska lagon med snö nu tycker jag, precis så där helt lagom. Lagon för barnen att busa i, lagom att ta sig fram i, det är vinterlagon och jullagom. Helt igenom lagom, just nu.
Alvin den busen tänkte ta morgon klockan 5 imorse, annars vaknar han runt 8 tiden. Och ja efter en del knot och diskussioner att det var sovatid ännu och det inte kom Bompa på TV den tiden så somnade han om en timma senare och sov till nio. Helt lagom det med ju, mysigt lagom.


Vi skall småningom bege oss iväg på uppdrag, tanka bilen, och sen var det ju som sagt passuthämtning, idbevis för det är ju tänkt att vi skall ta oss till Tallinn nästinkommande helg, precis efter galan. Vi hinner kliva av färjan nätt och jämt, hem en vända och sen skall vi kliva på färjan igen. Det blir lite segt att åka färja. Maken och jag hann lednsa på Rosella många gånger om, då vi åkte månatligen i princip med den, just då det innebar så mycket tunga moment för Lova och oss emot.
Lova tyckte ju inte heller alltid det var så roligt, lite ibörjan med taxfreen och lekrummet och smörgåsbordet men inte ju sämre hon blev.
Tänker på Kurt ibland som hämtade oss med " sjukhustaxin ". Han var så vänlig den människan, han brukade ge filmer åt barnen och Alvin tittar faktiskt på en av dem just nu, Ice Age. Han mötte oss alltid i Kapellskär med utropandet, " Heeej på dig Lova, Heeej Alvin ". Men kanske han förstod, han hörde ju oss berätta en del, och såg ju hur Lova blev sämre och sämre. Hursomhelst, Rosellaresan gick ju på lite på 2 timmar, nu skall man sitta nästans klockan runt, men det är ju natt så man kan försöka sova iallafall.


Hursomhelst, idag skall jag försöka hinna med en hel del saker och jag ser redan hur pengarna flaxar iväg. Bye bye money, Hello new stuff, och biljett och bensin och allt möjligt men ck så nödvändigt... dyrt!

Ja så tillsvidare kan ni beundra den här prästgården som ligger intill gravgården, på somrarna springer det färglada hönor och tuppar där på gården och så har det ordnats med grillkvällar. Vi gick ju på en sådan med lite olika funderingar om vad som skulle komma. Men faktiskt, det var mest bara allmänt prat och korv och fika och ett litet kort bibelstycke utvalt för att tänka till. Så man kunde nog helt gå dit bara för att umgås just, det var inte alls så där som man kanske tänker sig medsamma man hör grillkväll i prästgården. Men det är väl så, lätt att dra förhastade slusatser i mångt och mycket.

Imorgon är det full fart på schemat, hämta makens inträdesbiljett till blogg galan från stan skall jag göra, till polisen efter passet och idbeviset inför Tallinnresan. Fixa det sista inför galan så jag slipper stressa med det sedan.
Köpa gigantiska julstjärnor, blomman vill säga. De hade mindre modeller i butiken här men jag vill ha sådana där frodiga dubbla stora, jag skall dessutom ha 2 stycken är tanken. Helt plötsligt tänkte jag att jag måste göra något åt det med den kommande julen så lite smått här och där blir det självklart, adventsstakar, stjärnor och gardiner. Men den där julen, den kom ju så plötsligt, inte kan det ju vara december alldeles snart? Tydligen.


Det innebär också att jag närmar mig halvtid med min preggobelly. Halvtid, omöjligt vi stod ju precis där med stickan i hand, den där varma augustidagen då solen sken. Och i samma andetag kom oron krypande, så som många gravida känner, missfallstankar, framtidstankar, tankar på vad Lova går miste om, ja allt möjligt! Men nu vid snart halvtid kan jag trots sorgen säga att det är också med mer gläjde vi ser framemot våren 2011, bara allting går bra. Glädje över det lilla barn som förhoppningsvis kommer till oss.
Sorg över det vi förlorat, hand i hand.

Nu när första advent nalkas så blir det också lilla jul här på Åland. Det är något vi firar här, som en liten tjyvstart på julen som närmar sig. Man äter kanske lite julmat, potatis, sill, skinka och sånt där smått och gott. Barnen får ett litet paket eller två. Det brukade vara riktigt riktigt trevligt, allt som oftast. I år är det bara trevligt för Alvins skull främst, själv kommer vi vuxna inte att ha samma glädje rakt igenom. Varför, det borde alla hunnit räkna ut nu redan, Lova, Lova saknas, fattas.


Redan igår kväll då jag beställde hem 2 små julklappar åt Alvin från Discshop så satte känslan in. Det skulle vara en flicka också som skulle få något litet paket att bli glad åt. Här är och där läser man om hur andra hunnit börja julpynta för flera dagar sedan, det är stakar i fönstren, gardiner i stängerna, prydnader och julmusik. Här ser man inte den minsta julprydnad ännu, men jag måste nog ta tag i det imorgon iallafall. Lite smått, för Alvins skull och för Lovas skull, för det hade jag ju gjort också om bägge barnen fanns här.
Alvin har varit förkyld nu några dagar så det blir ingen småbarnssimning ikväll. Han snorar och hostar så men är annars relativt pigg och feberfri.

 

Alvin har berättat att han minsann skall köra grävmaskin precis som pappa

då han blir stor.

Han har ju förmånen  att ibland få en åktur i de riktiga maskinerna.

Lova, hennes dröm har jag berättat om förut. Lova ville bli djurdoktor, veterinär.

Efter mitt förra inlägg så har det ramlat in pengar till Lovas spargris. Ni är helt ljuvliga och jag vet att Lova ler i sin himmel som jag brukar säga. Jag hoppas att folk fortsätter bidra för det är så viktigt så viktigt, och man vet aldrig vem som står på tur. Kolla i Lovas spargris!!! Jag kan inte annat än att tacka er alla som ikväll bara skänkt pengar och Lovas gris nöffar glatt. Jag är riktigt varm i hjärtat och glad, jag hoppas och önskar att ingen av er därute behöver uppleva det vi gjort.

Lovas födelesdag närmar sig, den 4 december. Hennes spargris saknar 950 kronor sedan har vi nått målet på 50.000 kronor. Man kan självklart fortsätta skänka pengar efter det, men tänk om vi till hennes 7 årsdag skulle kunna nå målet?
Det behövs pengar till den där forskningen som går framåt men alldeles för långsamt. Låt flera små barn uppleva sin födelsedagar, låt fler familjer vara tillsammans. Mata Lovas spargris här. Låt den växa och bli en tjock liten julgris.


Vill du hjälpa på andra små vis, kan du kolla in deras lilla butik nu inför julen och då det skall köpas julklappar. Du hittar nallar, pins, smycken, kalender 2011 och annat smått och gott, då går en del till fonden där med.
Här hittar du butiken. En liten juluppmaning bara. Man spenderar oftast ändå så mycket i juletider att en liten tjuga eller femtiolapp i kronor räknat inte är stora summor i slutändan för givaren som har en egen säker inkomst.
Det går också bra att betala in från Finland till hennes gris i Sverige, det står mer i infomationen där.

För er som missade den där omtalde radiointervjun, nå nu kan du lyssna HÄR på oss alla nominerade. Min är överst.
När du gjort det kanske det blir ännu lättare att välja sin favorit bland oss 6 då man hör oss och får en uppfattning om vilka vi är.

 

Nu är det länge sedan jag hade en tävling i bloggen för mina läsare men nu är det dags igen och denna tävling riktar sig till er som har barn som använder napp. Du kan alltså vinna ett paket med nappar från Namnnappen.se
Jag har en gång tidigare samarbetat med det här företaget men nu är det dags igen.


För att vara med och tävla skall du kopiera bilden och texten nedan till din blogg. Samt om du har Facebook gärna länka till tävlingen där med. När du gjort det kan du länka till din blogg i en kommentar så jag ser att lagt upp tävlingen hos dig, samt att du skall svara på frågan Vad är det bästa med julen.


Har du ingen blogg kan du maila 3 vänner med samma bild och text samt skicka en kopia av mailet till mig på [email protected]

" Jag är med och tävlar om namnnappar från Namnnappen.se

hos Dolce Bambini.

Var med och tävla här du också. "

Som en påminnelse åt er läsare.
Idag är det sista dagen man kan rösta på bloggar till Årets blogg 2010. Så nu hoppas jag att de bloggläsare som ännu inte gjort det, gör det.

 

 

Var en nytillkommen läsare som frågade lite om Lova och sjukdomstiden, hur hon reagerade , hur lillebror sörjt osv.
Eftersom många av frågorna är jobbiga för mig att svara på om och om igen så är allt jag kan säga, att jag berättat om allt i princip i bloggen tidigare under " resans gång "  men man måste läsa och leta genom Lovas sjukdomstid som man hittar under kategorier i menyn till höger.
Även i kategorin Tiden efter Lova så finner man det mesta jag skrivit om våran sorg. Leta där är ni snälla om ni funderar på något.


Jag hade säkert svarat om och om igen om det gällt något annat men det är så tungt att ta det här igen då jag redan bloggat om just de här ämnena. Hoppas ni har överseénde med det och orkar läsa och leta det ni söker under nämnda kategorier, vilket kanske också är det bästa för att få sig en bild om hur vi verkligen levde och lever nu.


På tal om annat jobbade maken över ikväll, jag och sonen lagade hemlagad tomatsoppa till middag, har läst sagor, tänt ljus vid Lovas lilla minnesaltare och hunnit bränna rökelse i badrummet så det luktar fräschare där, eller ja, det luktar rökelse. Och nu är det Byggare Bob som gäller på Bompa för honom.

Det här är den andra klänningen jag provade hemma, båda sitter snyggt på, och är fina men olika färger samt att denna är kortärmad.

Jag tänkte när jag ändå håller på med galakläder visa er de livsfarliga men ack så snygga skorna. Hur de såg ut bakifrån. Jag visste inte att de va någon kjed där, för det stod det ingenting om i beskrivningen. Är man full av humor som jag är ibland så tänker man sig dessa skor och stay-ups och en pettycoat och korsett fast den slipper man aldrig i nu, undrar om den galaklädseln uppskattas av fler än en eventuell make? ( Ja, jag skojar såklart )skall man orka leva med sorg måste man ibland orka skämta om olika saker. Jag tror tamej tusan jag tar de med lägre klack för jag vill inte riskera någon olycka som innefattar brutna ben eller skadad mage. Tänk om man skulle stula liksom eller råka krocka med någon i misstag, det kan man ju göra utan klackar till och med.  Men jag är iallafall ägare till ett par läckra skor, även om de knappt lär användas.

Jag fick hem det där jag beställt inför galan. Jag måste säga att klänningen var ju fin men lite väl tilltaget och trångt, det gick bort. Okej då var vi utan klänning, men hej vänta, det löste sig.
Skorna då? Jo då de är skitsnygga och de är lika obekväma som de är snygga. Okej, jag kan gå i dem, men man skall inte böja sig fram för då står man nog på näsa. Och jag har ju skor med lägre klack så möjligtvis tar jag dem istället för de där " party - porr - snyggskorna " som jag kallar dom. Sonen sa " Oj mamma så fina, men hur ska du komma upp? " Då jag satt på golvet och tog på dom. Upp kom jag, första sekunderna ragglandes som ett nyfött föl och lika mycket skrattandes, det var så himla roligt att det borde ha filmats in. Några varv hemma och jag hade fått in balansen men näääe liksom. Jag vet faktiskt inte, de är ju inte fotvänliga eller bekväma för fem öre.Men supersupersnygga med en kedja i hälen förutom spännet i sidan.


Den där lilla paljetterade festjackan som jag tog till, så ja den passade faktiskt men jag undrade faktiskt varför den hade så underliga i mitt tycke kanter i axlarna, de stod ut som näbbar, men den var ju fin annars. Efter mycket bökande tog sonen ett kort på mig. Och med lite omändringar tror jag att denna outfit kan vara komplett.
Lite strassörhängen, eventuellt ett par bekvämare lite lägre klackade skor och diverse spackel. Så kanske kanske jag vågar gå ut.



Nu har jag fått ut min eventuella galaklädsel och jag hoppas jag inte får för mig att chocka någon och så kommer jag i något helt annat. ( Men risken är liten, är bara nojig över hur upp till tänderna klädda alla andra kommer att vara ).
Nå håll nu till godo med sonens fotoalster återigen och eftersom det inte rör sig om någon speciefik bröllopsbild där maken inte skall se bruden innan så kan jag helt lugnt visa bilden. Dessutom går klänningen inte att köpa ändå längre då den har funnits i hemmets ägor många många år men bara använts en endaste gång så det lär inte komma en dublett.

OCH... jag testade även en annan klänning jag hade hemma, långklänning den med men med kort ärm. Velpottan hinner fundera nätt och jämt en vecka men sannolikt blir det den ovan. Båda klänningar är fina och i samma material och långklänningar, bara att den svarta har långärm och en liten krage. Och nu ser man ju bara på ett ungefär och ett foto gör sig aldrig lika rättvis som att få se någon i verklighet, det vet ju alla.
Nå andra galamänniskor, vad skall ni ha på er nu då?, en bloggares har jag sett en skymt av men det är ju inte bara hon och jag som skall gå på gala, jag är så nyfiken på er alla.

Jag har en liten Rudolf hemma. Fast inte riktigt med röd mule ännu. Alvin har blivit förkyld. Det är första förkylningen sedan i våras åtminstone. Så nu hostar han och snörvlar och hade tungt i natt så det blir en vända via apoteket och införskaffa nässpray åt honom under dagen.


Och pelargonen jag fick i morsdagspresent är inne på sin andra blomning nu. Pelargon måste vara en blomma som är lätt att sköta och inte bara dör bort omdelbart. Dessutom är jag tant nog att tycka dom är vackra och så finns de ju i en hel del olika nyanser. Dessutom kan man typ ha dem inne och ute, ha dom att vintervila osv osv, jag har dock haft mina inne främst fast denna var nog ute i somras en vända, men annars får den vara i fönstret som en året runt blomma.

För er som inte kan ratta in radiokanalen och höra reprisen med intervjun jag gjorde på onsdag så kan istället lyssna på följande adress: x3m.yle.fi från och med imorgon fick jag veta.


Den här skylten har jag visat förut men det är länge länge sedan, då Lova just började åka till Akademiska. Jag vet att jag sa till min man att det både såg och lät så hemskt, blod och tumörsjukdomar. Veckan efter var det vår tur att åka till den våningen, då var Lova utredd på barn neruon för den gången. Hon hade blivit en barncancerpatient
" på riktigt ".  Ibland tänker jag att vilka barn är kvar där, vilka är färdigbehandlade med gott resultat, vilka har fått återfall och vilka har hunnit förlora sin kamp. Där såg man barn i alla åldrar, bebisar, små barn, skolbarn, ungdomar.
Alla kämpande på sitt vis, med sin historia. Och många av dem minns man, man glömmer dem inte.

Jag var tydligen med i radion idag, X3M. Intervjun är ju förinspelad och jag var helt nyfiken på hur det skulle låta. Jag tyckte jag lät som allt annat än en Ålänning, jag lät väldigt mycket mumin enligt mig själv och så pratade jag hur mycket som helst. Hur många av er läsare hörde riktigt den där sändningen idag? Jag tänker nu främst på er Ålänningar och de i Finland som har den kanalen på för nöjes skull annars med.
Idag är det dessutom bara 2 dagar kvar att rösta på sin favoritblogg till Bloggpriset 2010. Så fortsätt gärna att rösta på mig ni som inte hunnit med det ännu och klicka in dig på ikonen nedan och ge din röst.

 

I sorgen finns glädjen i en och samma dag. Idag var vi till MVC igen. Och fått lyssna på bebisens hjärtljud och mätte magen för första gången. Den var förvånansvärt stor 19,5 cm i vecka 17+3 vilket gjorde att jag hamnade över översta kurvan på SF måttet. Därför ville ju läkaren ta om ultraljudet i vecka 22 då han blev osäker på hur långt jag gått,och hade lite svårt att mäta den ovillge bebisen i min mage.
Jag själv tror på det första datumet men vi får se. Allting var bra iallfall och det var huvudsaken.
Hjärtat slog så fint och vågen pekade uppåt på mig med, med den här farten kommer jag nog att få samma slutvikt som med Lova och Alvin.


Nästa besök till MVC blir 21 december och den 23 december har jag ju ultraljudet. Vi diskuterade också igen att jag skulle boka in ett förlossningssamtal på sjukhuset efter nästa ultraljud då mina förlossningar haft lite komplikationer på slutet så hon sa att begär ett samtal eftersom hon och jag pratat om det här förut, och är de bändiga så säg till mig så ringer jag dit och bokar tiden men det borde väl ordna sig, men det är skönt att ha backup utifall att. Jag är ju inte smärträdd så det är ingenting med det men barnen har varit så insnorda i navlesträngarna båda två, så de har inte varit fullt medvetande då de fötts samt att de fått navla av dom då huvudet varit framme. Därför anser hon och även en annan gyn, att det skall tas upp i samtal. Samt att jag får ju inte gå över tiden då jag har lite litet bäcken enligt röntgen. Hon ansåg helt enkelt att det är bra att ta det nu och inte i vecka 37. Så vi får se hur det går med samtalet sedan, jag kan tippa på att samtalet blir nästa år då det sedan blir julafton och nyår osv. Och det viktigaste är att de tar en på allvar och verkligen går genom allt.


Så mitt i sorgens dagar, ett halvår efter Lovas död, har man idag fått höra ett litet hjärta slå inom sig. Ett litet mirakel.

6 månader, ett halvår, ja så lång tid har det redan hunnit gå idag sedan Lova lämnade oss. 22 maj-22 november. Lång tid, evighetslång, kort tid för många. För oss blir avtåndet sedan vi sist kramade en levande flicka bara längre och längre, men tiden tills vi kanske en dag möts igen, om så är, kortare. Idag är ännu en dag i mängden utan Lova. Halvsårsdagen.

Nu är det vinter och kallt och snö och snart första advent. Därför skall jag göra raka motsatsen mot alla vinterbilder jag säkerligen hinner lägga ut ännu, jag lägger in en sommarbild på Alvin. Alvin tyckte att det var lagom med snö ute nu, som vi har det nu. Lagom att leka i, och lagom att ta sig fram i. Lagom för att gräsmattan försvinner och man kan åka pulka. Så ansåg Alvin och jag tror jag håller med.

Strassörhängen, använda 1 gång, förra julen. Kommer att komma väl till pass på blogg galan. Och jag kan inte låta bli att undra över hur det går med alla röster för alla. Vem leder, vem vinner. Det är faktiskt spännande. Jag har ju inte så stora förhoppningar om att vinna. Knappast kammar jag hem 17.000 + röster som med fotovinsten i somras vilket gjorde mig till en av de 3 bästa av de 10 som juryn valde och inte bara det , jag tog första priset av de 3. Jag bara gapade, häpnade, stirrade på mailet som kom då. Och det var mina fina underbara ljuvliga läsare som röstade att jag kom trea först men juryn tog ut mig till etta sen av de 3. Och det var ju lite samma sak där, inte hade jag någon större tro på att vinna. Möjligtvis att kanske få tredje priset men aldrig aldrig första. Jag vinner ju egentligen aldrig någonting därför kändes det helt jätteroligt att Lovas sommarfoto vann den gången. Och ja systemkameran hittade fram.

 

Begravningsplats i vinterskud. En älskad och saknad dotters grav i vinterskrud, för att dölja den lilla kullen som fanns kvar ännu satte vi lite granris över. Blev på något vis mer ombonat på det här viset.

 

 

 

Vad roligt att så många läsare ville svara på frågan om vad lycka är för dem, och att se att så gott som alla svarat att barnen och familjen är deras största lycka. Precis så som det skall vara.
Jag och maken var till Lovas grav och gjorde lite mer vinterfint där, så gott det nu går. Helst vill jag att det blir vår så att vi kan få en sten på plats utan att den får slagsida och sjunker som jag förut nämnt. Just nu är det iallafall ombonat där. Ja så bra man nu kan göra det vid sitt barns grav. Tänkte visa bilder imorgon sedan för vi skall just sätta oss och äta lite figurfrämjande kost som det som syns på bilden nedan, och så skall vi se på en film.

Igår kväll då Alvin somnat satte jag mig på MSN så blinkade en kompis, för att berätta att man via PAF kan satsa på Årets blogg, vilken som vinner. Jag var inte bland de betrodda i toppen direkt, men inte sist heller.
Men nu börjar det gå lite långt om man skall spela som på hästar om vilken blogg man tror vinner. Fast idag skall de väl satsas på det mesta antar jag. Så nu skall alla spelmänniskor satsa på mig. * skratt * Mig och ingen annan.


Det är HÄR ni skall kolla om ni vill se oddsen på vilken blogg som vinner enligt de som tippar. På tal om ljuva ting runtomkring sig för övrigt om man bortser från den blogg som tros vinna så kunde jag bo på en soptipp om bara Lova fick vara hos mig. Jag kunde bo var som helst, en koja i skogen, i en husvagn. För det ljuvaste tinget för mig är borta och det kan inte några som helst materiella ting i världen ersätta, någonsin.
De må vara vackra att se på, och göra en glad för stunden för de som nästans allting har, men för mig finner jag ingen lycka i dessa mer. Min lycka finner jag i god hälsa, i min familj, och i kärlek. Och i minnena efter Lova. För mig blir det fullkomligt.

Här under alla dessa blommor, under all jorden, 2 meter ned i en rosa rosmönstrad kista ligger för mig ett av de ljuvaste tingen som fanns i mitt liv. Hon finns ännu, i hjärtat och i minnet. Och ingenting kan ersätta just henne för
Lova är och förblir just Lova. Precis som Alvin är Alvin, jag är jag och du är du. Vi är alla oersättningsbara den dagen någon sörjer oss.

Jag har skrivit det förr, jag kan skriva det igen, som en påminnelse för er andra som har små barn, att tycka att allt de gör är förtjusande vackert. Och unikt. För de är det, barnens konstverk de glatt och kärleksfullt skapar åt oss föräldrar, eller mor och farföräldrar. Kanske man tycker det är jobbigt med 100 motiv som föreställer samma sak men inte i den värld jag och min familj lever i, vi saknar att inte kunna få fler unika kärleksfullt gjorda små konstverk, skapade utav små barnahänder.


Lova ,5 står det i bilden nedan. Om Lova hade fått leva hade hon sannolikt skrivit Lova 7 snart. 4 december, och Lovas 7 årsdag kommer allt närmare. Åh, vad man kan sakna och längta efter någon. Okej, om jag kan sakna min mamma och ibland min pappa som dog för många år sedan, men Lova, mitt barn, min förstfödda fina flicka. Henne saknar jag oändligt mycket och det fattas en bit i mitt hjärta, en pusselbit i mitt liv. I min mans liv och i lillebror Alvins liv.
Och just den biten kan ingenting ersätta för det är Lovas bit.

Och heller inte kommer det flera små överraskningsbrev, som Lova satt något roligt i, för att ge sin mamma eller pappa. Mardrömmen är en sanning och vi är vakna fast vi önskar vi bara sov och snart vaknade till det gamla normala som en gång var. Det friska barnet Lova saknas, fattas, ja ibland också det sjuka men ändå då innan hon fick sin dödsdom och allt skulle bli bra, bara hon skulle få finnas kvar, här och nu, att krama, pussa, mysa, läsa sagor för. Ja som jag läste sagor om kvällarna. En saga, två sagor och ja också tre kunde det bli. En valde Alvin, en valde Lova, eller så läste jag ur en bok med långa sagor i, läste tills jag somnade själv med barnen. Så skulle det vara, inte som nu, ett barn i sängen, den andra gapande tom, kväll efter kväll, morgon efter morgon.


Vet ni, snart skulle Lova varit färdigbehandlad, om allt gått som det såg ut från allra första början innan sPNET kom in i bilden, blev upptäckt. Lova skulle varit klar nu vid årsskiftet. Men Lovas öde blev annorlunda.

Woho, eller något, biljetter uthämtade idag, och kanske inte värsta närmaste hotellet men inte heller för långt bort, nog skall vi alltid hitta till galan. Hotellet ligger iallafall väldigt centralt. Undrar var dom andra skall bo? Finns ju ett urval med hotell i Helsingfors centrum. Jag har redan lyckats tala om för andra bloggare att det kommer att bli roligt ( jag hoppas ju det ) att träffa dom. Undrar om de känner samma sak, att det blir roligt att träffa oss andra, en tyckte som mig iallafall. Så då kanske vi är två som kommer att ha roligt då.

Hursomhelst...
Och ni som tycker min blogg är värdig att vinna titeln Årets blogg 2010, rösta på. Fram till 24 november kan man rösta. Tills vidare får jag tacka för de som orkat titta in på omröstningen och ge mig sin röst, tack, tack, tack. Det betyder väldigt mycket och är jätteroligt att jag kommit bland finalisterna.


För er som missat hur och var man röstar så kan du klicka på bilden nedan men den finns också i menyn till höger.  Och överallt snart.
( Som en påminnelse ). Tack igen. Och jag är faktiskt för en gångs skull lite glad, ganska mycket glad. Det känns bra att bloggen faktiskt varit så här betydelsefull, inte bara för oss utan även för de som läser. Och det känns som om att mina läsare tar till sig mina texter, och det jag vill berätta om det vi uppplevt och nu genomlever. Okej nu kanske jag börjar bli sentimental men det är så jag känner. Jag hade så gärna skrivit om andra trevliga saker men det här är min historia, vår historia och den har jag nu delat med mig av till er andra, till mina läsare.

Idag ville Alvin fota mammas mage, bebismagen. Växer gör den. Blir rundare för varje vecka som går. Nu är vi i vecka 18.
Tänk att det närmar sig halvtid. Att man snart faktiskt gått halva graviditeten. Det känns som om det återigen kommer att vara magen och jag och inte tvärtom. På måndag är det dags igen för MVC. Blir besök 3 och så får man lyssna på hjärtljuden igen. Det är nog någonting av det mysigaste med MVC besöken, att få lyssna på dom.

Tänk om det fått sitta två barn i soffan och se på barnprogram på TV. Tänk om det hade fått sitta en storasyster intill sin lillebror och sett på favoritprogrammen.
Det hade varit så fint, så där som det hade varit tänkt att det skulle vara, skall vara. Men där sitter en ensam liten lillebror, utan sin storasyster. Han satt där igår också, och dagen innan, och dessförinnan. Han sitter där imorgon med utan henne och alla restkommande dagar.
Ingen storasyster att bråka med, skoja med och stoja med. Tomhet för honom. Tomhet för osss alla.

Idag kom inbjudan till blogg galan som sagt. Med klädkod, gala. Jag blir genast att fundera hur alla andra ändå kommer att se ut. Vad alla skall ha på sig.
Och så var jag med i Nyan idag, kanske artikeln ändå inte var så tokig i tryck, utan helt acceptabel. Det är bra att de ville ta upp bloggen som ett intressant ämne iallafall. Och så har andra fått en chans att få en inblick i vår vardag mitt i deras vanliga vardagslunk.
Fick 2 grattis från 2 olika mammor på simningen också till nomineringen, de har knappast vetat om det jag
( och min familj ) gått egenom, men vad vet jag. Alla vet väl snart känns det som.

 

 

Tänkte ge er en tjuvtitt på skorna jag tänkte försöka stolpa omkring i på galan.
( Hoppas innerligt att de passar )
Jag hade väl mesta dels tänkt sitta vid något bord hoppas jag, och visst kan jag gå i klackar men det är heller ingen vardagsmat.
Idag fick jag också inbjudan till galan. Tänkte visa den senare men ni får beundra skorna under tiden.


Och jag har varit både till Silja och Vikingkontoret idag och frågat om priser på resan, så det blir nog att åka med Viking.
Blir nog att åka och boka morgondag. Men en sak är klappat och klart för Tallinn och det är idbevis och pass, ett åt sonen och ett åt mig och makens var i bruk ännu, han som varit dit med jobbet några gånger har behövt ha det.

Imorse då jag och sonen tittade ut så möttes vi av snö. Snön som regnat bort har återvänt. Kanske för att stanna? Kanske inte? Hur bedrövligt det är känns och är mellan varven i själen och hjärtat hoppas jag att det är snö vid advent och jul.
Snön är kanske jobbig många gånger, borsta trappor, skotta, borsta av bilar osv. Men vid tillfällen som advent, Lucia och jul och nyår så är det mysigt med snö. Och det är ju så roligt för barnen med snön, och att kunna åka pulka, bygga snölyktor och laga snögubbar. Men för mig och maken blir det aldrig riktigt som då förut, så som det skulle vara, som det skall vara. Oavsett årstid. Oavsett högtider. En saknas, en fattas och kommer alltid att göra det.


Idag måste vi ordna det sista med passet osv. Och så skall det väl ordnas med boendet i H.fors. Så in via en dera båtterminal så är det fixat. Maken skulle nog vara min följeslagare till galan. Och det blir hektiska dagar. För vi hinner bara hem och vända och så skall vi på ny båt och vidare till Tallinn. Stressigt men förhoppningsvis värt det.


Måste också fixa vid Lovas graven. Ta bort lite minnesstenar som nu blir översnöade, ta med lite granris dit osv. Ja det är ju så fel. Ligga där under mark i en kista. Och inte få sitta i skolbänken och lära sig saker, få ha rast och busa med andra kompisar. Det var så det skulle vara, men så blev det aldrig för Lova.

Alvins passfoto idag blev helt lyckat, han försökte se allvarlig ut och inte le för mycket men han gjorde sitt bästa.
Först ville han inte riktigt men sedan gick det för sig att ta 2 bilder. Och denna blev utvald.
Polisen tar vi nog imorgon eller på fredag. Blev en del program ändå idag med intervju och allting.
Och sedan kom en vän över ikväll och åt middag med oss.


Har försökt och nonchalera den där jubelidiotens kommentar jag skrev om tidigare. Fast klart man funderar på saker ändå fast man borde låta bli. Det är ofrånkomligt. Min man funderar också på saker, som varför han jobbade så mycket över, ofta 12-14 timmars dagar kunde förekomma, då innan Lova blev sjuk. Att han ibland satte mer tid på jobbet än familjen. Och att jag drog det lasset hemma även om farmor också ställde upp.
Alla har vi våra tankar, varför man inte gjorde det roliga då när man tänkte, varför man inte gjorde si eller så.


Sen kommer en människa som inte vet någonting om vårat liv till 100%, bara detaljer, utvalda ord i en blogg med några foton. Och tar och sväljer dom med hull och hår och tror att hela sanningen om vårat liv står nedskrivet i en blogg. En blogg där jag valt ut delar av vårat liv. De delar som jag även sa i intervjun att de kan jag säga till en människa som frågar mig på riktigt, ansikte mot ansikte. Iallafall, jag borde inte slösa energi, men jag är en riktig sådan där människa som vill att folk och människor som man kan säga, " Det finns folk och människor till allting ", skall förstå, att det här är delar ur vårat liv. Och vårat liv levdes mer på sjukhus än hemma. Mer på barnavdelningen i Mariehamn än hemma.


Mer på Bonken i Uppsala än hemma. Ensam fick jag lära mig Uppsalas gator utantill. Ensam fick jag hitta de patienthotell jag och sonen fick bo på 3 gånger då Lova låg på neurologen och intensiven. Ofta handlade dessa boenden om 2 veckor åt gången. På sin höjd 1. Men på Bonken, barnonkologen där fick familjerna samlas om man kunde, ville och hade behov av att vara samlade. Och då gällde max 3 sängar i rummet oavsett antal personer i rummet. Ett rum var inte mer än kanske 7-8 kvadratmeter stort.  Lova avskydde resorna lika mycket som oss. Och om jag skrev att det var jobbigt att resa handlade det väl inte bara om mina känslor inför resan utan om hela familjens.


Hur vidrigt det var då Lova måste byta nål i PAC.en ( främst för att hon led så ). Nålarna fick sitta 10 dagar åt gången och sedan byttes dessa. Och hade man tur slapp man nålen ett tag, hade man otur stack de om en ny nål i såret som man just tagit bort den gamla nålen i. Trots att det emlades innan var det inte så behagligt att bli stucken i bröstet sådär.
Liksom jag tyckte hennes kramper var lika jobbiga som alla andra och turerna in till sjukhuset och att alltid ha med sig stesoliden så man snabbbt kunde ge henne den i ändan. Nej, vårt liv har bara varit en liten del av verklighetens jag. Och att sedan bli anklagad för att man haft nåon bild på sig själv där man sett att jag hade en tatuering så hade jag typ bara tänkt på mig själv och sket i allt annat och att jag bara var gnällig och hemsk typ och att det var sådan tur att pappan fanns. MEN om man tittar NOGA i mina ögon ser man en trött och sliten mamma som  vakat många nätter, liksom pappan i huset på de få bilder jag la in av mig. Man skulle ens vara glad om man fick duscha ifred där för det var ofta full fart 24 timmar om dygnet. Läkare och sköterskor avlöste varandra klockan runt tillsammans med alla jobbiga undersökningar, medicineringar och sövningar osv.


Hur svårt det var att vara första beslutsfattaren intill slutet, då det bestämdes att strålningen skulle avslutas av läkaren. Allting skulle bestämmas tillsammans men alltid med våra åsikter först. Det var inte bara min man som gjorde allting som i den där människan fortfarande påstår. Det var vi som blev frågade om hur vi ville att den palleativa vården skulle se ut. Vård i livets slutskede vill säga. Vem fasiken vill planera sitt barns vård inför döden.
Det var jag som fick säga åt min man att du förstod väl att de tänkte sluta med cellgifterna varpå han denne gången inte han uppfatta det då vi också levde i en värld av dimma och jobbiga tankar. Vi fick vara två arbetande hjärnor som fattade besluten tillsammans. Och man fick lyssna lyssna lyssna. Lära sig uppfatta saker, Ensam läkare - inga oroande besked.
En läkare och oftast en sköterska i sällskap = dåliga besked, eller nya bekymmer. Att lära sig läkarens liv på sjukhus och deras sätt att bemöta sina patienter och anhöriga. En hel vetenskap för ickedrabbade. Att lära sig avläsa deras blickar sinsemellan, ännu en vetenskap.


Så hursomhelst Nej bloggen är inte hela historien, den finns i journalen, i våra minnen, i våra hjärtan men inte i bloggen och framför allt inte i en anonym läsares åsikter. De som följt oss seriöst vet hur vi hade det till en viss del. Hur tappra vi var hela familjen. Sjukhuspersonalen vet på riktigt. Dom OM någon vet. Och jag vet, att de finns sådana där som fortfarande läser bloggen, som jobbar på sjukhuset som också kan intyga att den där människans ord är tagna ur fantasin.


Nu fick några nya läsare också en liten överblick över scenarion ingen förälder skall behöva tvingas in i. Hemskheter jag ibland skrivit ned i bloggen. För att memorera, för att få ned vad hände riktigt då text. När man ibland kan bli helt vimsig i den här karusellen man tvingas åka i.
Och jag vill avrunda det här inlägget med sonens passfoto och orden, bemöt andra människor som du själv vill bli bemött.

Ålandstidningens intervju var helt jättebra tycker. Idag fanns den i tryck i tidningen. Dock måste man typ ha inloggningsuppgifter för att få läsa nättidnigen. En inom släkten skickade den redan imorse dock via PDF åt mig så jag hann se den så, innan jag kollade postlådan.


Idag var jag med sonen via Nyan och deras kommer imorgondagens förstod jag. Lite mindre text, lite annorlunda formulerad, men den duger nog. Det blir väl aldrig riktigt kanonbra kanske på två ställen men de flesta Ålänningar läser av någon outgrundlig anledning båda tidningar, har de ej dem hemma så trynar dom på jobben eller på lunchrestauranger osv. Antagligen läses båda för att båda skriver lite olika angående nyheter.


Passfotograferingen gick finemang iallafall och jag tänkte visa Alvins fina bild senare ikväll. Just nu ligger han faktiskt och vilar. Han somnade. Han slutade ju sova dag för ganska länge sedan men som alla andra tycker han ju om att ta en liten tupplur ibland.

Det som stod sedan där man inte ser var typ att " De värsta kommentarerna har tagit henne hårt " och lite annat.
Kort sagt blev denna tidnings intervju riktigt välgjord. Och jag skäms inte över den. Dock är jag en aningens mer fundersam över morgondagens tidning fast jag sa att den såg Okej ut. Men sen är jag oerhört självkritisk då jag skriver.
Antar det är därför.

Från lättare irritation som jag faktiskt inte orkar tänka närmare på, dvs förra inlägget så skall jag och sonen och ordna med passfoton, pass och identitetsbevis. Det blir ju Tallinn i december och då måste jag ordna med det där idag för dagarna går ganska fort ändå.
Dessutom ville Nyan ( den andra tidningen ) prata med mig klockan 13 idag om det där med bloggpriset.
Så medans sonen suttit och kollat på bolibompa har jag hunnit gå genom mail och kommentarer och läsa genom det som publicerades i Ålandstidningen via PDF. Men om inte hela dagen skall springa iväg så skall vi nog småningom bege oss iväg mot staden där maken skulle träffa oss en vända också.
Månne Alvin går med på att fotograferas angående passfotot, han hade absolut ingen lust då tidningen gärna hade haft oss på bilden båda två.

Frost över allt när man tittar ut, snön som kom regnade i princip bort här om dagen. Någon hög ligger kvar i dikesrenen men annars är det barmark ute igen.
Morgonen börjar bra då man kollar bloggsvar att någon jubelidiot återigen orkat kritisera mitt sätt att blogga och att jag gnällde för mycket att det var jobbigt att åka till Uppsala och så var det för mycket jag jag jag och Alvin.
Jag undrar månne om det är samma hagga som mailade mig förut och gnällde på samma sak för det var ju minsanns tur att hon hade sin pappa.


Ja herregud ja, jag är ju en fruktansvärd människa tydligen som någon gång lägger in ett foto på mig själv och får kritik för alltihopa.
Hoppas dessa eländiga människor bara någong gång lär sig hålla tyst. Min familj höll hårt ihop under de jobbiga tiderna som  var. Och alla tyckte vi det var jobbigt att åka till Uppsala.
Det var jobbigt för Lova blev så utsatt med alla mediciner, operatioer, sövningar, behandlingar, vaknätter, ALLT.
Så kommer en person utan minsta tillsymmelse till hjärna och skriver något så här fult IGEN! Helt jävla respektlöst.
Det var inte denne som var där och bytte blöjor, de var inte denne som var där och ringde på klockan om nätterna, de var inte denna som var där och gav mediciner eller höll Lovas hand när hon dog.
Nej jag var där, hela tiden nästintill, och ibland gick nog min man också iväg, för att handla, ringa hem, duscha osv.


Du var inte den som ringde från Åland och jagade hotellrum för att slippa efter då man ibland var på avdelningar där familjen inte kunde vara samlad, hur jävla roligt tror du det var?
Att bli lämnad kvar här när helikoptern for iväg och man måste vara hemma med sonen som var hemskt mamm sjuk.
Hur tror du det kändes att gråta hela tiden? Oroa sig hela tiden?


Nej vad skulle du veta, så hjärtlös, tanklös och så jubelidiotisk som du är.  Tänk efter innan du eller någon annan skriver något liknande igen. Hade jag varit en sådan dålig mamma hade nog min man skilt sig från mig för länge sedan och inte valt att vara kvar med mig och igen försöka få ett barn. Och han har haft mer än 11 år på sig att upptäcka att jag är vidrig isåfall.


PUCKO, det är ett lindrigt och snällt ord. Åt sådana här människor. Men jag tror det ordet är det lättaste för dig att förstå för mer invecklade texter än så här förstår du tydligen inte. Eftersom du knappast följt min blogg dagligen.
Och sedan måste du tydligen  vara hemskt avundsjuk på min familj på något vis. Tro inte att jag stänger bloggen än en gång för sådana människor som du är men det skall du veta, att det du kommenterar är så FEL det bara kan bli. Jag skrev massor om Lova, massor om Alvin och hans känsla av att bli åtsidosatt och OM mina och familjens känslor. Maktlöshet.


Det bara stinker avundsjuka inför Årets bloggnomineringen här misstänker jag.

Och så fick alla som vill sig en förhandstitt på det som kommer i tidningen imorgon. Ålandstidningen har lagt ut lite text redan nu. Tydligen har folk hört det både i radio och på tv också. Undrar själv vad det är som händer, varför så stort? Men sedan är ju Åland litet så här är det väl stort antar jag. Misstänker att jag ( tyvärr ) har en av de större bloggarna här på Åland med det djupaste ämnet man kan tänka sig. Därav också att de visat intresse att berätta om det åt andra. När det värsta tänkbara och ofattbara händer. Ens eget barn dör under småbarnsåren.
Tog en liten skärmdump av alltihopa.

Nu har det blivit diskussioner om huruvida bebisen i magen på mig är en flicka eller en pojke. Vi har valt att berätta det åt dem vi vill själva men jag har ännu inte berättat i bloggen.
Nu har jag fått höra att man ser att det är en pojke, och att läsarna är dumma i huvudet för det syns att det är en flicka av någon annan. Blir värsta sandlådan. Är det så viktigt vad vi väntar, vi väntar ett barn. Inte ett kön.


Bara för att visa att man inte ser någonting på bilden jag la ingår tänker jag bjuda på Alvins ultraljudsbild. Så ser ni att man ser NADA på bebisen i min mage. Det går inte att tyda kön på dessa bilder. Vare sig på Alvins bild eller bebisen i magen.
Fast vi visste vad Alvin skulle bli då redan också.  Därmed undanber jag mig att ni fortsätter tjafsa med varandra huruvida man ser att det är en pojke eller flicka jag väntar.

Nu inför Årets blogg omröstning kanske det finns någon som vill fråga något av mig. Tänk då på följande saker.
Frågorna du ställer skall vara sådana du hade vågat fråga mig om du stod öga mot öga mot mig, så jag föredrar gärna att du vågar stå för frågan med ett namn eller så. Och att frågan är värdig, dvs inte några taskiga frågor eller åsikter. Dessa besvarar jag inte.
Angående Lova hittar man så gott som allt i hennes kategori Lovas sjukdomstid i menyn som rörde hennes sjukdomstid. Gäller allt mellan diagnoser, operationer, mediciner, cellgifter, strålning, Ja allt egentligen, som jag kände för att dokumentera.

Klicka på länken nedan eller i menyn till höger så hittar du samma " låda ".

Frågelådan.

Med tankarna om att infinna sig på blogg galan den 1 december så kom tankarna om vad skall man ta på sig smygande.
Härom kvällen satte jag mig ned och kollade utbudet på nätet och lyckades igår klicka hem skor, och en mindre jacka, ja som man har typ inne vid fest och en klänning i något som först fick mig att tänka på gardintyg. Låter inte det komiskt, gardintyg? Hursom helst så klickade jag hem diverse nämnda ovan och hoppas, hoppas, hoppas allt sitter fint på.


Efter en vild chansning gick jag upp en storlek i klänningen med preggobellyn i åtanke och för att bröstomfånget också ökat på. Skorna var i värsta laget, det fanns bara dom eller platta skor, platta skor och gala rimmar inte bra ihop, men inte 12 cm klackar och jag heller. Nog för att jag kan gå på klackar, men 12 cm. Ja dom såg hemskt snygga ut. Jag hoppas de sitter bra på, 37.a som jag är i skostorlek. Och jag har inte tänkt gå genom hela Helsingfors i dom, bara ha dom där inne. Och hoppas på att få sitta en del.
Jag tänkte iallafall skall jag visa outfiten nu eller invänta om någon annan gala människa visar sin på bloggen?
Tänk om de är ännu mer glammiga, eller jag är värre än de andra? Näääh, så kan det inte vara. Jag tror alla sitter där och funderar, vad i all sin dar de skall ha på sig.  Och kanske de inte alls tänker visa något på bloggen? eller ens berätta. Ja, jag lovar att jag skall visa min, också här på bloggen. Inte bara på facebook åt vännerna där.

För ett tag sedan tog en gammal vän, ja fortfarande en vän såklart men nu mera bortflyttad och ordnade med en loppis.
Hon delade upp så att en del av inkomsten som kom in på bl.a bordshyror gick till ett daghem och resten till Ålands barncancerfond. Hon erkände att hon tänkte på Lova och ville göra något.
Efter 3 dagars loppis så fick hon ihop 283€ till fonden. Och 250€ någonting fick daghemmet.
Jag är verkligen glad för att det här ordnades. Vilka fantastiska vänner man har, där vid sidan om. Man kanske inte alltid ser dem, eller hör av dem. Men när sådant här ordnas utav dem, då vet man att de hör till ens sanna vänner.
Ann-Sofi, du är otrolig, trots att du inte kanske haft livet som en räkmacka själv alla gånger, men jag tror att det är det här, som gör oss kanske lite hårdare drabbade människor till de med varma öppna hjärtan och en stor portion medkänsla för andra som har det svårt runtomkring oss.
Alla kan inte göra allt, men ALLA kan göra NÅGOT!

Idag har det mailats, ringts, varit på ultraljud däremellan, varit på intervju, imorgon blir det telefon intervju och på onsdagen ännu en tidningsintervju.
Alla dessa samtal, frågor och annat, för att jag är med och tävlar om titeln Årets blogg 2010. Jag har så svårt att säga hur det känns, men det känns bra. Och det känns roligt och även om min blogg är av en annorlunda karaktär mot de andra som är med, med mycket känslor, sorg, motgångar hoppas jag att bloggen öppnar ögonen och hjärtat på många människor därute. Jag hade så gärna haft min Lova i livet, haft den där vanliga mamma bloggen jag hade då innan sjukdomshelvet kom in i familjen. Haft mina 20 besökare om dagen och skrivit om att steka plättar och tvätta kläder och barntrots.


Nej, min blogg är inte sådan nu, den tog en vändning och jag började skriva och skriva och anteckna och dela med mig. Åt andra som inte drabbats, åt andra som drabbats, åt alla. Förutom att jag skriver för mig själv, har många där ute fått en inblick i vår vardag. Hur överlever man sitt barn, hur kommer man vidare ur det omöjliga svarta, hur man orkar skratta igen. Det är det jag skriver om nu, och om att försöka finna tro på framtiden trots rädsla.
Om längtan. Och bitterhet, om avundsjuka. Om ALLT som rör känslor! Det är min blogg idag. Inte bara att laga mat, hitta roliga vitsar, visa allt man hittat i klädväg åt sig eller barnen. Om jag funderar över min egen blogg, så tror jag att det är ett annat djup i den än många andras överlag, över flera tusentals andras som skriver om sådant jag gärna kanske också hade föredragit att dela med mig utav.


När jag sätter mig och skriver så tänker jag, oftast, inte alltid men ofta på hur orden och texten läses av läsaren. Hur den upplever min text, vårat liv, mitt liv och mina tankar och känslor. Jag vill att man skall kunna skratta, gråta, tänka och känna när man besöker min blogg. Huruvida det har lyckats så tror jag ganska bra. Många är de som bett mig fortsätta skriva, för just min öppenhets skull. För att texterna har ett djup men är lätta att ta till sig. Att känna med.


Därute bland de andra nominerade finns starka kandidater i kategorin Årets blogg 2010. Men även om jag inte vinner vet jag att jag kommit långt på vägen med mitt skrivande. Att det verkligen nått ut till folket. Och bara det är härligt. Stort. Att någon vill läsa mina texter, läsa om mina tankar, om känslorna och allt som rör livet här och nu. Om livet som Änglamamma och nästans alla dess tankar och känslor.


Ps. Nu finns det direktlänk i menyn till höger, om man vill rösta. Bara att klicka på bilden. Tack till alla som röstar på mig och min blogg.

En bebis i magen, till synes frisk med ett tickande hjärta, lungor och njurar och allt där det skall sitta. Bebis var lite svår att mäta för ett mer korrekt beräknat datum så jag får komma tillbaka i vecka 22.
Nu så sa han att det är vecka 16+6 eller 16+3. Och 16+6 är ju det jag hade förut så, några dagar bak eller så är jag kvar där jag är nu och skulle således inleda min artonde graviditetsvecka imorgon.


Och till 70% vet vi vad för sorts kön bebisen har. Han skrattade då jag sa att är du 40% säker eller 70% då, när han frågade om vi ville veta, så sa han jag är 70%. Och jag tror nog att jag såg rätt själv med.
Bjuder på en liten bild på krabaten som gömmer sig i min mage.

 

Bebisen i profil men huvudet vänt så man ser bakhuvudet Och så skymtar en hand också.

Minns ni att jag i oktober berättade att Årets blogg 2010 skulle utses i Finland och man kunde också nominera bloggar man tyckte om som fanns i Finlandstrakterna.
Vet ni vad, i kategorin Årets blogg är jag en av de 6 uttagna. Jag skall på blogg gala och " tävla " om den titeln den 1 december.
Nu har röstningen börjat och HÄR röstar man på den favorit man gillar.
Ni får såklart hemskt gärna rösta på min blogg, men ta en titt på de andra i kategorin årets blogg då ni är där.


Finns några andra med andra teman med som skall utses, men den största äran är nog just, Årets blogg tror jag.


Jag skall sen under dagen lägga in en röstruta också i bloggen, men det här känns ju helt fantastiskt, och jag som i princip glömt bort den här tävlingen. Så kommer det ett mail på torsdagskvällen att jag blivit utvald bland alla anmälda och var en av de som fått flest röster i kategorin Årets blogg och nu fortsätter tävlingen, kanske man månne når ända fram, nu är det upp till mina läsare och besökare. Är jag en värdig vinnare, eller är det någon av de andra som skall ha äran? Ni bestämmer.

Nu är familjen samlad igen, maken är hemma från sin arbetsresa. Men EN saknas, en fattas oss. Lova!
Nu skulle hon ha varit här med Alvin och tillsammans skulle de gett pappa farsdagspresent och teckningar. Men även idag är en annorlunda dag.
Det blir en lugn söndag hemma idag, jag skall dock en vända via butiken men sedan är det bara hemmavid som gäller och ett beslk till graven blir det nog också. Jag var dit igår med ljus, det brann ljus ännu där men vi har alltid några som brinner så jag tände ett till.

Snart har det gått sex månader, ett halvår sedan Lova dog, rycktes ifrån oss, som cancermonsret vann och tog henne ifrån oss. Från denna plats med trygghet och värme och kärlek.
Kärleken fortsätter och minnena fortsätter och livet måste fortsätta. Vi kämpar på. Vi saknar dig gumman. Du är och förblir alltid vår lilla fina tjej. Och det är svårt och tänka sig dig större än 6,5-7 år. Undrar om man någonsin kan föreställa sig dig, blir 10, 13, 15 och 18 osv. Det är svårt men vi kommer alltid att försöka tänka så, men det finns stunder som kommer att ta ont, din födelsedag, då skolorna har julfester, olika lov som andra barn får, skolavslutningen med Den blomstertid nu kommer, den skulle du ha älskat att sjunga. Du som älskade sommarsånger.


Att inte få se dig bli tonåring, och få din första pojkvän, ( om du nu skulle gillat pojkar, en del tycker ju om flickor och det är det inget fel med heller men jag tror du skulle tyckt om pojkar för du hade ju en favorit i parken ) att inte få sig gå ut skolan, kanske ta studenten längre fram. Ja allt möjligt sådant som andra föräldrar förmodligen får uppleva. Vi får inte bli mormor och morfar, åt dina eventuella barn eller se dig kanske stå brud i en eventuell kyrka. Sådana små självklarheter för många. Hos oss slutade livet med dig, den 22 maj och de få minnen vi hann skapa, vackra och fina vill vi inte att någon skall ta ifrån oss. Fast jag med min vanliga tur i allting får väl någon demenssjukdom. Men dig Lova, dig skall jag aldrig glömma att du var och ÄR min dotter. Om någon frågar hur många barn jag har kommer jag alltid att räkna in dig, i allting. Oavsett om du är någon annastans. Mamma älskar dig, pappa älskar dig och lillebror med. Vi saknar dig, massor, mer än mest. Alltid.

Vad gör man i väntan på ett ultraljud, då det är mindre än 2 dagar kvar. Ja, man åker med en vän till stan , fikar och tittar på kläder och så kan man såklart inte låta bli att köpa ett litet plagg åt bebisen. I all den sorg man har får man se till att finna små trevliga glädjeämnen och hoppas de vara länge, länge. Själv hittade jag ett par benvärmare och ett par hmm de heter visst tights nu mer, men jag kallar dem strumpbyxor, i lite tjockare material så man slipper frysa häcken av sig. Jag fryser alltid så fort det blir kallare ute. Dock tänker jag inte visa bilder på mina kläder men däremot på bebbens. Helt vanliga små unisexkläder då vi inte vet något om vem som gömmer sig därinne. Och OM vi får veta på måndag så tror jag att vi vill suga på den karamellen ensamma.


Ett litet set i storlek 50. Ja, jag valde den minsta för mina förra 2 barn har kunnat ha 50 i över 1 månad trots att de varit 49 och 51 cm vid födseln. 56 har de haft först mellan 2-3 månader, så är det roligt med något som sitter snyggt på, som man slipper vika också faktiskt. Troligtvis ett litet ta - med - till BBplagg. Större barn än de jag nämt lär de knappast komma ut heller då jag inte får gå för länge över tiden. ( Litet bäcken konstaterat vid röntgen då jag väntade Lova ).


På tal om bebiskläder har ju KappAhl börjat med ett jättegulligt märke som de kallar Newbie. Det var även därifrån den stickade gråa dräkten kom ifrån som jag tänkte att bebisen kunde ha på den eventuella hemresan från BB.
Vi får se, när den dagen kommer. OM den kommer. Jag har svårt att lita på livet och glädjen fullt ut efter allt man gått igenom. Och ett av de värsta har ju hänt, kan säkert hända igen och ja, då får man väl fundera vad man skall ta för steg nästa gång.


Litet bildrace med bebisplagget.

Ägnade som jag skrev igår, kvällen åt att se på film och valet föll på att se Alice i Underlandet. Jag är inte sådan som ser alla nya filmer som kommer direkt men jag ser dom någongång.
Min första tanke då filmen kom igång var, men vad är det här. Filmen var... jag vet inte vad den var men den blev ganska bra ändå. Egentligen var jag tvungen att se den enkomst för en persons medverkande. Johnny Depp.
Och det är det jag tror många andra med mig har sett filmen för.
Tim Burton har ju ett sinne för lite annorlunda sätt att skapa filmer, men man kanske kan kalla den här filmen, fantasifull, makabert, intressant. Nej faktiskt vet jag inte denna gång.  Jag fick åtminstone en lugn fredagkväll och det var helt okej, när man är ensam hemma och sonen sover sedan några timmar bakåt.

Jag tror det aldrig varit en sådan rykande åtgång på ljus hos oss som de varit de sista snart, halvåret. Det brinner nog alltid ett ljus eller flera hemma hos oss. Med Lova i tankarna på första plats och efter henne så finns det rum med tankar för andra barn, som fått göra henne sällskap. Ikväll brinnner det igen 4 ljus på Lovas lilla " minnes altare ". Jag har köpt 2 nya små värmeljuslyktor ikväll till, så man kan byta om och flytta runt lite på dessa om man vill.


Idag har det regnat, jag har försökt hålla mina tankar på andra håll och inte bara hos Lova genom att umgås med vänner då Alvin ville vara med farmor några timmar på eftermiddagen. Försökt att skratta och har varit på kalas. På det där kalaset finns människor som funnits i mitt liv omkring 15 år, eller mer. Under den svåraste tiden kanske de direkt inte kunnat finnas där, då vi mest ses vid speciella tillfällen, men de utgör en del av min vänskapslista ändå och man skrattar nog ofta om man samlas med dem. Den där 1.5 timmen jag hade passligt att närvara flög iväg och nu är det fredagskväll och maken har haft en bra dag, som jag hoppades på i Helsingfors.
Själv skall jag försöka se en film eller så. Kanske jag orkar måda i mig chips också, men jag är ganska mätt efter att ha ätit pizza till middag och gott på kalaset. Fast något litet flarn får väl plats, när man ändå ser på film.

Det är fredag igen, men idag och imorgon är maken bortrest med jobbet till Helsingfors, så de åkte redan med nattfärjan igår så en natt är redan avklarad med bara sonen och jag. Det är första gången sedan Lova dog, för snart ett halvår sedan som han är borta så länge från oss och borta nattetid men första natten har avlöpt bra och han var lite vemodig då han skulle åka men jag hoppas ändå han får lite roligt då de skulle köra gocart bland annat.


Själv inväntar jag bara måndagen av förståeliga skäl. Ultraljudet! Så för mig får helgen gärna flyga fram för en gångs skull. På måndag händer det ju dessutom någonting annat roligt men det kan jag berätta om först då.
Så alla får hålla sig smånyfikna nu tillsammans med mig.



Gårdagskvällen så var vi på småbarnsimningen igen, Alvin uppskattar så att gå dit och busa de där 45 minuterna i vatten. Och ibland åker vi via graven efteråt men nu har det blivit vinter och kallt och mörkt sen på kvällen så nu far vi bara hem. Också gravbesöken blir snabbesökta nu pga kylan, och inte som i somras då man kunde vara längre stunder där själv. Vattna, byta blommor, tända ljuset, småprata, gå ett varv och titta på andras gravar, gå till Lovas igen och blåsa såpbubblor med Alvin tex.  Nu åker man dit, kollar att ljuset brinner, pratar några småord och huttrar sig därifrån. Lova älskade våren och jag ser nog också framemot den för då blir det varmare och ljusare men först får vi nog bara stå ut med vintern några månader till.

Jag läste hos en annan bloggare som bloggar öppet om sig själv och sin familj med bilder och allting, att hon berättade att det är så många som får taskiga kommentarer av människor och allt möjligt oigenomtänkt.
Dessa som skriver sådant är alltid anonyma.
Själv hade denna bloggare infört i sin blogg. Hon publicerar INGEN anonym kommentar vare sig den är snäll eller taskig.
Ingen. För hon anser att är hon öppen med sig själv vill hon gärna att den som yttrar sig vågar stå fram med någon form av person.


Det som fick mig att tänka på det här var att när jag har mitt det där " bloggsvar " så tror folk att det är okej att fråga, bara för att de försöker säga, att de inte vill vara kritiska att fråga precis allting, påpeka saker osv åt en och själva vara anonyma eller bara kalla sig för vad som helst. Vilket också ibland förekommer i bloggen.
Sist fick jag en fråga om hur vi vågade " skaffa " barn igen om Alvin inte också hade en gen av cancer. Så nu måste jag IGEN förklara, när alla inte orkar läsa eller leta i bloggen. Några är förvisso ganska nykomna läsare men dessa verkar faktiskt ändå läsa under Lovas sjukdomstid för att få sig en bild av det vi upplevt, genomlevt och genomlever nu efteråt.

Så here we go again...


Det som Lova och Alvin har båda är NF1. (Neurofibromatos typ 1) Det är INGEN cancer rakt av.Det är bara ett
" fel " som uppstår på en gen, precis som det kan göra med en hel massa andra sjukdomar.
Finns NF i någon förälders gen är det 50/50 att barnet får det också. Inte 100%. Och att få cancer är inte mycket större än hos en utan NF, det är i princip den samma som för dig eller din kompis eller mormor.


Men det är inte NF som gav Lova sPNET. sPNET fanns där redan då de upptäckte hennes i " nästans alla fall botas 99% tumören- Opitucsgliom ". Opticusgliom upptäcks bland 2-3 NFbarn per ÅR i Finland och utgör 10% av hjärntumörer överlag. Även om Lova inte hade någon NF så hade hon ändå kunnat få cancern, sPNET. Eller vad för annan cancerform som helst. Det var bara OTUR! Precis som för alla andra barn som får cancer.

Iallafall...
En Opticustumör sitter på synnerven och som Susan sa, profesor i hjärntumörer bl.a, så botas 99%. Tumören är dessutom relativt mild, går bland de låggradiga. Att Lova hade båda ÄR en slump och det fanns knappt 4-5 till i HELA världen som hade fått liknade symptomer, men inte samma rakt av. Kan ni tänka er 4 - 5 personer i HELA jäkla vida världen? Och då var det bara liknande.


Så JA vi vågar trotsa rädslan att få ett barn till. Och barn är ingenting man " skaffar ", barn får man, om man kan få. Och det är det tyvärr inte alla som kan utan hjälp.
Jag undrar om det bara är jag av alla bloggande Änglaföräldrar som mist barn som får motta frågor som dessa.
Även om de INTE behöver va illa menade frågor eller kommentarer så kan de göra ONT att läsa eller få frågan.


Så jag tror jag skall göra som den där bloggaren, jag skall inte svara på anonyma frågor mer, eller publicera dessa. Vare sig de är snälla eller taskiga.
Om jag är öppen så här med vårt liv, så vill jag gärna att den som frågar eller är hygglig också kan stå för vem den är och för frågan den eventuellt ställer gör det med namn. Vad det än gäller för typ av fråga.


Nu har jag i allafall svarat på frågan nedan, som jag redan gjort förr, i bloggen. Där nog allt står som rör Lovas cancer. Och jag föredrar gärna att de som frågar vågar fråga med sitt namn eller vara en person i fortsättningen.
Det känns mycket trevligare då. Och inte bara använda sig av funktionerna anonym.



Fundera lite på hur ni vågar skaffa fler barn?
Va det inte så att även sonen hadde nån gen av cancer??
I sånnafall inte för att vara elak eller ställa kritik så förstår jag inte hur ni kan skaffa fler barn om de kan bli sjuka de med?
Rätta mig om jag har fel nu.

Jag och Alvin tog fram Lovas pärlor här om dagen, ett stort steg det med då det var en julklapp hon fick men aldrig ens hann använda, nu ville Alvin så gärna pärla så vi gjorde det. Alvin trixade på, vänsterhänt som han är och med lite hjälp så fick han till ett halsband. Måste köpa hem mer gummiband så att han kan pärla när han vill.

 

 

 

Har pysslat med bloggen och ändrat om från 2 kolumner till 3. Jag har tänkt på det ett tag men aldrig fått till det som jag ville men mailade lite med Lady Dahmer som mailade över en mall som jag fick använda mig av så det skulle bli lite lättare, dock har jag fått lägga in allt själv men det var riktigt stor hjälp så Tack till henne.
Ännu är väl inte allt som jag tänkt mig i designen men det kommer väl förändringar efter hand. Jag har svårt att bli nöjd.

Sedan skapade jag en Dolce Bambini sida på Facebook också på skoj, så man kan
" Gilla " där så slipper jag att få vänförfrågningar indirekt men man kan ändå få små uppdateringar och sånt smått där om man gillar, och sådant jag kanske inte tänker på att skriva i bloggen. Står väl inte så mycket där i skrivande stund men det kommer nog, har donat på med lite allt möjligt då Alvin hälsade på hos farmor idag och åt middag med henne.
Det där gilla finner du också i menyn längst till höger.



Samtidigt vill jag påminna er om Lovas födelsedag den 4 december. Då skulle hon fylla 7 år.
Ta en titt här. Om du har Facebook vill säga.

Ju mer man känner den lilla därinne röra sig så mer uppenbart blir det att någon skall komma till oss. Jag har haft relativt lätta graviditeter med mina andra två barn men förlossningarna var småjobbiga men det är nog så för de flesta och barnen har båda fötts med navelsträngen runt halsen så de har fått klippa av dom innan hela barnet varit framme. Slumpen eller vad det är vet jag inte själv men det skall tas upp via samtal iallafall. Och sen får jag inte gå för länge över tiden då jag har litet bäcken enligt röntgen. Nu var Alvin en stor bebis i mina mått mätt. Jag är kort och liten med 152 cm och han var 3960 gram, nästans 4 kg. Han skulle väga 3 kg ungefär trodde dom. Lova var något mindre 3320 gram. Så det var samma med då, ingen längre övertid. Då skulle jag sättas igång. Nu har båda kommit igång innan det har behövts.
Vi får se hur det blir den här gången. MVC och GYN sa att jag kunde begära ett samtal just för att ta upp dessa saker med navelsträngarna som upprepats och övertiden osv vid ett samtal på sjukhuset sedan. Helst vill man slippa snitt eller något sådant men...


Det värsta jag kan tänka mig är att navelsträngsproceduren upprepar sig, och att det går åt helvete denna gång, att de inte får igång barnet igen och så har man förlorat 2 barn på mindre än 1 år. Men det är väl en slump att de snort in sig, det händer ju många men oftast inte två barn på raken. Vi får se hur det blir med allting som rör den kommande förlossningen sedan.

 

En liten kula...

 

 

Nu har det där blåsiga kalla lagt sig och det har regnat också, vilket reuslterar i ännu mer mild snö, mindre snö, men det finns snö kvar.
Hade en vän över igår, så åt vi pizza. Imorgonkväll kommer min man att åka med jobbet till Helsingfors, de kommer hem först natten mot söndagen så det blir en helg utan honom men det skall vi väl klara av. Alvin och jag och bebbemagen. Hade ju önskat att Lova var här också, så skulle det varit mycket trevligare och mysigare men vi får väl åka till graven i vanlig ordning. Känns hemskt att åka dit och veta att vem som är begravd där under marken.
När man tittar på teckningar hon gjort, och ibland signerat med ålder, så tänker man bara att man inte skall få flera teckningar utav henne än de man har kvar. Och dessa teckningar är så mycket värda. Betyder så mycket.

Ja i eftermiddags nådde snöovädret eller vad man nu skall kalla det Åland. Det är kallt, det är blåser och det snöar en hel del. Om det inte blåste hade det varit trevligare men man får väl mysa inne bara nu.
Att tända ljus för mysets skull behövs ej de brinner oavsett väder och vind eller humröstämning här hemma.

Idag är det veckobyte i graviditeten och jag går in i vecka 17 och nu är det 6 dagar kvar tills ultraljudet. Så får vi se om jag får gå om någon dag eller stannar kvar eller får skjuts framåt.
Först och främst hoppas vi att allt är bra och sedan är vi lite nyfikna på vem som gömmer sig därinne, och om man får sig en titt. Själv är jag ingen naturbegåvning på att känna vad jag väntar fast med Alvin hade jag faktiskt rätt.
Men denna gång har jag inte fått sug efter något speciellt ens så jag kan inte gå på det heller som sist då jag gillade salt och flottig mat mer än jag gjort med Lova för då fixade jag ej salt och ville mest ha surt.


Synd att inte Lova är med och får känna på mammas magen och lyssna på hjärtljuden hos MVC som sist och allt annat som hör till.

Har lyckats köpa ram till Lovas fotografri nu, som står på hennes lilla " minnes altare " som jag kallar det för. Gjorde genast en hel del för helhetsintrycket.
Jag håller på plockar runt där men är aldrig 100% nöjd. Men det är mysigt att ha det när man kommer in i hallen och kan stanna till och titta också på vägen till badrummet/Wc.
Egentligen finns det mycket Lovas minnen och små spår här och var hon lämnat, som teckningar jag valt att rama in och sådant smått. Klistermärken jag låter sitta kvar där hon klistrat fast dom även om det inte är vackert och andra kanske tycker man borde skrapa loss dom. Men det är skönt att ha dom kvar nu, för det kommer ju inte fler av Lovas små påhitt.

Ett bra tag, har det funnits skötväskor man kan bjuda på, på Tradera av märket Willvin. Men dessa som nu ligger ute så går summan till barncancerfonden. Det är ju faktiskt rätt bra gjort av Willvin, dessutom så finns det utvalda som designat dem och även ett antal kändisdesignande, så man är ju ensam om väskan isåfall.


Väskorna hittar man här. Själv skall jag följa budningarna på avstånd ett tag till för de avslutas ju inte ännu på ett tag.

Min födelsedag som var igår så firades ganska stillsamt, jag är ju ingen sådan extrem som vill bjuda huset fullt av gäster, men det kom 3 vänner, svärmor, grannen ( släkt ) och annars var det bara jag och maken och Alvin.
Vi åt tårta och kakor och pratade en hel del om allt möjligt.
Runt middagstid så gick maken och jag på restaurang och sedan så åkte vi till Lovas grav och tände ett ljus.
Det blev en okej födelsedag även om Lova saknades enormt mycket.


Presenter fick jag några stycken. Jag önskar så sällan något så då fick jag restaurangbesök av mannen och full tank i bilen samt en liten slant att köpa något jag ville ha för.
Svärmor gav också en slant ( en ganska stor i mitt tycke ) att köpa något för och en blomma.
Glass skålar av ett par vänner. Och en Iiitalaskål med choklad i av grannen och blommor. Iitala skålen är fin, det är sådan där socker/godisskål på fot. Iitala över lag har finafina saker.



Finnarna måste vara bra på en hel del sådant där, tänker på finska ytterkläder för barn som jag förut nämnt och så inredning, som just Mariemekko, Iitala, Arabia osv.



Så överlag så var jag nöjd trots att Lova fattades som sagt. Det var också trevligt att gå ut med maken och äta bara vi två, och då menar jag inte pizza. Vi var på en restaurang som heter Texas Longhorn. Vi har inte varit dit tidigare då det öppnade för ett antal månader sedan, så det är egentligen ganska nyöppnat.
Maten var väl sådär, det smakade inte så mycket så man fick salta själv och så stod det nåt i menyn om att de vill inte acceptera Well done men jag sa att den ska banne mig vara genomstekt för jag är gravid. ( Måste tillägga att de som inte vet något om sådant här, så skall gravida undvika rått kött osv pga salmonella/listeria osv )
Och se på tusan, jag fick den helt well done men inte maken fast han begärde samma. Annars tycker jag de flesta vill ha halvråa köttbitar som man kan jaga på tallriken med gaffel. Jag som gillar välstekt oavsett tillstånd, men nu var det bra att jag hade en anledning.

Lovas lilla minnesaltare börjar ta form. Ännu är det saker som skall läggas till och ram till fotot skall hon få.
Stenarna är en symbol för Lova som älskade stenar också. Det kommer en annan bild sen då när allt är klart.
Varje liten sak man gör, är ett steg i ens sorgeprocess, som dessutom är oerhört viktig.

Idag är det 31 år sedan jag föddes. Idag är en annorlunda dag. Lova är inte med och kramar om och säger Grattis.
Kalastjejen saknas bland oss.
Min önskan om att få henne tillbaka kan man ju förstå att inte gick att ordna. Lite senare kommer eventuellt någon vän förbi på lite fika.
Och ifjol denna tid satt vi i Uppsala på NIVA. Och åt glass och firade min 30 års dag. 1 år har gått mellan sedan dess och från 2 barnsfamilj till att ha ett barn här och ett barn i himlen, eller var hon kan tänkas vara. Någonstans hoppas jag.
Alltid kontraster.

Idag på Allhelgona så har vi varit på högmässa i en fullsatt kyrka, samma kyrka som Lovas jordfärstnings/gudtjänst hölls vid.
Det var en ganska lång gudtjänst, närmare 1.5 timme så de där högmässorna är ganska långa men de innehåller ju en del moment, böner, psalmer, körsång, nattvard, ljuständning osv.


Att höra de avlidnas namn läsas upp och sedan det namnet som inte borde finnas med på listan var tungt, det gjorde hemskt ont. Att höra prästen läsa upp Lovas alla namn och en annan tände ljuset för henne, efter alla andra namn och ljus som redan tänts. Ja, det går nog inte att beskriva men det är overkligt men verkligt. För det händer ju.
Sedan har vi varit via min mormors grav och mina föräldrars grav och så ikväll skall vi igen via Lovas grav med ljus, så det blir lite fler, där brinner alltid ljus. Jag skall försöka ta med mig kameran ikväll också. Det är onekligen vackert och stämningsfullt en sådan här kväll sedan då så många farit och tänt ljus hos dom de saknar.



Igår den 5 november var det dessutom 5 månader sedan vi begravde vår skatt. Hur kan tiden bara gå så fort men ändå ibland så långsamt som en hel evighet.

I somras så tatuerade jag ju in en blomma som Lova ritade. Jag la in bilden på den nygjorda tatueringen då. Men tänkte att jag skulle visa den nu då den är helt läkt och färgerna lagt sig.
För er som ej vet så sitter blomman en aningens framtill på höger smalben där jag också har Lovas namn vid vristen med några stjärnor som jag gjorde långt tidigare.

 

Och orginalet... fotonas färg här skiljer sig en aning men det är så likt det bara var möjligt att få till.

 

 

" När jag blir stor skall jag bli djurdoktor ". Dessa ord kom från Lova. Lova ville bli djurdoktor. Men Lova fick aldrig bli stor. Hon fick ingen chans att ge sina barndomsdrömmar en chans för cancermonstret vägrade ge henne en endast ynklig chans till ett långt liv. Ett värdigt liv men en bra barndom, en rolig och trygg uppväxt, allt detta kunde hon ha fått, om inte... cancern valt henne, valt att ta henne, döda henne. Ja jag skriver döda henne för det var precis vad den gjorde. Långsamt, plågsamt och brutalt. Utan att alls bry sig om de mediciner som i förebyggande syfte, i ett sista försökt att vinna, pumpades in i hennes lilla annars oförstörda kropp.


I helgen tänds det tusen och åter tusentals ljus runt om i våra hem och runt om gravgårdana, för att hedra minnet av de som inte finns här bland oss på jorden. I år får vi gå till en grav vi inte planerat eller ens tänkt att skulle ingå i våra liv, vår dotters grav. En grav för mycket, En fel sorts grav, en barngrav.

 

Lova, en tjej med små önskemål, och drömmen om att bli djurdoktor som stor.

Svarar på de där frågorna som kommit. Bland annat så undrade en läsare om minnesstenarna. Jag har helt enkelt köpt mina i olika blomsterhandlar, och i en annan butik med inredning i.


Du som förut mailade mig om bilder till ett minnesklipp för ett projekt du skulle göra, du kan kolla genom min blogg och välja bilder från denne isåfall. Men nu gäller ju det här bara dig och inte alla andra läsare men eftersom du frågat så det är helt i sin ordning. Så slipper jag maila en massa, då kan du välja de du gillar och har använding för.


Och sist fick jag en fråga om recept på rådjurssoppan. Jag är egentligen ingen recept människa utan gör allt efter tycke och smak kan man säga, det som är i soppan är egentligen bara, rådjurkött, potatis, morot, och vatten och köttbuljong, salt och kryddpeppar. Kålroten hade jag inte hemma, men man kan väl ha i vilka sopprötter man nu gillar. Köttet kokade jag ju skilt för sig först i nästans 1.5 timme så det fick bli mört. Köttet satt ju fast i benet ännu också så det var lite styckande sedan men inget anmärkningsvärt jobb.


Sen var det ju bara att låta det kallna tills det var dags för att göra resten av soppan.
Dvs skala potatisar och tärna dom och morötter, och koka i vatten och sedan var det ju bara att tillföra köttet, buljongtärningarna, salt och kryddpepparkornen.
Som sagt ser du att det här är bara en enkel soppa egentligen, gillar du korv kan man ha i korv, gillar man kött lagar man köttsoppa. Vill du ha bara rofrukter kanske du kan byta ut köttbuljongen mot en grönsaksbuljong osv. Jag vill inte skriva direkta mängder för det ser man tycker jag, och känner ju när man smakar av. Enda man skall va lite försiktig med är väl saltet, det kan man ju alltid också tillföra efteråt mer sen om man vill ha.


Jag funderar på att lägga in den det bloggsvar igen men förut kom det bara frågor om Lova och hennes död osv så det blev lite jobbigt men alla dessa frågor därför tog jag bort den. Klart att man kan fråga men det mesta står ju faktiskt i bloggen bara man följer den. Men annars är det trevligt att folk ser människan bakom bloggen också, och frågar sådant som ovan tex.

Jag kan bli riktigt sentimental av att läsa om en del saker. Bara att läsa om Annas syn på begravningar känns skönt att läsa, det en del kanske tycker är konstigt och så kan man ju inte göra och allt vad som kan blossa upp i människors inre tankar är egentligen bara dumheter. Man kan göra det mesta egentligen som är tillåtet, man skall inte tänka vad andra tycker och vill. Som närmast anhörig, barn, förälder eller vem som nu mist, gör det du tror och vet att den avlidne hade tyckt om.


För oss var den den ljusa klädseln för de som ville viktig för att Lova att Lovas minne skulle bevars med samma ljus.
Och för att hon var ett litet barn. Även om valet av kläder också fick anmärkningar.
Ballongerna vi släppte var också viktiga fast någon kanske tyckte att det inte skulle finnas ballonger. ( Ja det fanns ju tyvärr de med )
Minnesstunden efteråt gick i ett ljusare tema med rosa tårtor och sånt.
För oss var dessa små moment oerhört viktiga, för att vi föräldrar skulle kunna känna att vi får sörja som vi vill. Inte som andra tycker att vi skulle göra hennes begravning. Skulle vi följt den hade vi inte mått bra alls efteråt, inte för att man mår bra men vi skulle mått SKIT ännu mer. Kistläggningen har vi inte berättat om åt just någon eller ens någon för det har varit en mer privat stund. Men den var svår, " vacker " och Lova fick en del viktiga saker med sig, så som många gör.


Vad jag vill säga är att ingenting är fel för kan man åka brandbil från begravningen så kan man göra det mesta.
Läs mer här. Visserligen gäller temat borgerlig begravning men det är ändå, fantastiskt, att våga tro på sig själv och tro på det man gör för den avlidne om den ej hunnit önska sig en speciell form av begravning.


Eftersom jag är dålig på att svara på många kommentarer men läser alla, så har det ploppat in några frågor.
De tänkte jag ta och svara på i ett inlägg imorgon. Bla om rådjurssoppan, minnesstenarna och bilder för ett minnesklipp till Lova, så om ni som undrade om detta, läser, håll utkik då.

Förra veckan åt vi korvsoppa, idag skall vi äta något så unikt ( nåja min man jagar så hos oss finns det vilt nog nästans alltid ) som rådjurssoppa.
Oftast har svärmor stått för tillagning av soppa men nu ville Alvin ha rådjursoppa så jag tog upp kött redan igår och tinade så idag kokade vi soppa. Började redan koka kött i morse så. Det enda som vi inte hade hemma var nu kålrot men jag bryr mig inte så mycket om den, soppan smakar bra ändå.
Så hade Alvin och jag lite bildrace igår där jag fotade en del av honom och han gjorde olika miner. Roligt tyckte han.

 

Rådjurssoppa, Alvins önskemål och också en av Lovas älsklingsrätter.

 

 

 

 

 

 

 

 

Så, det var bara några av alla bilder jag hann ta på charmtrollet, borde skicka in på framkallning ikväll en bunt igen. Har redan en massa kort som borde sättas i album, svämror har en stor bunt hon fått och titta på, men jag har inte skyndat med det. Känns som om vintern är lång ännu och det är mer känslor i många av de bilderna då det är mycket från Lovas sjukdomstid och bilder från begravningen också.

Och där öppnade det sig igen efter några ynkliga dagars frånvaro, där man fått hämta andan lite, och orken med saknaden mer en del av vardagslunken.
Det är som att ramla utför ett stup där ingenting fångar upp en. Man kastas mot bergets väggar som bara stöter tillbaka med sorg, saknad, tårar och tomhet och smärta.


På morgontimmarna drömde jag om Lova, hon skulle gå till skolan och hon var ledsen i drömmen. Vår fina Lova som alltid var glad, var bara ledsen i drömmen och ensam bland alla barnen.
Och med ens saknar man ännu mer än mest. Nu kommer det att vara några mörka dagar igen, av ännu mer påtaglig saknad, längtan, minnen och allt annat tungt. Jag vill inte uppleva det här som vi tvingats in i. Det gör så in i helvetes ont.

Alvin har upptäckt att mammas systemkamera var väldigt rolig att använda. Mamma var favoritmotivet denna regniga tisdag. Mamma och magen. Jag vet inte hur många bilder han tog men han ville aldrig sluta fota " oss ".
Personligen känner jag mig mest " småplufsig " om magen de flesta dagar men fortsätter det i samma takt som med Lova och Alvin kommer jag att rulla fram i vår.

Jag skrev ju igår om att min blogg handlar mycket om sorg och det har den gjort sedan Lova dog, inte tycker jag det är som en läsare längst ned tyckte, att den var trevligare förut fast Lova dött? Jag vet inte riktigt när bloggen handlade om lite allt möjligt i längre perioder sist. Det var nog någongång innan Lova fick sin dom att hon skulle dö.
Efter den domen ändrade mitt sätt att skriva för nästans varje dag. Jag skriver om sorgen för jag baearbetar den mycket genom text och man måste inte läsa det man inte finner det givande på något vis.


Förut innan Lova blev riktigt sjuk var det en blogg om det mesta och det är inte det mesta längre, jag finner inte samma nöjen i att få till en massa tävlingar även om dessa förekommer.
Jag känner inte heller för att skriva om barnkläder i samma utsträckning. Jag har inte orken och motivationen att lägga in en massa vardagsbilder i samma anda som förut. Kort sagt är min blogg inte som det en gång var och jag förvånas ändå över kommentaren lite grann, jag är medveten om vad jag skrivit men jag har nog skrivit om sorg i ett halvår snart. Nästans dagligen om sorg eller något annat ämne men några riktiga superglada ämnen har jag inte riktigt fått till för jag har ändrats så mycket som person själv. Jag är inte samma bloggare jag var då Lova levde och innan hon blev sjuk, och det bloggaren blir jag inte heller helt igen.
Livet må vara allt möjligt men jag vill blogga om det JAG vill. Det som jag känner är viktigt för mig. Samtidigt vill jag såklart att läsare orkar " höra " på mitt ältande men det gör nog de flesta efter som de ständigt återkommer.


Alltså är bloggen en form av ventilationskälla för mig. Andra kanske går till psykologer, jag har valt att skriva desto mer.
Och tyvärr är det som sagt inte om det livet är, allt möjligt. Utan mest om Lova och livet efter henne just nu.
Jag kan liksom inte bara ändra mig vips och skriva om något jag inte vill skriva om heller. Och vill man ha en nöjesblogg kan man ju söka sig vidare till dessa, och vill man ha lite snyftisar eller se livets hårda sida mellan varven kan man kika in hos mig.
Hoppas du inte tar illa vid dig på något vis, men jag ville bara klargöra det, jag har inte den förmågan kvar att vara som förut. För jag är inte densamma och bloggen är inte heller helt densamma. Jag försöker bara komma på vad allt möjligt är, jag har inte skrivit om något sådant på evigheter. Inte det sista halvåret i allafall, och inte heller sen Lova låg i sina sista veckor. Det har varit mycket fokus just på det ämnet och det har det varit under lång tid. Och kommer säkert att fortsätta på samma vis under en lång tid.



" Efter att inte ha läst din blogg på länge och nu "hittat den" igen så tycker jag att bloggen tagit mera en form av sorgeblogg än förut. Tycker den var trevligare att läsa förut (även efter Lovas död) då den handlade om lite allt möjligt.
Livet ÄR lite allt möjligt. "

En vän som inte bor här berättade om en händelse som fick henne att tänka på mig och min familj, fast det här handlade om någon annan. Vännen i fråga hade varit och tränat och i omklädningsrummet stod två mammor och diskuterade sin en annan vän sinsemellan.
En änglamamma.
Så här ungefär hade diskussionen tydligen förlöpt. " Ja, hon såg så glad ut men det var nog bara ett spel för gallerierna " - som att man inte får vara glad ibland fast man förlorat ett barn..
Det var som min vän menade åt mig efter att ha följt oss mestadels via bloggen pga avståndet oss emellan men att vaddå, känslorna går väl i vågor på hur man mår, en dag kan man vara glad för att må skit 4 dagar.


Jag tycker det är så fruktansvärt fult att dessutom öppet så att andra hör står mammor och diskuterar andra mammor som mist någon och dessutom någon som förlorat ett barn och i ett träningsverk så alla kan som vill kan lyssna. Men såklart, jag vet ju egentligen redan hur folk funkar, en del av skaran är sådana här, de låtsas vara ens vänner och så fort de hunnit iväg diskuteras en liv som om det vore deras angelägenhet, istället för att bara finnas där. Men det är nog så svårt för dom att förstå.
Och någon gång kanske någon av ens vänner tröttnar. Finns det tidsbegränsning på sorg? Så länge man får vardagen att fungera utåt och får lite fokus på känslorna så finns det en väg genom sorgen men att sorgen är tidsbegränsad efter ett barn tror jag inte, men med åren får man nog distans till sina känslor och kan leva med de vackrare minnena och kanske inte gråter lika ofta som förut. Men ändå är det så fult, av andra att säga så där dom de där två gjorde. Så oigenomtänkt.



Man får vara hursomhelst när man förlorat ett barn, glad, ledsen, arg, bitter, svartsjuk, avundsjuk, trött... Alla känslor är tillåtna att känna. Sedan om man känner så 1 månad eller 5 år skall ingen annan bry sig om hur länge man sörjer, ingen kan komma och slå en klubba i bordet och säga att du skall vara glad idag.
Låt glädjen komma och gå som den vill tillsammans med sorgen. För det här livet är en berg och dalbana som ingen annan kan förstå fullt ut om man inte åker i den. Man kan tro och tänka sig att det är hemskt och bedrövligt men det är bara långt ifrån förnamnet av alla känslor man får tampas med. Det går upp och det går ner och så är man nere kanske 4-5 dagar och uppe 3. Dessa 3 kan vara de dagar då vi orkar återhämta oss lite med lite mindre sorg, så vi orkar dippa och vara ledsna igen några dagar. Och det här är inget vi riktigt kan rå på fast vi tänker att vi skall försöka, det är minnena som ploppar upp, ibland blir man så glad att minnas något medans man blir så ledsen åt andra minnen ibland hur vackra de än är. Och det kan dra ner en sååå långt ibland att man bara lever i sin bubbla tills den spricker igen och man känner att man gråtit klart och kommer på något så simpelt att man kanske skall torka en bokhylla. Ja såhär är det ungefär.

Jag har veckobyte på tisdagar i den här graviditeten och går in i min 16.onde graviditetsvecka idag och det vill säga fjärde månaden också.
Det låter ju som en bit på vägen onekligen även om april ter sig att ännu vara en bra bit bort såklart.
Jag vet nu inte hur mycket jag kommer att blogga om denna graviditet men har nog skrivit om de två tidigare då jag väntat men på andra portaler för jag tycker det var trevlig att läsa bakåt ibland ju mer tiden framskred.
Nu är det ju så många som läser här, och det känns som min blogg ramlat in i mönstret "sorgeblogg" och att det är det enda den skall handla om. Nej inte vet jag, jag har bara mina egna känslor och tankar ibland.
Jag borde ju egentligen strunta i sådant och skriva om det som ligger mig varmast om hjärtat utöver Lova och Alvin/familjen så är ju faktsikt graviditeten en del av vår familj på ett vis ändå just nu.


Det tog ett litet längre tag denna gång och ta till sig allt som komma skulle, att vi var gravida igen, att vi skall få ett tredje barn. Sorgen har bedövat många av ens känslor i början och alla graviditetshormoner man får på köpet men för varje dag som gått har det blivit mer och mer verkligt och någonstans runt 11-12 veckan började jag känna att Wow, det här är på riktigt. Nu har ju bebisen både gjort sig till känna via små sparkar och via hjärtljuden så det är definitivt en bebis som växer i min mage och inte bara en massa bullar och glass. Nu ser man framemot ultraljudet den 15 november då vi får se hur bebisen där inne mår, och det är en skrämmande bit det med, för tänk om något är fel på bebisen. Man blir så medveten om livets skörhet. Speciellt när man varit i ett riktigt helvete. Samtidigt blir man nojig just inför ultraljudets tider, och minuterna innan läkaren börjar prata i rummet om vad som dyker upp på skärmen, blir läkaren tyst för länge så vänder man per automatik på huvudet och tittar på denne, för att möjligen avläsa ansiktets uttryck.
Nå måtte allt gå väl bara. Med allting.

Dagarna ter sig ännu tristare nu om tidiga kvällar då det ännu ej mörknat helt. Det är nog för att det inte är någon snö som lyser upp.
Redan pratar en del om julpyntadet, eller advent i första hand. Så det skall lysa upp lite hemma. Visst är skenet vackert från adventsstaken men det blir ändå så svårt att njuta fullt ut, när Lova inte är med oss i år så som hon brukade. Hon som fyller åt strax innan jul också, 4 december, en tidig julklapp kom hon som då julen 2003.
Fast vi gjorde aldrig skillnad på det där med att hon skulle fått mindre presenter bara för att hon fyllde år så nära jul.


Lova fick det mesta och begärde egentligen aldrig något. Hon önskade sig aldrig riktigt något speciellt heller. Utom det sista nu, att hon skulle bli frisk. Det var nog den önskan hon bar på med oss andra.
Så julen närmar sig och de flesta funderar över julklappar sakta mak,  var julen skall firas osv. Själva så har vi inte plnaerat något alls för denna jul men eventuellt skall vi faktiskt ut på en liten
" julresa " med makens jobb till Estland.
Det är precis i Lovas födelsedagstid och hade Lova levt hade hon jublat av lycka att vi måste åka hela familjen.
Så nu lutar det mot att vi drar i väg och ser om det finns någon tidig julstämning i Tallin.

Jag vill passa på att Tacka alla läsare för gratulationerna till det lilla mirakel som växer i min mage och beräknas kika ut till vårkanten.
Nedan är ännu en bild på den mycket glada och stolte blivande storebrodern. Varje kväll säger han Godnatt Lova, vi syns i drömmarna, Godnatt bebben.
När han vaknar säger han Godmorgon Lova, Godmorgon Bebben. Han är så himla fin och rar den här grabben.

Ibland, så kommer den, rädslan att det skall hända igen, det som hände med Lova, fast med Alvin. Fast läkarna har varit flera som har sagt att det var så unikt att just det som hände Lova hade knappt hänt någon förut, att det vänder från goda utsikter till bara elände med den form av cancer Lova hade. Det fanns knappt beskrivet i litteraturen sa dom alla. Hon var helt unik i världen med en handfull andra. Ändå kommer rädslan att det kanske kommer någon annan cancerform och flyttar in i Alvin, så många olika sorters cancer som det finns.
Rädslan då man varit med om det värsta finns där och hänger med på olika vis. Inte bara sorgen och saknaden efter Lova utan också rädsla att man kan förlora fler barn. Ändå tog vi steget och fångade modet att våga försöka sätta ännu ett barn till världen. Bara det är en rädsla och tankar att tänk om vi drabbas igen. Kanske andra som mist barn i cancer och fått ett nytt tänkt samma?



Samma rädsla lever de friskförklarade familjerna i, att det blir återfall. Samma rädsla finns finns hos de vars barn behandlas att förlora sitt barn eller att ett syskon också drabbas. Det behöver inte hända hos oss igen, nästa gång kan det vara grannens barnbarn eller din kusins dotter eller chefs syskonbarn eller rent av ditt eget lilla barn. Ingenting säger att just vår familj har tex 59% chans att hamna i helvetet igen, utan det här avgör slumpen, cancermonstret som väljer fritt bland barnen. Men vi får leva med rädslan i bakgrunden. Där man blir lite extra vaksam och reagerar fortare på olika tillstånd nu än förut. Inte så att man är hönsig men man har fått en annan vetskap om livet. Lovas cancerform sPNET är inte ärftlig, opticustumören är en helt annan form av tumör som går under de mer godartade, låggradiga som jag tidigare nämnt och där sa också Susan, Lovas läkare i Uppsala, Vi botar 99% av alla med opticusgliom.
MEN hos Lova gick allt fel och helt plötsligt hade hon en sPNET av grad 4. En riktigt riktigt elak tumör.



Det är där vår rädsla kommer in, tänk om Alvin får en opticustumör som tiltar och blir en sPNET men det är då läkarna säger, att det är en så obefintlig chans isåfall att han får samma utgång som Lovas bistra öde blev.
Men rädslan finns i bakgrunden ändå.

Själv har jag ju lyssnat en del på gamla Smokie från 70-80 talet och Chris Norman som var leadsinger då och sen då han varit i sin solokarriär men ville bara lägga in denna, med Smokie i mer " nu-tid ".

Vinnaren av 150;- presentkort hos Dunderbutiken är dragen. Jag skulle gjort det igår men så blev det ej av då klockan sprang iväg på kvällen.

Du som vann bland 18 tävlande heter Pia. Grattis till dig och din vinst. Jag kontaktar dig per mail.